22 december, 2024
1125 R var den sista nyutvecklade modellen från Buell och lanserades som en seriös sporthoj och ett grundämne för seriös AMA-Superbikeracing.
Buell har alltid valt tekniska lösningar som japanska och europeiska tillverkare inte har kommit på eller valt att inte satsa på. Den jättestora enkla bromsskivan fram, fäst i fälgkanten istället för navet, är en sådan. Kedjedrivning av ena topplockets kamaxel, men rakskurna drev (som Honda RC 30) till den andra, är en annan sådan ovanlig lösning. Ljuddämparen under motorn är groteskt stor men hjälper till att centralisera vikten.
Motorn är inte, som i tidigare Buellmodeller, en trimmad HD-motor, utan en modern vattenkyld 72-graders V-twin från Rotax som ger Buell 1125 R uppmätta 144 hästar på bakhjulet och en toppfart på 261 km/h. Insprutningen fungerar godkänt, men inte perfekt. Vid fint modulerande med gasen, som när föraren måste anpassa farten efter omgivande vardagstrafik och inte gasar fullt på bana, går motorn orent.
Att köra 1125 R är…just det, en annorlunda upplevelse, men i första hand i negativ bemärkelse. Att köra in i en kurva med ambitionen att hålla hög kurvhastighet bestraffas med mycket otydlig känsla för vad framdäcket har för sig. Samma otydlighet förmedlar den stora bromsskivan med sitt åttakolvsok. Det biter förvisso, men möjligheten att dosera med finkänslighet är långt ifrån den bästa. Dessutom mattas de rejält efter några varv på bana. När chassit var finjusterat av Buells tävlingspersonal och rullade på nya däck fick vi ett helt annat och mycket bättre intryck av 1125 R, men verkligheten är sällan så perfekt, vilket inte ska behöva spela en så avgörande roll.
I sadeln sitter föraren mjukt, alltför mjukt för en sporthoj ansåg våra testförare. Instrumenteringen har digital hastighetsmätare (samt laptimer) och en analog varvräknare vars nål drabbas så illa av vibrationer på höga varv att den blir svår att avläsa.
Kanske blir Buell 1125 R så småningom århundratets coolaste och mest värdefulla kulthoj?
Eller kanske inte…
