22 december, 2024
Ducati är ett magiskt märke. Kanske inte för vad de egentligen producerar utan mer för hur de har fått sina kunder att bli sådana hängivna fanatiker. Visst, ingen rök utan eld, Ducatis alla motorcyklar är alla väldigt roliga och sportiga.
Ingen Ducatimodell lämnar dig helt med nollställt åsiktskonto. Så visst förtjänar de sin skara fans och den passion som dessa glödgar. Samtidigt ska man veta att Ducati är ruskigt duktiga på att med få baskomponenter lyckas spotta ur sig så pass balla och hårda hojar. De lyckas koka soppa på spik. Men det handlar om riktigt balla spikar också.
Till just modellen vi tar upp i detta nummer, Monster 1000, så nyttjas samma ram som i alla andra Monster, med undantag för ett fäste för kylaren på de vätskekylda S4, S4R och S4RS. Det gäller att dra nytta av prylarna så långt det går och i det fallet är Ducati mycket duktiga.
Även om nu modellerna i grunden inte skiljer sig så vansinnigt mycket åt så är det bevisligen inte frågan om ett märke som förmedlar en känsla av likformighet och tristess utan precis just tvärt om. Detta skvallrar ju ägarnas ofta totala blindhet för andra märken om.
När Ducati släppte lös sitt första Monster mottogs det väl och blev en storsäljare som det då inte alltför ekonomiskt stabila Ducati behövde.
Modellen har kommit att bli den absolut mest sålda Ducatin av alla dess modeller. Det är därför heller inte så konstigt att Ducati låter monster evolvera i flera olika kubikklasser, submodeller och utgåvor. Du har inte bara et Monster, du har en dark, en Si.e eller kanske en S2R.
Kockkunskapen att koka soppa på en spik har åter igen gjort sig en lönsam egenskap.
När vi började fråga folk vad de tycker om sin Ducati Monster 1000 så blev vi snart lite oroliga att vi skulle hamna nära en välfriserad sanning. Frågar du ett hockeyfan om hans favoritlag så får du sällan en utvärdering med särskilt hög sanningshalt.
De Monster-ägare vi lyssnade med berättade ivrigt att de sällan eller aldrig hade problem med sina hojar. Det gav ganska snart en känsla av att vi inte riktigt skulle få en bra vinkel på hojen och hur den är att äga, men när vi pratade med verkstadsfolket och de som mekar med Ducati så föll faktiskt en rad detaljer på plats. Detta utan att de som rosade sina cyklar fått alldeles för låga poäng på sina recensioner.
Som nog de flesta har förstått så är Monster ruskigt roliga att köra. Du kanske inte tar din 620 och drar iväg långväga, men om du stannar på favoritvägen eller på stans sköna glidgator så är Ducatin tydligt alltid hemma. Alla älskar motorn och dess karaktär. Ingen gnäller över komfort, möjligt då en eller annan passagerare som önskar något snäpp högre komfort.
I de fall det förändras något är det oftast fjädringen som fått sig en översyn medan bromsar allt som oftast duger även för den kräsne. För oss som håller oss på gata och kör som folk räcker det och blir över med det som levereras standard.
Jag skall inte gå vidare utan att återkoppla till hur responsen från ägarna lät, det är så att en Monster, precis som alla andra Ducati, är lite av entusiastcyklar. Du får med en Ducati väldigt mycket nöje men ska också veta att servicekostnaderna är högre än vad de som kör till exempel japanskt är vana vid. Detta förklarar verkstaden med att de inte bara byter olja, stift och filter vid en service utan att saker som bromsledningar och kamaxelremmar byts med ganska täta intervaller samtidigt som många andra punkter ses över och kontrolleras vid service hos en Ducativerkstad.
När du köper en Ducati Monster får du en av de mest sålda modellerna från märket, men trots detta faktum så är du inte bara en i mängden, det finns trots allt blott 6 000 Ducati i trafik i Sverige idag, så det är ett ganska litet märke.
Dock med stor körglädje och en brinnande ägarkår.
Publicerat i MC-Nytt nummer 9 2011
