Hitta flytet och bli snabbare

Du minns säkert den där pinsamma gången när du var ute och tokgasade med sporthojen på favoritvägen men blev ifrånåkt av gubben på en GS. Han som dök upp i backspegeln med packväskor och allt och sedan körde om och försvann. Det borde ju inte ens vara möjligt om du ser till prestandan hos din övermotoriserade sporthoj och den hos den gamla gubbhojen han körde på.

Hur kan det ändå komma sig?
Det teoretiska svaret är att det sannolikt inte skulle kunna hända eftersom prestanda, vikt och däck hos en modern sporthoj överträffar den hos en äldre äventyrshoj med massor av vikt och allrounddäck lämpade för alla underlag. Speciellt inte om vi ser till maxkapaciteten för de olika byggena.

Det praktiska svaret på frågan är istället följande. Gubben med packväskor är en erfaren landsvägsknutte med åtskilliga tusentals mil i bagaget som läser terrängen och omgivningen nästan undermedvetet och därmed kan planera sin körning och göra den fruktansvärt effektiv. 

Sporthojsåkaren kör troligtvis inte lika mycket landsväg utan mer banåkning för att sätta snabba varvtider, men tror att han blir snabb landsvägsförare på kuppen. Det verkar logiskt men är i många fall helt fel. På bana handlar det om att bromsa stenhårt och slå på rejält med gas ut ur böjarna. På landsvägen förstör du flytet direkt om du börjar köra på det sättet. 

Här handlar det istället mer om att hålla farten med sig hela tiden. Hitta de snabba spåren utan att behöva bromsa stenhårt tills du nästan står still för att därefter gasa så hårt att framdäcket skickas i skyn.

Med en rörlig blick som ständigt läser av omgivningen är du mer förberedd på plötsliga situationer som kan uppstå, samtidigt som du får fördelen av att lära dig när du kan köra snabbt eller var farorna kan vara större.

Ett bevis för detta är tävlingsförarna på ön Isle of Man. Få motorcykelförare är snabbare än John McGuinness på landsväg. Han läser av omgivningen så långt fram han kan för att hitta flytet. Samtidigt analyserar hjärnan hela tiden hur bra greppet är framför honom, vilken typ av asfalt det är, spår av olja eller grus och inte minst hur fuktigt det fortfarande kan vara i skuggpartiet han strax kommer att komma till efter regnet tidigare samma dag. Allt detta anlalyseras långt innan han ens hunnit komma nära.

Tillbaka till sporthojsknutten som lever i tron att banåkningen gjort honom snabbare även på vägen.

Blicken mot nästa kurva, som han lärt sig på en bandag, räcker inte långt när du kör på vägen. Här finns störande moment som skymd sikt, tjälskador, uppsprätt grus med mera som gör att den ovana hjärnan får för mycket att ta till sig och därmed tappar fokus. Hastigheten sjunker.

Gubben på GS:en som snurrat runt i hela världen med sin hoj har kört på vägar som knappt kan kallas vägar och vet exakt vilken beskaffenhet som ger vilket grepp för hans däck och hoj. Han har redan läst av omgivningen via trädtopparna och vet att kurvan öppnar upp efter partiet med skymd sikt och inte heller har han sett någon utfart eller postlåda ståendes efter kanten och därmed bibehåller han hastigheten och kör om.

Snabb landsvägsförare blir du bara av att lägga många mil på vägen. Här räknas bara erfarenhet och en rörlig vaken
blick.