23 november, 2024
Framhjulet dyker ner i en skarp vänstersväng, som till förväxling liknar den beryktade Cork Screw på Laguna Seca. Snabbt och precist. Jag gasar och märker hur traction controlen reglerar V-twinnens brutala krafter.
Ducatis nya Streetfighter visar muskler på Ascari Race Resort i södra Spanien, där banan med korkskruvskurvan är sammansatt av berömda svängar från hela världens racerbanor. Jo, det handlar om en racerbana, men den 5,4 kilometer långa sträckningen med de 26 kurvorna påminner nästan mer om en landsväg, som du hittar bland vägtipsen på bike.se.
Samma mix mellan gata och bana präglar den nya busen från fabriken i Bologna-förstaden Borgo Panigale. Streetfighter är det givna namnet på Ducati-nyheten, som ska fånga intresset hos de sportorienterade motorcyklister som inte längre orkar att ligga på magen bakom ett kåpglas. Men redan efter första passet på banan i Ronda summerar journalisterna anmärkningar om att Trackfighter kanske hade varit ett mer passande namn.
155 hästkrafter och 167 kilo är en kombination, som osar av stoppurs-prestanda och därför räcker längre än till huligankörning.
Men i grund är Streetfighter ju också en avklädd 1098. Körställningen är ganska mycket mer upprätt än på 1098, men också mer framåtböjd än på Monster, som ändå har styret längre fram och med kortare avstånd från sadel till fotpinnar. Och på skalan från stabil till styrvillig ligger köregenskaperna definitivt på den livliga sidan.
Lika omedelbart känns Streetfighter faktiskt lite för livlig. Det blir oroligt i hojen om jag tar för hårt tag i det breda styret eller är för våldsam när jag flyttar mig på motorcyklen innan en sväng.
Även om styrgeometrin har gjorts en smula mer trög och landsvägsbetonad än på 1098, ändrar den nakna nyheten riktning med överraskande lätthet. Men redan andra gången vi är på banan, känns smidigheten som ett stort plus. Jag kan vippa Ducatin blixtsnabbt genom chikanen, och jag kan med lätthet justera linjen mitt i en kurva.
Streetfighters lätta uppträdande beror inte minst på den kompakta konstruktionen. Modellens minimala styrkåpa sitter lågt och nära framgaffelns kraftiga kronor. Den fräcka bakändan med det sexiga sätet slutar hela sju centimeter tidigare än på 1098, och mitt i det hela sitter en bensintank, som är 2,5 centimeter kortare.
Det är således mindre överhäng både fram och bak, och förarens placering en tum längre fram gör samtidigt instyrning till en mer dynamisk process.
Med lite provokation från högerhanden vill Streetfighter gärna köra på bakhjulet ut från kurvor som tas på tvåan, även om svingen är 35 millimeter längre än på 1098.
Men enkelsvingen i aluminium blev inte bara förlängd för att motverka wheelies. Ändringen skulle också säkra stabilitet i snabba Autobahn-kurvor, där motorcyklar utan kåpa ofta blir oroliga. Och det fungerar.
Ascaribanans två snabba högersvängar kan tas med full gas på fyran och femman med ljudet från den skrapande fotpinnen som enda störande element.
S-modellens Öhlins-fjädring har hämtats direkt från 1098 S, och detsamma är bakdämparens ledsystem, men den förlängda svingen gör fjädringen bak åtta procent mjukare. På banan passar avstämningen fint, men hur fjädringen fungerar ute på offentlig väg, får ett senare test på hemmaplan visa.
Där ska det också visa sig hur den vattenkylda 1099-kubikaren är vid vardagskörning. Motorns smidighet gör nytta både på bana och landsväg, men det är nog säkrast att befinna sig bakom inhägnaden, om man gång på gång vill kunna njuta av effekten, som tar slut när elektroniken säger stopp vid 10 700 varv.
Draget från V-twinnen och blandningen av gurgel och buller från luftfilterboxen och ljuddämparna ger rysningar av den goda sorten. Och med bromsarna är det likadant. Bromsstyrka, spontant bett och feedback saknar motstycke. De delikata monoblockoken från Brembo tar tag om två 330 mm-skivor på framhjulet.
Här finns ingen ABS, men bakhjulets grepp styrs av Ducatis traction control-system, som ökar självförtroendet när det ges gas för tidigt ut ur kurvorna. Jag startade i läge sex (läge åtta är långsammast), men slutade på läge två, där elektroniken griper in med besked. Det är ganska fascinerande att lägga ner motorcykeln i en snabb kurva och bara vrida gasen i botten med en iver, som utan DTC hade lett till en säker highsider.
Streetfighter är en körmaskin av det exklusiva slaget. Ducatin är ytterst kompetent på bana, och den kommer utan tvivel att ha unika kvaliteter på gatan. Men den kommer också vara skön att studera över skummet på en cappuccino på ditt favoritcafé.
Designen undertecknas Damien Basset, som har byggt in en rad finurligheter i Streetfighters formgivning. Kontakterna på styret är till exempel superslanka. Och lyktan är en miniutgåva av kåpan på 1098 R, där glaset till halvljuset liknar R:ens vita nummerfält, och de stickande LED-positionsljusen är en minivariant av R:ens framlyktor.
… men jag måste bara köra Cork Screw en gång till!
Plus
Stark och smidig motor. Knivskarp styrning. Suveräna bromsar. Rå attityd.
Minus
Lite väl sportsbetonad körställning.
Publicerad i nummer 6 2009.
Text: Klavs Lyngfeldt
Bild: Milagro
