27 december, 2024
Det är ingen tillfällighet att rubriken på denna artikel blev som den blev. I solskenet på väg upp till den halvfrusna lilla spanska byn Ronda pumpades det plötsligt svenska toner ur de fullt användbara högtalarna. Roxettes monsterhit från 1991 präglade i hög grad min ungdomstid musikaliskt, men faktiskt funkar de första stroferna väl så bra till att summera provkörningen av BMW R 1200 RT. »Come on join the joyride!«
För det blir i allra högsta grad en behaglig resa med BMW:s stora boxertourer. Det går utmärkt att tuffa fram på låga varvtal i lata spanska småbyar, men det går lika fint när tempot ökas. Det är överraskande mycket kraft i den nyutvecklade boxermotorn på 1170 kubik. Den stora skillnaden från förra versionen är att 2010-versionen har fått ny topp med dubbla överliggande kamaxlar och radiellt monterade ventiler.
Det maximala vridmomentet har ökat från 115 Newtonmeter till 120 vid 6000 varv, registret har ökats med 500 varv till totalt 8500, och inte minst ska förändringarna leda till ett starkare låg- och mellanregister.
Men märks det i praktiken? Svaret uppenbarar sig på de krokiga vägarna till Ronda. Motorn upplevs som stark och det som hade kunnat vara en lite sömnig och trög historia är en livlig och överraskande underhållande resa. Motorn saknar inte kraft i någon situation och eftersom den har relativt hög utväxling, kan jag en stor del av dagen hålla mig till treans växel. Om jag behöver köra om en bil eller fyra finns massor av kraft.
På förhand var jag egentligen skeptisk till om boxertourern med 110 hästkrafter verkligen har något existensberättigande efter lanseringen av K 1300 GT. Efter att ha kört båda två efter varandra hävdar jag faktiskt att R 1200 RT är ett bättre alternativ på sansade långturer, än den långt mer hektiska och växelhungriga GT-modellen.
Håller du dig i registret 3000-6000 varv ska det nämligen till en extremt kräsen motorcyklist för att känna att du saknar kraft. I alla fall till solokörning utan packning. Något annat du aldrig kommer sakna är bromsar. Fyrkolvsok och dubbla skivor fram ger så bra bromsar som vi förväntar oss av en modern BMW, anno 2010. Vi försökte att provocera fram en reaktion genom att bromsa allt som går i 100 kilometer i timmen, men det enda som hände var att vi stannade snabbt, behagligt och odramatiskt. Självklart mycket tack vare tyskarnas egenutvecklade delintegralbromsar med ABS.
Tysk ingenjörskonst har efterhand blivit ett begrepp, och på växellåde- och kopplingsfronten är detta inget undantag. Silkesmjukt är ett slitet men passande uttryck. Kopplingen manövreras hydrauliskt och ger inga problem. Växellådan är inte fullt så briljant som på Kawasaki 1400 GTR, men det är inte långt ifrån.
Ergonomiskt är R 1200 RT något kiropraktorer världen över biter sina naglar över. Du sitter nämligen så skönt och så riktigt att det är frestande att köra in på kontoret och jobba från sadeln. Om du dessutom kör med de nya esa-inställningarna kommer du stortrivas. Själv föredrog jag Sport-inställningen för solokörning, men detta avgörs av både smak och mest troligen vikt.
BMW har också fått ordning på kontrollpanel och reglage, och speciellt adiomanövreringen på vänstra styrhalvan är smart (se bild här intill).
Ska vi vara petiga utmärker sig det lite låga kåpglaset och en något svampig fjädring. I comfort-inställningen fick jag lite busschaufförskänsla, men som sagt är detta något du kan justera under körning och beroende på om du kör själv, med packning eller med passagerare.
Men allt detta är småsaker, för faktum är att BMW R 1200 RT oavsett är ett föredömligt bra touringalternativ. Speciellt med tanke på att de 12 500 kronorna som skiljer till K 1300 GT är tillräckligt för att utrusta den med en god portion extrautrustning.
Plus
Härlig boxermotor, bra bromsar, lättkörd, växellåda och koppling, tuff design fram, mycket plats för bagage.
Minus
Lite svampig fjädring och för kort kåpglas. Krånglig farthållare. Kunde haft mer utrustning från början.
Publicerad i Bike nummer 4 2010.
Text: Eskil Bjørshol
Foto: Sami Salonen/Fredrik Persson
