22 december, 2024
Jag kör bakom en bil och ser Magnus, som just kört om, bli en neongrön prick i horisonten. Till slut öppnar sig en raka. I med trean, jag styr hojen över till vänsterfilen och öppnar gasen. Varvtalet ökar otroligt snabbt, ackompanjerat med lite turbovissel och växlingarna sker med ett fräs från dumpventilen. Accelerationen är overkligt snabbt. Snart går det att urskilja den neongröna pricken igen och kort därefter är jag alldeles inpå honom. Jag känner hur dopamin sprider sig i blodcirkulationen. Jag fnittrar som en liten flicka i hjälmen, helt underbart!
I den här duellen ska vi strunta i all politisk korrekthet. Kawasaki Ninja H2 möter en turbomatad Suzuki GSX 1300 R Hayabusa. Kawasakis kompressormatade Ninja H2 presenterades efter upphetsade förväntningar på EICMA-mässan i höstas. H2 är teknisk spjutspets definierat. Den kompressormatade motorn på 998 kubik levererar 210 hästar och dryga 140 newtonmeter.
Modellen är utrustad med ett omfattande elektronikpaket med lika omfattande justeringsmöjligheter, vilket är lämpligt med tanke på hojens grymma prestanda. Redan vid första provkörningen av modellen stod klart att Kawasaki hade skapat en motorcykel som uppfyller de högt ställda förväntningarna.
Suzuki Hayabusa anses ofta vara de snabba motorcyklarnas kung, trots att konkurrenter (främst Kawasaki ZZR) har kör om den under senaste åren då det gäller både effekt och toppfart. Hayabusa är dock en populär hoj bland trimmare där den åtgärd som ger flest hästkrafter per krona är överladdning.
På vårt exemplar, inlånat av en finsk läsare, har motorn tvångsmatats med hjälp turboladdning. Den byggdes för dragracing och därmed har den förutom överladdning även förlängd sving och sänkt fjädring. I nuvarande gattrim ger den 265 hästkrafter på bakhjulet. Duellen kördes runt vackert soliga Stockholm med nästan 30 plusgrader på termometern.
Kawasaki Ninja H2 står i redaxgaraget och utstrålar styrka. Den svartkromglänsande ytbehandlingen understryker cykelns djärva linjer som accentueras av den fantastiska grönlackerade rörramen. Det här är ingen hoj för blygisar.
När man trycker på startknappen vaknar Kawasakin till märkestypiskt grov tomgång. Det första jag lägger märke till när jag sätter mig i sadeln är den kompakta, sportiga körställningen. Därefter kommer känslan från de högklassiga reglagen – varför finns inte dessa på Kawasakis övriga modeller?
Vid stadskörning är Kawasakin som vilken cykel som helst. Den går vibrationsfritt, är lätthanterlig och har en koppling med bra känsla. Den enda svaga punkten när man kör i stadstempo är den aggressiva körställningen.
När vägen öppnar sig gör gasen detsamma. Och då avslöjas H2:ans galna natur. Gasresponsen är direkt och tack vare kompressorn finns det massor med effekt till hands redan från låga varv, mellanregistret är massivt. Accelerationen är grym, det hade rentav varit vansinnigt av Kawasaki att inte utrusta H2 med det omfattande paketet av elektroniska hjälpmedel. Att spinna bakhjulet eller få upp framhjulet kräver nämligen inte särskilt mycket möda.
Quickshiftern som verkar vid växlingar uppåt är en av de bästa jag någonsin testat. Växlingarna sker snabbt och mjukt. Symbolerna på laddtrycksmätaren ökar och hastigheten stiger, liksom kompressorylet. Hastighetsmätaren visar blixtsnabbt långt över körkortsvänliga siffror.
På pappret skiljer sig maximal effekt och vrid inte mycket från dagens superbikes men i jämförelse är registret hos H2:ans motor något helt annat. Prestandan är superb men jag känner hela tiden att jag har full kontroll över hojen. Det enda som gnager pålitligheten är ett lätt oroligt framhjul men då pratar vi trots allt om mycket höga hastigheter.
Kawasakin styrs lätt och snabbt in i kurvorna, dess vikt på 238 kilo märks knappt. Bromsarna från Brembo kontrollerar farten mycket effektivt och även på slingriga vägar är stämningen i taket. Å ena sidan är den en mycket civiliserad och lättkörd motorcykel som praktiskt taget vem som helst kan köra – man ska bara vara medveten om vad som finns mellan benen. Om föraren så önskar blir den en otroligt häftig hoj med prestanda som inte lämnar någon oberörd.
Turbo-Hayabusan är inte heller någon diskret typ. Först lägger man märke till den långa svingen och efter det speciallackeringen, den låga sitthöjden och slutligen avgassystemet, grovt som ett stuprör. Turbon är dold bakom kåporna men laddtrycksmätaren på vänstra styrhalvan indikerar att det inte är fråga om någon ”all show, no go”-lösning.
Om det ändå är något oklart med syftet upplyser Suzukin sitt tänkta användningsområde så snart den startas. Dånet redan på tomgång utstrålar styrka och dess ljud leder till att åskådare med imponerade/förfärande miner sätter händerna för öronen. Inte helt överraskande är stadskörning inget för Suzukin. Kopplingen är väldigt tung och den långa svingen gör hojen svårare att hantera, dock inte så farligt som man skulle kunna tro.
Den råa gången får hojen att vibrera kraftigt dessutom blir motorn snabbt mycket varm när man står vid rödljus. Men med stadsrusningen i ryggen får Hayabusan bekänna färg. Motorn är otroligt stark men dess skapare har lyckats göra den mycket körbar. Accelerationen är helt sjuk och hastighetsmätarnålen skenar iväg oavsett vald växel. Med nuvarande utväxling är hojens teoretiska toppfart 338 km/h, en svindlande hastighet som utan tvekan går att nå ganska lätt. Även på högsta växeln kan man få problem med greppet, något som talar om motorns stora potential.
Medan H2:an utmärker sig även på slingriga vägar är Hayabusan snarare en missil av typen ”sikta och skjuta”. Den låga, långa och tröga cykeln erbjuder inte någon särskild njutning utanför motorvägarnas ganska raka sträckning. Dessutom är bromsarna, trots att de fram ersatts med radialbromsar från Tokico, alltför underdimensionerade.
Hursomhelst är den turbomatade Hayabusan en otroligt häftig maskin. Till skillnad från den i sammanhanget mer civiliserade Kawasakin erbjuder Suzukin en stor portion vansinnighet oavsett hastighet. Och vem gillar inte det?
Fast Hayabusan med steroidinjektion är det snabbare och starkare alternativet av dessa två blir vinnaren Ninja H2 med sin ”dr. Jekyll och mr. Hyde”-karaktär. Vid vanlig körning är den relativt trevlig och from som ett lamm men det är få som kommer känna att de behöver mer effekt.
Vi ska emellertid komma ihåg att turbo-busan är en hoj som praktiskt taget vem som helst kan skaffa medan H2:an nästan kostar tre gånger mer.
Om din vardag är grå och trist och du behöver något som kan får dig att känna dig riktigt levande är en överladdad motorcykel ett mycket bra recept. Sedan hur länge du faktiskt kommer att överleva är däremot en annan femma.
Text: Petri Suuronen
