21 november, 2024
Namnet i sig skapar förväntningar om buller och brak. Men Aprilias nya utgåva av streetfightern Tuono drar fram över de kurviga landsvägarna vid Trento norr om Venedig med ett ganska dämpat, djupt brummande. I gengäld är den nakna Aprilian våldsamt snabb. Tillsammans med R:et i modellbeteckningen finns här nämligen teknik som till alla delar är hämtad från sportmaskinen RSV 1000 R.
Aprilia kallar själva den nya Tuono R för en ”superbike utan kåpa”. Det är stora ord från de kreativa själarna i marknadsavdelningen, men det är inte för mycket sagt. I vindsuget av Marco, som är vår lokala guide under visningen av Tuono R, förvandlas vägarna kring den stora sjön utanför Trento till en racerbana med kurvor av alla slag – från kopplingsslirande knixar på ettan till blixtsnabba svepare med fullt på femmas växel.
Den norditalienska trafiken är mycket tät, men Tuonons upprätta och ganska komfortabla körställning ger en god överblick över myllret. Det breda styret ökar kontrollen över maskinen och sadelhöjden av 810 mimllimeter, 15 lägre än föregångarens, minskar belastningen på handlederna och ger samtidigt fler förare möjligheten att nå ner till marken med hela foten.
Upplevelsen av extra sportighet kan skyllas på både den vackert svetsade boxramen som kombinerar aluminium med gjutna sektioner och den kraftfulla motorvarianten av Aprilias så kallade V60 Magnesium-motor, som är strypt 10 hästar till en maximal effekt av 133 hästar.
Den nya ramen från RSV 1000 R är vridstyvare och tillsammans med fem mm kortare hjulbas gör det köregenskaperna lite vassare. Den fullt justerbara Showa-gaffeln är bekväm isin grundinställning, men ändå fast nog för att hålla stadigt i snabba esskurvor.
Jag litar helt på greppet fram när Marco river med oss in i ännu en blind kurva. Och med samma kombination av komfort och precision styr Sachsdämparen över länkage svingen bak. Denna har för övrigt blivit bananformad på bägge sidor för att ge plats för det nya 2-2-systemet.
Bakhjulets väl fungerande fjädring sörjer också för gott grepp när V-twinnen får lov att spela med musklerna. Värre ser det ut med framhjulets kontakt med underlaget vid kraftig acceleration.
Motorns extra smidiga effektutveckling, som ingenjörerna i Noale har skapat med bland annat mildare kamaxlar och 20 millimeter längre insugningskanaler, gör det mycket lätt att köra på bakhjulet på de två lägsta växlarna. Även på trean behöver Tuono inte provoceras mycket för att dra upp i en lång power-wheelie.
Man väljer dock själv hur häftig körningen ska vara. Tuono R är så lättkörd och civiliserad som man kan önska sig av en tusenkubikare. Men den kan explodera – eller rättare sagt åska – när som helst och man måste vara på sin vakt.
I stan kan man lugnt rulla fram med trafiken, utnyttja V-twinnens kultiverade egenskaper på låga varv och glädja sig över kopplingens servohjälp av insugsvakumet.
När vägen öppnar sig, kan man snabbt och säkert köra om, tack vare ett starkt mellanregister från 3 000 till 7 000 varv. Eller så kan man låta de två 54-millimeters gasspjällen stå på vid gavel och njuta av det snärtiga insugningsljudet och den blixtsnabba, elmotorliknande accelerationen.
Den tätstegade lådan är hämtad direkt från RSV och har samma sekundärutväxling som sportmaskinen vilket ger en toppfart på över 250 blås. Vid sådana hastigheter blir lufttrycket mot axlar och hjälm däremot ett problem även om den lilla styrkåpan skyddar bra mot fartvinden.
Framhjulets radiellt monterade Brembo-ok på 320-millimeters skivor är förebildliga i både bromsverkan och feedback. Trots det är det nästan för trevligt att köra för fort med Tuono R. På teststräckan demonstrerar Aprilian både sin hastighet och sin stabilitet i en rad av ultrasnabba kurvor innan motorvägen mot Venedig. Vi färdas så snabbt att inte ens de två poliserna som sitter på lur i sin blå Alfa 156 hinner registrera oss.
Tror vi. För så snart vi svänger av, står ett par kollegor och väntar med slickepinnen och vi har mer användning av radialbromsarna än vi ville.
Marco ser beklämd ut och plockar fram körkort och papper medan vi andra antar att körkortet nu är borta. Den småväxte Marco kommer tillbaka med ett lugnande leende:
– No problem. I am a policeman myself!
Plus:
Förnämlig motor. Utmärkta köregenskaper. Fantastiskt fina bromsar.
Minus:
Tamt avgasljud. Kräver en diciplinerad förare, för att inte spränga hastighetsgränserna.
Publicerad i Bike nummer 3 2006.
Av: Klavs Lyngfeldt
Foto: Milagro
