22 december, 2024
Rally, jag var inte gammal när jag insåg att det är något av det roligaste som finns. Hastigheten och utmaningar som navigering och uthållighet skulle för många kanske beskrivas som en mardröm, men inte för mig. I alla fall inte då. Men senare, närmare bestämt i december förra året, kunde jag absolut sälla mig till den skara som anser det sistnämnda.
Med färdigpreparerad cykel och med verktyg och bagage packat tillsammans med tält och dagsransoner av proviant var vi redo att bege oss till St. Cypriene i södra Frankrike där det var dags för teknisk besiktning. Allt förberett in i minsta detalj, utom möjligtvis jag själv…
Det var inte många år sedan jag bara kände till ett liknande rally, det legendariska (Paris) Dakar-rallyt som inte sällan slutade vid Lac Rose i Senegal. Efter lite research, på jakt efter en lämplig hojresa tvärs över Afrika, insåg jag att även ”vanliga” hojåkare kunde anmäla sig till det hårda rallyt. En idé började gro.
Men 2007, då Dakar-rally (som det alltjämt heter) flyttade till Sydamerika på obestämd tid på grund av hotbilden i Afrika, gick alla sådana planer i stå.
Visst, Sydamerika är säkert alldeles fantastiskt men jag ville korsa den ändlösa ödemarken som man nästan bara kan finna i Afrika.
Lyckligtvis var jag inte ensam om denna tanke. Några av nyckelfigurerna bakom Dakar hoppade av det tåget i Sydamerika och startade i stället upp det rally som jag ställt upp i – Africa Eco Race – som enklast kan beskrivas som en variant av den ursprungliga afrikanska Dakar-sträckningen.
På juldagen styrde min bror Svein Harald och hans kompis Erik kosan söderut i en inlånad Toyota Hi-Ace, själv kom jag efter med flyg tre dagar senare. Vi rullade iland på den afrikanska kontinenten när det ännu var mörkt och starten på första transportetappen skulle gå innan soluppgången. Ju närmare starten jag kom desto mer avskräckt blev jag, något som ytterligare förstärktes när vi kom till incheckningsområdet och fick se de stora pojkarna leka rally. Känslan av att vara liten bet sig fast rejält och skulle inte komma att släppa taget förrän jag lämnat Marocko bakom mig.
Första högfartsetappen började efter 66 kilometer och först ut var Pål Anders Ullevålseter med helikoptrarna hack i häl. Jag startade som nummer sex, tolv minuter senare, och var inställd på att bli omkörd en hel del denna första dag. Men jag kom igång bra och fick ett fint flyt i körningen. Jag trivdes på underlaget, cykeln fungerade perfekt, och efter ett tag började jag till och med hinna ikapp framförvarande förare.
Vid målgången kom en reporter bort till mig och frågade om jag var nöjd med dagens andraplacering – då höll jag på att ramla av hojen! Jag flinade så brett att det måste ha lyst genom hjälmen.
Men naturligtvis varade inte turen. Dag två rullade jag in på en fjärdeplats men fick sedan höra att jag bommat en waypoint. Det blev två timmars tidstillägg och vips var jag nere på 20:e plats. Nedrigt men en bra medicin mot den prestationsångest som gårdagens andraplats gett upphov till.
Och på så sätt förflöt dagarna, från morgon till kväll – sova, packa, köra, mecka, äta, preparera roadbook, äta och sedan sova igen.
Marocko är vackert men stenigt. Moussen i däcken gör det lättare att slippa punktering men när man ska om de gamla ryska Kamaz-lastbilarna bli det värre. Inte nog med att de slungar upp stenar större än hjälmen. De drar också in en massa stenar från vägkanten, vassa nog att skära hål på vilket hojdäck som helst, så det gällde att ha full koll vid omkörningar.
Mauritanien är storslaget. Etapp åtta gick genom flera långa sandpartier som senare övergick till bokstavligt talat ett sandhav. Sanddynerna varierades med kamelgräs – mjuk sand med tuvor av hårt, strävt gräs. Svetten rann och krafterna ebbade ut. Sanden var så mjuk att den helt utan förvarning kunde sluka hela framhjulet och skicka mig framstupa över styret. Efter någon mil öppnade sig landskapet upp igen, sanden hade skapat en platå som låg flera hundra meter över den omgivande terrängen. Jag tog lite fart för att komma över vad jag trodde var en mindre kam, det visade sig att fallhöjden bakom den inte var de tre, fyra meter jag trott utan en brant backe på över 100 höjdmeter. Som tur var hade jag god fart och hojen stabiliserade sig innan katastrofen var ett faktum.
Dagen efter, på nionde dagen, körde vi cirka 40 kilometer längs en torr flodbädd. Jag låg som nummer fyra och spåren i sanden från de framförvarande var så tydliga att navigationen –som vanligtvis sänker tempot en hel del – inte krävde så mycket uppmärksamhet. Jag körde fullt på högsta växeln i förhoppningen att dra ifrån några av de som låg bakom mig. Det mjuka underlaget drar ner farten en hel del men jag låg nog runt 130 med huvudet så lågt jag kunde bakom det lilla vindskyddet. Svart sten, palmer och en och annan by blixtrar förbi i periferin när jag plötsligt ser att spåren framför mig ser annorlunda ut.
Det var sex kraftiga pucklar, var och en cirka en meter hög som låg med ungefär fem meters mellanrum. Bara två eller tre hade varit spännande nog, när det är så många och hastigheten så hög blir felen man gör i första hoppet än värre för varje nästkommande. Redan innan jag ens hunnit till den tredje hade jag tappat fästet på fotpinnarna och innan nummer sex måste mina ben mest liknat vingarna på en albatross innan min bak åter fick en smärtsam närkontakt med den stenhårda sadeln. Jag hade tur men pulsen slog nog alla tiders höjdrekord.
På sista etappen innan Lac Rose gick det nästan åt pipan igen. Det var bara en myssträcka vars resultat inte var inräknat i den totala poängen men till skillnad från de andra etapperna startade vi inte en och en utan på en linje på stranden. Det var gott om åskådare, däribland mina föräldrar och en av mina bröder, men det blev en allt annat än avslappnad avslutning.
Alla skulle visa vad de gick för, däribland jag. Starten gick och jag gav fullt samtidigt som jag matade mig upp genom växlarna tills jag rasade fram i okomfortabelt hög hastighet över stranden som inte alls var så platt som jag först hade trott. En engelsman framför mig träffade kanten på en mindre platå och fick en rejäl och mycket ograciös flygtur. Han klarade sig bra, givetvis resonerade jag att jag skulle göra det också. Jag var nog den som väntade längst med att slå av på gasen inför hoppet med följden att jag landade på framhjulet stånde på händer på styret med bakhjulet nästan framför framhjulet, jag har aldrig varit så otroligt nära en krasch.
Vid målgång hade jag kört över 600 mil genom tre länder sedan starten i norra Marocko tolv dagar tidigare. Under rallyt pendlade jag mellan andra och tjugonde plats men slutade som en både överraskande och överraskad femma. Jag var, och är fortfarande, i fullständig extas!
