Duell: BMW R 1200 R mot Yamaha XJR 1300

BMW:s nya R 1200 R är en av årets mest intressanta nyheter. Modellen fick boxermotorn utrustad med vätskekylda toppar och samtidigt sade man adjö till den märkes­typiska telelever-gaffeln som ersatts av en vanligare 45 mm USD-gaffel.
 
Som vi är vana vid från BMW är utbudet av tillbehör brett och genom att kryssa i tillvalslistan kan man snabbt få det måttliga grundpriset att stiga till helt nya nivåer. Test­exemplaret är utrustat med nästan alla möjliga tillval som erbjuds modellen.
 
Även Yamaha XJR 1300 är en intressant modell som under sin livstid presterat väl  i ett flertal testdrabbningar. XJR fyller nu 20 respektabla år vilket hyllas med ett omfattande ­ansiktslyft. Hojen som redan i originalutförande har en retroinspirerad design omarbetades i tillverkarens kaxigare Yard Built-stil. Till skillnad från den teknikspäckade BMW:n är Yamahan en riktig old school-hoj som är fri från överflödig elektronik.
 
Duellen kördes av undertecknad samt Tuomo Lampela. Hojarna fick bekanta sig med olika slags asfaltvägar, från motorväg till småvägar som sett bättre dagar. Dessutom körde vi en tur i stadsmiljö.
 
Om man någonsin har kört en modern BMW känner man sig direkt hemma på R 1200 R. Reglagen håller hög kvalitet och allt finns där man förväntar sig det. Även om knapp­arna är många går det snabbt att hitta det man letar efter. Att justera inställningarna tar däremot tid och att pyssla med detta kan lätt stjäla uppmärksamhet från körningen.
 
Sadeln på BMW:n är relativt låg och förarpositionen är upprätt. Utöver originalsadeln finns ett lägre samt ett par högre alternativ som tillval. Det breda styret ger en bra känsla och kontroll och den lilla tillvalsvindrutan styr undan luften överraskande effektivt. Det enda som bör kritiseras är instrumenteringen som är rörig. Den analoga hastighetsmätaren är allt annat än tydlig och även om digitaldisplayen har tre olika inställningsmöjligheter upplevs ingen av dem bra.
 
När man kör är det dock lätt att le. Akrapovic-dämparen, tillval, skapar sköna boxermelodier och den överraskande rappa motorn har rolig karaktär. Snabba gaspådrag kan göra vilken gråmulen dag som helst bättre. Växelassistenten (dubbelverkande quick shifter) är även den extrautrustning men bidrar till en fanstastisk körupplevelse. Den fungerar riktigt utmärkt vid nedväxlingar. Under uppväxlingar känner man dock ofta ett ryck, oavsett gasläge eller varvtal.
 
Växelassistenten är för övrigt en grej som varmt kan rekommenderas till BMW:n. Med dess hjälp behövs kopplingen endast när det är dags att rulla iväg. Använder du kopplingen blir växlingarna ofta stökiga på grund av den diffusa känslan.
 
Fjädringen är extrautrustad med Dynamic ESA, vilket fungerar suveränt oavsett beläggningens skick. Ju kortare det blir mellan kurvorna, desto bättre blir BMW:n. Bromsarna är mycket effektiva och ABS-systemet tycks jobba blixtsnabbt. Även kardandrivningen som jag tidigare känt mig främmande inför har under senaste tiden omarbetats och blivit nästintill perfekt. Tidigare glapp, och bakändans irriterande hissning vid ­gaspådrag är nu ett minne blott.
 
Den mest betydande nyheten på XJR 1300 är utan tvekan utseendet. Personligen tycker jag att XJR är en riktigt snygg motorcykel. Om man känner sig hemma i BMW:s sadel är känslan likadan även när man grenslar Yamahan. Både utseendet och känslan är traditionell, vilket inte alls är en negativ sak. De runda mätarna är okonstlade och väldigt tydliga.
 
Likt BMW:n är körställningen neutralt vilsam och tämligen upprätt även om Yamahans sadel är något högre i förhållande till styret. Speglarna är fina men visar inte mycket mer än förarens armveck. Vind­skyddet är obefintligt.
 
Den luftkylda radfyran är silkeslen när det gäller både gång och karaktär. Den enda skönhetsfläcken är vibrationerna som uppkommer ungefär mellan 4 500–5 500 varv och som irriterar särskilt mycket när man kör i motorvägstempo. Vilket är konstigt då tidigare modeller varit helt vibrationsfria.
 
Trots att motorn bjuder på fina prestanda från låga varv är dess gummibandsaktiga karaktär aningen tråkig. Lite aggressivitet skulle göra paketet betydligt mer spännande. Med tanke på motorkaraktären skulle mer än fem växlar upplevas som överdrift.
 
Hela växellådan andas den gamla skolans närvaro, inte bara med hänsyn till antalet växlar. Lådan har även en känsla som är tydlig på ett mekaniskt sätt. Den något tröga kopplingen är känslig att jobba med.
 
Även när det gäller chassit satsas på traditionella komponenter. Bakdelen med dubbla stötdämpare och den konventionella teleskopgaffeln gör sitt jobb mycket bra. Detsamma gäller även bromsarna. XJR ­saknar ABS, något som är en ovanlig företeelse på moderna hojar. Men lyckligtvis kompenserar bromsarnas fina känsla den bristen mycket bra.
 
Sett till körbarheten är Yamahan som roligast under lugnare körning på kurviga vägar. Hastigheten kan sticka iväg en bra bit innan hojen börjar protestera men under den raceraktiga ytan hittar vi en gentleman snarare än en bushoj.
 
Yamahans nya och onekligen stiliga bränsletank har en tankvolym som inte matchar motorns törst. Efter cirka tio mils körning längtar hojen efter en paus på bensinmacken; ingen smickrande egenskap. Dessutom är lampan på bränslemätaren ingen riktigt lampa, utan en ikon på LCD-displayen som syns olika väl beroende på väderförhållandena.
 
I duellen körde vi två tolkningar av ett och samma koncept. Yamaha XJR 1300 är en mycket traditionell modell. Ursprungligen var den en av pionjärerna i muskelretro­vågen. Denna status gäller än i dag men genom ansiktslyftet har retrostuket tagit ett steg närmare nutidens filosofi. Trots att tiden har flugit iväg är 20-åriga XJR nästan oförändrad vilket är något av en uppfriskande fläkt i dagens elektronikdjungel.
 
Även BMW R 1200 R har en lång historia som modellnamn. Men den helt nya motorcykeln som presenterades i år representerar nutid med alla sina elektroniska detaljer. Hojens utrustning är mycket omfattande redan original och tillvalslistan erbjuder vidare möjligheter.
 
Bakom Yamahans karisma ligger just det faktum att den är en ny, men gammaldags hoj. Den bjuder på old school-känslan utan att tvinga ägaren att torka av olja från händerna varje dag. Med mer motorkaraktär skulle det ha varit betydligt svårare för mig att välja mellan modellerna.
 
När det gäller BMW:n är det svårt att komma på betydande brister. Hojen är väldigt rolig för all slags körning förutom på just motorvägar då vibrationer förekommer. Körkänslan håller hög nivå, komforten är väl godkänd för en naken hoj och motorn är riktigt fin. Dessutom är det ofrånkomligt att hojens alla tekniska hjälpmedel bidrar till en bättre körupplevelse.
 
BMW:n är helt enkelt en bättre motorcykel (fattas bara med tanke på prisskillnaden). Å andra sidan har Yamahan massor avcharm. Och med den lägre prislappen lämnas utrymme att plocka fram en del ”egen” karaktär ur den där motorn.

Duellen publicerades i Bike nr 10/15.

Text: Petri Suuronen