22 december, 2024
Timmen är snart slagen. Pulsen stiger. Svetten lackar i pannan. Oron kommer krypande innanför skinnet. Ångesten över de missade förberedelserna gör sig påminda – men nu är det för sent att göra något åt det. På den ena sidan klanen finner vi Ducati 959 Panigale född 2016 men med rötter från 1926 i Bologna. Den senaste skapelsen som för familjen Cavalieris arv vidare.
Den andra klanen går till attack med MV Agusta F3 800 född 2013 och med ett ursprung från 1945 i byn Cascina Costa. Några år äldre och därmed med lite mer erfarenhet.
Först ut genom slottsentrén kommer Don Alfonso – en mycket nervös pillerknaprande mafioso som vill uppåt i hierarkin. En stund senare kommer, den store, Don Corleone ut. Rak i ryggen och med stark utstrålning. Det andas pondus in i minsta detalj. Den självklara kungen och ledaren av ett ökänt maffiaimperium som styrts med järnhand sedan generationer tillbaka.
Det har blivit dags att göra upp – en gång för alla och se vem som sitter på tronen när slaget är över. Nykomlingen utmanar kungen. Kampen står om herraväldet och äran. Främst äran – som alltid är det viktigaste i sammanhang som dessa.
Spelplanen är landsvägarna kring de stora godsen och slotten. Don Corleones hemmaplan. Ett övertag psykiskt mot den oroliga utmanaren från gatans mer ruffiga kvarter där helt andra sociala regler gäller. Vapnen som används är bägge från pizzans hemland och har redan presenterats kort. Två vassa hojar med lång och brokig historia där flera olika ägarkonstellationer kommit och gått i omgångar. Ibland har det sett mörkt ut och konkursen har varit nära. Men vissa företag kan inte bara försvinna och lösas upp i atomer för att glömmas bort av kommande generationer. Både Ducati och MV Agusta är sådana varumärken som för arvet och den sportiga traditionen vidare.
Första ronden handlar om utstrålning vilket är ett viktigt attribut i en värld där Cosa Nostra är ledorden som styr. Panigale 959 som vuxit från tidigare 899 kubik utstrålar kreativitet från hjärtat. Fria tyglar och nytt tänkande, precis som hos sina större syskon 1199 och 1299. Självbärande ram infäst i motorn och smal midja är något som sticker ut hos Ducatin. Den vackra enkelsvingen från de större syskonen har tyvärr ersatts av en traditionell dubbelarmssving på 959:an. Dessutom har de underliggande ljuddämparna fått ge vika för mer traditionella dubbelpipor längs högra sidan av hojen, då Euro4-normen måste efterlevas. Ändå lyckad design.
F3 800:an påminner mer om en ”vanlig” japansk racerhoj vid första ögonkastet. När blicken väl börjar svepa noggrannare syns en fackverksram titta fram bakom kåporna. MV tycker att en enkelsving klär hojen bäst, vilket även de flesta betraktare gör. Främst för att den är tydligt exponerad genom att de tre korta rören till avgassystemet slutar redan innan bakhjulet. En hårfin rond där Ducatin utses till vinnare i kampen. Andra ronden börjar och det är nu som musklerna spänns. Allt handlar inte om svulstiga bisceps att glänsa med på badstranden. Det ska även presteras i uthållighet och spänstighet.
Ducatis V-twin på 955 kubik lämnar enligt uppgift 157 hästkrafter vid 10 500 varv och 107 newtonmeter vid för Ducati höga 9 000 varv. Detta märks också under körning när motorn inte riktigt orkar prestera på lägre varv och i mellanregistret. Det är först i den högre varvtalsregionen som 959 drar iväg och skickar framhjulet i skyn. Vibrationerna är av det något kraftigare slaget som brukligt på en V-twin. MV Agusta förlitar sig på sin 798 kubiks radtrea som ska ge 148 hästkrafter vid 13 000 varv och 88 newtonmeter vid 10 600 varv. Trots mindre motor och färre med kusar så känns F3 800:an mycket piggare. Den lämnar Panigalen bakom sig varje gång det dras på längs vägarna. Främst när det gäller segdragning på högre växlar – då har inte Ducatin en chans. Även MV:n levererar vibrationer till sin förare men av det mer stickiga slaget som får fingrarna att domna efter en stunds körning. MV Agusta vinner lite överraskande ronden med god marginal.
Tredje och avgörande ronden visar kombattanternas egenskaper på fältet. Körställning och hanterbarhet bedöms samt harmonin mellan växellåda och reglage. Viktiga faktorer för att prestera länge och väl. Ducati Panigale erbjuder en körställning där föraren sitter något mer i hojen än på den. Tankens utformning ger en smal midja och gott om rörelseplats för föraren. Reglage och handtag andas kvalitet men är tungjobbade. Instrumenteringen är informativ och lättavläst och visar det mesta som önskas under färd. Den mekaniskt tungarbetade växellådan gör sitt jobb väl men kräver bestämd fot vid växlingar. En quickshifter hjälper till vid växlingar uppåt.
Hanterbarheten under körning är godkänd. Den är högfartsstabil och trygg men blir därmed mindre kvickstyrd på småvägarna där kurvorna löser av varandra. MV Agusta F3 800 placerar föraren något mer på hojen och i mer ihopvikt körställning. Fotpinnarna sitter högre upp och något mer bakåt vilket ger en skarpare benvinkel. Den bredare tanken ger ett naturligt stöd vid inbromsningar, vilket inte sker på Ducatin. När det kommer till reglage och handtag lever inte MV:n upp till samma finish som hos Ducatin. Det känns lite billigare och plastigare. Instrumenteringen är rörig att läsa av under färd. Växellådan däremot är lättarbetad liksom kopplingen och de funkar väl tillsammans.
På vägen känns F3 800:an som en mindre hoj, typ en 600-kubiks sporthoj. Styrningen följer förarens minsta vink och modellen är förvånansvärt lättkörd i de flesta situationer. Ronden summeras och återigen utses MV Agusta till vinnare, främst för dess vassa köregenskaper.
Kampen är över för denna gång och de italienska fullbloden, som våra mafiosos valde som vapen, har gjort sitt. Ingen av de små hingstarna gjorde bort sig, snarare tvärtom. Den pillerknaprande utmanaren som valde Ducatin i hopp om att den större cylindervolymen och på pappret högre angivna effekten skulle hjälpa honom att knuffa ned Don Corleone från tronen bedrog sig rejält. Kanske visste den självsäkra Donnen redan från början att hans val av MV Agusta F3 800 skulle vara det starkaste kortet?
Mer troligt är att han gjorde sin läxa väl sittandes i sitt slott framför brasan smuttandes på vinet som burits fram av uppassande tjänare. Sannolikt hade den erfarna mafioson läst på om historiken och tidigare gjorda tester för att välja rätt. Hur som helst kunde han åter rätta till flugan och borsta bort smutsen från kavajen när han med lugna steg klev in på grusgången igen efter drabbningen.
Vid det här laget kröp Don Alfonsos nerver utanpå skinnet. Det spel han spelat hade varit högt och nu var den fruktansvärda förlusten ett faktum. Den nya Panigale 959 som han trodde så mycket på hade svikit honom när det gällde, även om det var med små marginaler. När det blivit dags att lägga sig på kvällen anade den unga mafioson det värsta. Såg det inte ut att ligga något där under täcket? Och förresten, varför hörde han inte sin älskade hingst Rambo gnägga? Det brukar ju Rambo alltid göra vid den här tiden.
