21 november, 2024
En motorcykel har ofta många användningsområden. Det byggs och säljs därför en rad olika typer för att passa såväl adrenalinstinna sporthojsförare som potensjagande glidarkungar. Den genre som dock sett den största tillökningen under de senaste åren har utan tvekan varit supermotard- samt offroadklassen, där den senare av de två anspelar mer och mer på äventyrsvarianter i stil med KTM 990 Adventure och BMW R 1200 GS. Marknadsandelen på dessa hojar är i dagsläget cirka 20 procent sett över ett internationellt perspektiv, och det är just här Buells nya Ulysses skall deltaga i fighten om kunderna.
Designen på hojen, som bygger på vanliga XB 12, skapar stora diskussioner under provkörningen. Dragen känns tydligt igen från sina mer landsvägsanpassade bröder, men med skillnader som att man höjt chassit samt flyttat upp framskärmen en aning. Sadeln har anpassats för ändamålet och för att öka hanterbarheten på mjuka underlag har ett bredare styre monterats.
Hojen känns onödigt hög när man kliver ombord men ganska okej när man kommit till rätta. Tilläggas bör då att jag är 185 centimeter lång, vilket gör att sadelhöjden kan skapa olustiga känslor för mer kortväxta individer. Men Buell har, om det nu är risken för att bli stämda eller av ren välvilja som bidragit till denna ädla handling, tagit fram en version med lägre sadel för kortväxta och personer av medellängd.
Att du tryckt på startknappen blir du varse om på samma vibrerande sätt som andra alternativ från tillverkaren. Under presentationen påpekade man att fåtalet motorer har rullat lika många mil som denna klassiska konstruktion från Harley-Davidson, vilket troligtvis stämmer. Något som i slutändan borde gynna dig som köpare då problemen troligtvis kommer att vara få, eller åtminstone borde vara det. I normal arbetsfart minskar dock vibrationerna, men en del kvarstår och det känns speciellt i fötterna, trots att mina fyrtiofemmor borde dämpa en del.
Vridet på 110 Newtonmeter och effekten på 100 hästar i kombination med det lätta och korta chassit gör att hojen lätt vill lämna moder jord med det främre av de två hjulen, något som ger lekfulla och experimenterande förare många glada stunder, speciellt som den upprätta körställningen ger utmärkt kontroll i de flesta lägen. Det breda styret gör att man får en god hanterbarhet och de slingriga bergsvägarna är lätta att avnjuta. Enda smolket i glädjebägaren blir när hojen pressas hårt och fjädringen visar sig från sin mjuka sida, något som ger ett svajigt uppträdande. Detta är dock något som till viss del går att justera bort genom ökad förspänning och kompression, men när tempot ligger riktigt högt kvarstår problemen.
Konstruktionen känns bortsett från det sistnämna fjädringsproblemet stabil. Den korta hjulbasen på endast 1 370 millimeter i kombination med den branta gaffelvinkeln på smått hysteriska 22 grader gör hojen lättsvängd, även om kräsna kan uppleva den som aningen nervös i de tväraste kurvors ingång. Väl inne i svängarna känns hojen trots allt följsam, och rättar snällt in sig i det tänkta spåret.
Svängradien är stor för denna typ av hoj, vilket yttrar sig tydligt när det går långsamt och du rullar på löst underlag. Att sedan en kabelhärva tar i vid styrhuvudet och begränsar radien ytterligare åt vänster är ju inget man direkt kan ge några pluspoäng för. I kombination med den höga sadelhöjden är detta något som kan ge kortväxta förare extra problem i trängda situationer.
Växellådan fungerar smärtfritt och känns mjuk och lättarbetad. Kopplingen är även den en lättarbetad historia som dessutom är lättdoserad.
Det tar ett tag att vänja sig vid det korta effektregistret och vid fullgasaccelerationer känns det som effekten plötsligt tar slut vid cirka 6 500 varv, vilket gör att föraren ofta får bekanta sig med det plötsliga varvtalsskyddet. Detta bör dock inte nämnas som ett problem, då föraren troligtvis vänjer sig vid det kompakta registret efter ett par dagars fullgasande.
Frambromsen består av en enkel fälgmonterad skiva med tillhörande sexkolvsok. Känslan och bettet är tillfredsställande men mattas efter upprepade hårda inbromsningar av stoppie-karaktär. Bakbromsen är dock inte i närheten av sin främre kollega och lämnar tack vare bristfällig känsla och effektivitet en hel del i övrigt att önska.
Buell fortsätter att satsa på remdrift och enligt Buell sitter på Ulysses en helt nyutvecklad variant som är tänkt att hålla längre än hojen själv.
Som leksak fungerar denna hoj bra och inbjuder till bus med sin upprätta körställning och sitt breda styre. Att använda som äventyrshoj är lite mer tveksamt då grusegenskaperna inte är vidare imponerande. En hoj för busiga stadsförare som gillar Buell för att det är just en Buell.
Plus:
Bra hanterbarhet med det breda styret samt lättkörd. Häftigt vridmoment.
Minus:
Utseendet lovar mer än vad hojen lever upp till när underlaget är löst. Vibrationer.
Publicerad i Bike nummer 2 2006.
Av: Stellan Folkesson
foto: Double Red
