22 december, 2024
En motorcykel blir i regel en bobber när allting som inte är helt nödvändigt skruvats bort. På det sättet blir vikten lägre och designen stiligare. Det är precis vad de här duellanterna fått utstå. Ett plus i kanten är att de från grunden har riktigt bitiga motorer. Moto Guzzi Audace är den italienska kombattanten i den här fighten. Audace betyder djärv på italienska och det här ska vara en kaxigare version av California Touring. En av de allra tydligaste skillnaderna mellan dessa är avsaknaden av krom hos Audace. Kraftkällan är Europas största V-twin på 1 380 kubik som längsmonterats på klassiskt Moto Guzzi-vis.
Gasspjällen öppnas via ett Ride By Wire-system i tre valbara steg. Traction control håller hojen på plats om föraren skulle få kramp i högerhanden. Sadeln från California har bytts ut mot en singelversion men vår duellhoj hade en passagerarsadel som finns i tillbehörssortimentet. Audace har även fotpinnar i stället för plattor och ett rakare styre. Fram sitter en teleskopgaffel som passar stuket bättre och bakdämparna har uppdaterats. Ljuddämparna har kortats för utseendets och ljudets skull. Förändringarna har sänkt vikten med nästan 40 kilo jämfört med California Touring.
Konkurrenten i den här duellen kommer från andra sidan Atlanten. Victory Gunner är även den en enklare version av en redan befintlig modell. Bortsett från förändringarna i utseendet och ergonomin är muskelstukade Judge och Gunner nämligen väldigt lika varandra. Motorn är den fina Freedom-twinnen på 1 731 kubik som är bekant från flera andra Victory-hojar. Ramgeometrin är däremot något vassare än hos övriga modeller.
Sadeln på Gunner är av solotyp och betydligt lägre än hos Judge. Styret har placerats närmare föraren och fotpinnarna är framflyttade vilket bidrar till en lite mer custom-mässig körställning. Gunner har en avskalad stil och den som betraktar den behöver inte vara rädd för att bli bländad av glittrande krom. Det enda elektroniska hjälpmedlet är ABS-systemet, att leta efter några andra finesser hos den okonstlade Gunner är fruktlöst. I motsats till Audace har bobber-stuket inte gjort Gunner särskilt mycket lättare.
De här är två motorcyklarna har tagits fram för att fokusera på förare som trivs med att både synas och höras när de cruisar fram. Men vilken av motorcyklarna ger bäst vibbar på vägen? För att få svar på den frågan begav vi oss ut på en sval hösttur kring sjön Näsijärvi i Tammerfors. Vädret var vackert och soligt men samtidigt lite väl kyligt. Vi fick planera in många fikapauser för att behålla värmen men det gav oss också tillfälle att beskåda hojarna lite extra.
Körställningen på den stora hojen är förvånansvärt kompakt, särskilt benen har lite ont om plats. Tuomo som är kortare än mig, jag är 185 centimeter, höll dock inte riktigt med när vi diskuterade detta.
Kopplingen är lättarbetad och har en bra känsla liksom gashandtaget. Motorns vibrationer försvinner så fort varvtalet stiger över tomgång. Det finns tre körlägen varav det mellersta, Turismo, fungerar fint i de flesta situationer. Det finns även ett regnläge samt ett brutalare sportläge med namnet Veloce. Sportläget upplevs lite väl hetsigt på slingriga vägar.
Tyngdpunkten är relativt hög och istället för att sitta i hojen sitter föraren snarare på den. Det här är dock inget som vi tänker på om vi inte ställer den direkt intill Victory Gunner med sin lägre sadelhöjd. Att vänja sig vid höjden kan ta lite tid, speciellt vid lägre tempo, men det betyder inte att Audace är svårkörd på något sätt.
På kurviga vägar visar Audace att den är värdig märkets racearv. Den roliga och sportiga motorn fungerar fint genom hela registret men stortrivs nära rödmarkeringen. Körupplevelsen förstärks av den lättarbetade växellådan som levererar tydliga växlingar utan nyfunna frilägen. Den enda skönhetsfläcken är vibrationerna som uppstår vid höga varv men den överskuggas snabbt av symfonin från avgassystemet. På tal om körbarhet är Audace överraskande känslig och förtroendeingivande för att vara en så stor hoj. Kursförändringar sker precist och snabbt. Nedläggningsvinklarna är generösa vilket gör det lätt att trivas med hojen på kurviga vägar. Det goda intrycket förstärks av de ypperliga Brembo-bromsarna och den väl fungerande fjädringen som bara protesterade ett fåtal gånger vid rejäla gupp.
Skulle vi beskriva Audace med ett enda ord skulle förfinad ligga bra till. Vilket kan verka lite konstigt för det är ju trots allt frågan om en ganska grym bjässe. Ändå sker allt mycket smidigt.
Även om Victory följt i princip samma recept som Moto Guzzi med Audace när de tillredde Gunner så blev resultatet helt annorlunda. Vi glömmer snabbt ordet förfinad. Gunner har inte särskilt bråttom iväg när man ger gas. Men den har inget emot att bränna bakdäck med gott om rök ackompanjerat av ett fantastiskt muller.
Den mest kännetecknande egenskapen hos Victory Gunner är motorn. Freedom Twin-maskinen är som nämnt bekant från flera andra Vicotry-modeller och den har en väldigt intressant karaktär. Den drar redan från botten och vid mellanregistret blir den rentav frenetisk. Det effektstarka registret är kort men intensivt. Den är svårt att inte gilla en helt vansinnig motor som denna.
Upplevelsen förstärks av den låga sadeln som faktiskt ger en rymlig och ganska naturlig körställning. Hojen känns mekanisk och galen på alla sätt. Kopplingen är tungarbetad och likaså frambromsen som med endast en skiva kräver en hel del kraft. Tillsammans med den betydligt mer lättarbetade bakbromsen är motorcykeln beklagligt okänslig, lyckligtvis är ABS-standard. Växlarna går i med en tung duns och fotpinnarna skrapar ofta i backen.
Jämfört med förfinade och exakta Audace är körbarheten hos Gunner på samma nivå som om du skulle använda en fem kilo tung hammare för att slå i entumsspik. Du behöver vara fokuserad och lite på din vakt när du kör, men när du prickar rätt händer det grejer. När du väl förstår filosofin bakom Gunner är kurviga vägar faktiskt ett sant nöje. Så länge skicket på vägen är hygglig i alla fall. Tyvärr ligger fjädringen hos Gunner inte alls på samma nivå som den hos Audace vilket märks på sämre vägar. Det märks till och med vid mindre ojämnheter och finns det gupp i kurvorna kan hojen tappa greppet både fram och bak. Det kan göra färden lite väl spännande ibland.
Om Audace är italienska maffians hitman påminner Gunner mer om en dörrvakt på en lönnkrog i Brooklyn. Kanske inte den smartaste eller finaste typen men definitivt en av de mest effektiva i sin bransch. Gunner är extremt rå med en mekanisk och okonstlad känsla.
Det är svårt att välja vilken motorcykel som är bäst i det här fallet. Båda två är mycket tilltalande även om egenskaperna skiljer sig åt. När vi tänker på själva filosofin bakom dessa duellanter kommer vi oundvikligen till slutsatsen att modellerna är väldigt lika trots skillnaderna. Ingenjörerna har bara haft lite olika perspektiv när de konstruerat de båda motorcyklarna.
Sportiga och fräsiga Audace är kanske mer ute efter sporthojsåkare som vill bekanta sig med lite lättsammare hojar. Osnobbiga och råa Gunner i sin tur tycks jaga förare som gillar att ha gott om kraft i högra handleden men som även uppskattar lugn cruising. Båda modellerna passar dock förare som önskar en hoj med stark karaktär.
