4 oktober, 2024
En dröm sedan många år har varit att köra motorcykel till Nordkap och att längs vägen få uppleva några av de absoluta höjdpunkterna i Sverige. Planen för resan var tvådelad. Först norrut till Nordkap och sedan söderut på Trans Euro Trail genom hela Sverige.
Efter de första milen på resan och en kort färjetur till ön Oaxen i Himmerfjärden hittar jag en tältplats precis vid havet. De stora färjorna som trafikerar Skanssundet tuffar förbi strax utanför tältduken. En mäktig känsla som gifter sig bra med den fantastiska solnedgången. Första dagen på resan till Nordkap har börjat och all planering är nu satt i verket.
Sedan ett par år tillbaka har Trans Euro Trail vuxit fram som ett community i stora delar av Europa. Konceptet består av en app och en hemsida där man kan ladda hem en gpx-fil till sin GPS. Det finns en fil för varje land och sträckningen är lagd i huvudsak på grusvägar och stigar. I varje land finns det en ansvarig (linesman) som hela tiden uppdaterar filerna.
Efter en god natts sömn i tältet styr jag fortsatt norrut förbi Stockholm till nationalparken Färnebofjärden. Parken ligger längs den biologiska norrlandsgränsen och de finns en mosaik av sjöar, forsar, våtmarker och skogar. Körningen fram till vindskyddet går längs slingriga grusvägar genom den varma sommarkvällen. Mitt i parken finns ett utkikstorn som mäter 20 meter högt och det gör att man kommer upp precis över talltopparna. Utsikten är magisk och det är svårt att se sig mätt.
Kvällsgrillningen störs av att en spik hittas djupt försjunken i bakdäcket. Ingen luft har börjat pysa ut och beslut tas att låta den sitta och försöka köra några få mil till närmsta verkstad för att lägga i en ny slang. Vanligtvis åker jag alltid med extra slang i händelse av punktering och det är skönt att fortfarande ha kvar reserverna när jag ger mig iväg ännu längre norrut, med vetskap om att det inte finns särskilt många mc-butiker.
Färden fortsätter norrut till Vildmarksvägen och Stekenjokksplatån i Jämtland. Vägen går upp till 876 meter över havet och ger otroliga vyer över fjällandskapet. Under vinterhalvåret är vägen täckt med flera meter snö vilket gör det endast möjligt att köra på vägen under sommaren.
Polcirkeln passeras och med den börjar den varma sommarluften att avta. Vädret blir mer och mer lynnigt och när jag anländer till nationalparken Stora Sjöfallet är det höstliknande förhållanden med ihållande regn och kalla vindar. Besöket på det nybyggda Naturum är väl värt, även om det inte är så motiverande att ge sig ut igen i regnet efter en stunds värme.
Jag lämnar Sverige via Riksgränsen i ett dyngsurt tillstånd. Vinden har tilltagit och regnet kommer från alla håll när jag anländer till Narvik. Tar in på ett hotell och lyckas med hjälp av hårtork och element torka merparten av kläderna under natten. Narvik har en spännande historia från andra världskriget och det finns ett stort museum om de strider som utspelade sig i de kringliggande fjordarna.
Narvik känns långt norrut, men det är fortfarande många mil kvar till Nordkap. Siktet för dagen är inställt på en av Norges nordligaste städer – Alta. Vägen dit är fantastiskt vacker men det massiva regnet och kylan gör resan mer till en transportsträcka. Bitvis går det inte att köra mer än 30 km/timmen då dimman är otroligt tät och omslutande. Väl framme i Alta är vädret så illa att jag beslutar mig för att stanna ett extra dygn för att låta allting torka upp och gå igenom hojen ordentligt innan sista biten till Nordkap.
Efter en välbehövlig återhämtning börjar vädret att vända till det bättre. Regnet försvinner och solen börjar krypa fram mellan molnen. Vägen från Alta till Nordkap är helt fantastisk där vägen går längs havet och sträcker sig över flera platåer och igenom flera tunnlar. Den längsta tunneln går ut till ön Mageröja där det kända Nordkapmonumentet är placerat. Tunneln är 7 kilometer lång och går en bra bit under vattenytan. Temperaturen är längst ner i tunneln inte alls behaglig för en motorcykelåkare, varvid det är skönt att komma ut igen i den värmande solen.
Jag har sett många bilder på den jordglob i stål som är placerad på klippan vid Nordkap. Att själv ställa sig tillrätta för ett foto känns nästan lite overkligt. Vid Nordkap finns det en restaurang och en mindre butik. Priserna är som man kan tänka sig, men det smakar alltid gott med mat.
Nu börjar andra etappen av resan – Trans Euro Trail. Spåret börjar redan vid Nordkap och tar mig genom Norge och Finland till Mounio där starten för den en svenska delen börjar. Efter några mils körning kommer jag till Muodoslompolo där jag kan proviantera och fylla på med bränsle. Jag tar mig till trakterna kring Gällivare innan det på nytt drar in oväder och jag får söka skydd och göra sällskap med myggen.
Spåret är omväxlande med mestadels grusvägar men även stigar. På vissa håll är stigarna väldigt krävande, men det går att ta sig fram med lite planering. Rutten är väl planerad och det är oftast lätt att hitta spåret.
Det massiva regnoväder som dragit fram över norra Sverige tar ut sin rätt på min färdväg. Kommer till en bäck som numera förvandlats till en mindre flod. Finns inget annat alternativ att köra runt. Likaså är en av vajerfärjorna över en av de många älvarna avstängd på grund av högt vatten. En mindre omväg på 7 mil krävs för att ta sig till närmaste bro.
Landskapet är böljande och träden tar aldrig slut. När landskapet är som ödsligast möter jag en holländare som är på väg norrut längs spåret och det blir en härlig pratstund. Han har varit fast i två veckor och väntat på reservdelar till sin hoj och är glad för att vara på rull igen.
På något sätt är det rogivande att bara ta dagen som den kommer. Köra så långt man känner för och sedan slå läger där det passar. En viktig detalj under resan är att varje dag gå igenom hojen så att allting är i ordning. Kontroll av däck, hjul, kedja m.m. är viktiga detaljer för att undvika problem. De många milen på det ojämna underlaget sliter mer än vanligt.
När spåret kommer in i Värmland drar det närmre och närmre den norska gränsen. Längs med en del av sträckan går spåret ut på en smal väg med bara vatten på båda sidorna. En speciell känsla och bra fototillfälle. På håll kan man se några skidbackar och spåret går även igenom ett tidigare brandområde som ger en spöklik känsla. Doften från brända träd ligger fortfarande kvar i luften.
En avstickare från spåret till Karlsborgs fästning och det nya fästningsmuseet är väl värt ett besök. Sommartid är Karlsborg fyllt med turister och det är trevligt att slå sig ner längs Göta kanal med en glass och kika på de förbipasserande båtarna.
En bit söder om Karlsborg kommer man in i ett område med sand, tallskog och vitmossa. De små vägarna blir på sina håll riktigt kluriga att ta sig fram över på grund av sanden. Bitvis blir det lite av en Dakarkänsla. Landskapet är dock som taget ur en film där det gröna och vita smälter samman med sandens gulnande färg. På flera ställen är det fullt med blåbärsris vilket ger ett gott mellanmål.
I Grimsås delar sig spåret på två. Det ena spåret går mot Halmstad och det andra sträcker sig österut mot Växjö för att gå ner mot Malmö och Öresundsbron. Jag väljer att köra båda sträckorna och börjar med att dra västerut. Skogarna i södra Sverige är böljande och omslutande på de små stigarna. Halmstad visar sig från sin bästa sida med strålande sol vilket gör livet i ett mc-ställ varmt och svettigt.
Jag lämnar Halland för det andra spåret och rullar igenom Småland ner mot Skåne. På sina håll känns landskapet öde och även om det inte stämmer så är känslan av enskildhet fortfarande påtaglig. Efter drygt två veckors kämpande mot oväder, mygg och värme rullar jag fram till Öresundsbron med ett leende på läpparna. En dröm har förverkligats och det har varit otroligt att få se så mycket av Sverige som man vanligtvis inte ser längs vägarna.
Tips för Trans Euro Trail:
– Tillse att din GPX-fil är av senaste versionen för att undvika att hamna fel i spåret.
– I de norra delarna är det glest mellan bensinstationerna vilket kräver lite mer planering.
– Vädret kan slå om snabbt i de norra delarna och kläder för både kallt och varmt klimat är att föredra.
– Medför verktyg och reservdelar för enkla reparationer (framförallt punktering).
– Tillse att din motorcykel har hasplåt, skyddsbågar och handskydd så du klarar dig hyfsat vid en vurpa och kan fortsätta köra.
– Undvik att åka ensam eller lämna färdmeddelande då man kör på ensliga vägar och stigar som inte ser någon annan trafik.
– Det är rent tekniskt möjligt att köra den svenska Trans Euro Trail med vilken hoj som helst, men för att det skall vara en njutbar upplevelse rekommenderas en motorcykel som klarar offroadkörning och däck för ändamålet (exempelvis Michelin Anakee Adventure eller Michelin Anakee Wild).
ExploreBike:
ExploreBike är motorcykeläventyrare och skribent på Bike.se. Global Ride är ett projekt där målet är att köra motorcykel på alla jordens kontinenter.
På ExploreBike:s hemsida (nedan) finns en gratis onlinekurs för hur man planerar och genomför ett motorcykeläventyr. Kursen är producerad tillsammans med bland annat Yamaha, Öhlins, Michelin och Klim.
