24 november, 2024
Det fanns en tid då stora offroadmotorcyklar stolt rullade ner från produktionsbanden – modeller som idag har kommit att bli legendariska. Jag tänker på Honda Africa Twin, Triumph Tiger och Cagiva Elefant.
I ett vägskäl mot slutet av nittiotalet försvann vissa, andra evolverade för att bättre passa asfaltsmarker – där dessa »offroadbjässar« oftast betat av sina mil. Flera tillverkare som inte sett grusstigarna som sina passade på att hoppa in i spelet med nya modeller – däribland Ducati.
Vissa puritaner rynkar än idag på näsan och fräser »att det minsann var bättre när framhjulen mätte 21-tum och hasplåten glänste under det tickande grenröret«. Andra har funnit behåll i de nya egenskaperna och vi kan förstå varför.
Triumph Tiger som introducerades i ett offroadskal -93, bär med sig arvet i form av långslagig fjädringsväg, fler likheter är svårt att finna.
Årets modell av den engelska missen har ett landsvägsbetonat utseende – med en svulten flugas blick.
Aggressiviteten återspeglas inte i motorcykelns helhet, med ett undantag – motorn!
Den trecylindriga guldklimpen har nästan allt du kan begära; en kraftfull botten, ett användbart mellanregister och en sprudlande topp. Tillsammans med den välstämda insprutningen blir upplevelsen som svensk sommar utan regn – alldeles underbar. Kopplingen är lättarbetad och växellådan smidig, även om avståndet mellan växellägena känns milsvida efter en tur på Multistrada.
Den Tiger vi provkörde var utrustad med ABS som kostar 5 000 kronor extra. Bromsverkan är god men handreglaget är tungjobbat och kräver minst tre till fyra fingrar för att bjuda till.
Körställningen är upprätt, med lätt vinklad benvinkeln och ett tillbakadraget styre. Sadeln rymmer två breda bakar och bjuder på fin komfort. Midjan bär hull, men tanken sväller ut mellan förarens ben utan konstigheter, så att även långa förare sitter bra. Värre är det för korta personer, då sadelhöjden är tilltagen, men en lägre dyna finns som tillbehör. Vindskyddet är inte mer än vad den lilla halvkåpan och den utstickande tanken kan erbjuda, men att kunna passera svenska hastighetsbegränsningar och mer därtill utan störande turbulens är alltid trevligt.
På chassisidan lever komfort och smidighet sida vid sida. Tiger är lättkörd och styr lätt både i låg och hög fart – först när den pressas ordentligt lyser de så för komforten goda egenskaperna igenom. För föraren med aktiv körning i fokus blir receptet för mjukt, segt och diffust.
Multistrada har kommit att bli Ducatis fula ankunge. Toppkåpan som är tvådelad, där den översta delen följer styret, väcker känslor.
Bakom dess uppseendeväckande grin döljer sig en överraskning. Den som tror att det här handlar om avslappnad touring eller ett mjukt mysåk – tänk om! Multistrada är som smisk utan det onda – det känns vill jag lova. Bra bör jag tillägga…
Det som presenterades på Milanomässan 2001 står nu framför oss i årets skrud. Motorn är densamma som i supermotardmodellen Hypermotard, en 1100-kubik stor L-twin.
Vi har även lagt vantarna på ett exemplar av modellen med slutbeteckningen -S, vilket innebär att fjädringskomponenterna kommer från Öhlins och att vissa motorkåpor och framskärmen är av kolfiber. Vilket lägger till 15 000 kronor på prislappen. Dyrt kan tyckas, värt varenda krona säger jag. Att införskaffa dessa delar i efterhand kostar sannolikt det dubbla, om inte mer. Vad det sen ger tillbaks till föraren är ett kapitel för sig.
Multistrada 1100 S känns racemässig och likheterna med Hypermotard är påtagliga; midjan är lövtunn och bidrar till ett bedrägligt busbeteende hos föraren.
Fjädringen är hård och ber alltid om högre tempo, bromsarna från Brembo har ett fenomenalt bett – det blir lätt ett brett grin under hjälmen trots att jag är färdens mest eftersatta komponent. Kopplingen är tungjobbad och växellådans lägen kommer tätt. Racing!
Motorn har en explosiv botten och utväxlingen gör att framhjulet far tillväders på ettan och tvåan med ett handledsknyck. På topp tunnas glädjen av en aning, ett lite öppnare avgassystem är säkert en lösning.
Vibrationerna är påtagliga under segdragning men planar ut i jämn fart och i jämförelse med Tiger saknar Ducatin lågfrekventa vibrationer.
På den tunna sadeln (som finns i en gelvariant som tillbehör) sitter jag upprätt och avslappnat. Styret sitter inte lika tillbakadraget som på Tiger, tanken har en ojämn form och benutrymmet blir trångt för den som är längre. Komforten är överlag dålig på grund av den hårda fjädringen men själva sittställningen är bekväm.
Summa sumarum är Multistrada en racer med clownnäsa. Triumph Tiger ser ut som en ilsken insektsracer men är i själva verket en mångfacetterad landsvägshoj som bjuder på mer komfort än attityd. Motorn är en juvel och hojens helhet passar till det mesta. Ett solklart val för den som funderar på hojsemester.
Ducati Multistrada är som en svår förälskelse. Inte lätt att leva med, men när allt stämmer finns inget mer euforiskt.
Jag tar en i sammetssvart tack.
Publicerad i Bike nummer 9 2008.
Text: Oscar Algott
Bild: Magnus Johansson
