21 november, 2024
Jag sliter med att sätta ord på vad som gör nya Aprilia Tuono V4R till den extraordinära motorcykeln som den faktiskt är. Det kan självklart vara den perverst brutala 167-hästars V4:an, hämtad från superbiken RSV4, som i denna streetfighter-utgåva är modifierad för ännu starkare mellanregister med hjälp av bland annat nya kamtider och 20 millimeter längre insugstrattar. Oavsett vad måste jag hålla hårt i handtagen för att inte tappa taget under hård acceleration. Jag måste ärligt medge att jag aldrig trodde jag skulle uppleva så stort behov för ett wheelie control-system på en motorcykel.
Det kan vara chassit från RSV4 som gör Tuono V4R till en exceptionellt bra streetfighter. Det är ett chassi som ingår ett passionerat förhållande med varje motorcyklist som tycker att en dag är bortkastad om han inte har fått balansera sig genom en lång högfartskurva där han flörtar med de fysiska lagarna. Sedan är den blankpolerade ramen och svingen mycket vackra att se på. Just svingarmen spelar på strängar i själen som jag inte visste fanns – är det möjligt att få den inramad och upphängd på väggen? Eller kan det vara kombinationen av motor och chassi? Samspelet är perfekt, inte minst med tanke på det sätt Aprilia fått till ergonomin i övre delen av hojen kring tanken. Mina knän smälter samman med motorcykeln och jag sitter som gjuten, möjligt tack vare V4:ans kompakta design.
Liksom på RSV4 är motorn extra smal upptill i fram- och bakkant då kamdrivningens kedjor från vevaxeln enbart driver insugskammarna. Dessa driver i sin tur avgaskammarna via drev. Förutom att det är utrymmesbesparande innebär lösningen att kamaxelstyrningen blir mer exakt. Litenheten medför också att Aprilia kunnat placera motorn långt fram. Resultatet blir ett för hojtypen relativt kort axelavstånd trots en lång sving – bara 20 millimeter längre än rsv4 och hela 30 millimeter kortare än Ducati Streetfighter. Ett koncept som ger oss en kvickstyrd motorcykel som ändå klarar att överföra motorns ursinne till asfalten. Det kan vara teknikpaketet med åttastegs traction control, trestegs wheelie control, trestegs launch control och en underbart avstämd quickshift som gör det. Brembo-bromsarna, med radiell montering av ok, kan också spela roll. Men vi saknar race-abs. Den aggressiva, men likväl komfortabla, körställningen kan det också vara, för att inte tala om den härliga digitala instrumentpanelen och den läckra vita varvtalsskivan. Jag har riktigt svårt att bestämma mig för vad som gör V4R till en sådan succé, men det är solklart att Aprilia Tuono väcker känslor på ett helt unikt sätt. Den avancerade streetfightern är inte lika lekfull som Triumph Speed Triple eller lika kvickstyrd som Brutale-modellerna från MV Agusta. Den är inte lika lättkörd i stan som Honda CB 1000 R och den är inte lika busig som KTM Super Duke. Men den är en perfekt balanserad kompromiss mellan dessa fyra hojar och med sitt arv från superbikevärlden är den oslagbar när det svänger – på landsväg såväl som på bana.
Aprilian är helt uppenbart en grym track day-hoj med kapacitet att göra mos av även renodlade racers – vi snackar trots allt om en streetfighterutgåva av motorcykeln som vann förra årets Superbike-VM. Bromsarna håller sporthojsnivå, liksom fjädringen, och dessutom erbjuder Aprilia oss ett sofistikerat och komplett elektronikpaket. Aprilia har varit smarta och gjort Tuono till en potent men ändå bekväm version av en superbikereplika. Det är orden som bäst beskriver vad som gör Aprilia Tuono V4R till en vinnare. Plus: Ett totalpaket som bjuder på en motorcykelupplevelse helt utöver det vanliga. Motor och chassi är prima vara. Minus: Hopplös uppgift att utforska potentialen på landsvägen. Stor svängradie är ett problem för hanterbarheten.
+ Ett totalpaket som bjuder på en motorcykelupplevelse helt utöver det vanliga. Motor och chassi är prima vara.
– Hopplös uppgift att utforska potentialen på landsvägen. Stor svängradie är ett problem för hanterbarheten.
Publicerat i Bike 9.2011
Text: Morten Broks
Foto: Kristian Tjessem
