22 december, 2024
Vi kan snabbt fastslå att modern i den här familjeskådningen gestaltas av den sexhundra kubik stora drivkällan som de båda motorcyklarna delar, mer eller mindre, mer om det lite senare…
Nu är det så att du är fadern, det kanske kommer som en överraskning men så är fallet. Det är på grund av dig som Hondas genpool blandas runt ordentligt, vi köpare eftertraktar olika egenskaper men har samtidigt förkärlek för vissa likheter. Så alla ni sexhundrakubiksfetischister – luta er tillbaks och njut, ni andra kan återgå till att låtsas vara snabba.
Det första jag märker av när nyckeln vridits om och startknappen tryckts in på de båda är den silkeslena motorgången, RR-modellen har lite hetsigare andning men vibrationerna från dem båda är nästintill obefintliga på tomgång.
För att göra en ordentlig jämförelse tog vi dem båda på en resa till och runt Gelleråsens motorbana i Karlskoga.
Hondas Hornet är en trivsam allround-motorcykel som fungerar bäst i och runtomkring stadskärnan, men den gör inte bort sig på en längre resa. Vindskyddet är inte omfattande men avlastar ändå till viss del. Körställningen är upprätt och du känner dig snabbt hemma i sadeln, det är enkelt att vända runt på små utrymmen och manöverbarheten i staden är klart överlägsen det hetsigare halvsyskonet. Koppling och insprutning arbetar i trivsam symbios och växlingar kan ske utan minsta tveksamhet. Motorn går klanderfritt, med undantag för vissa tendenser till vibrationer i mellanregistret. Någon »bigbang« kick på sexhundravis inträffar aldrig, men du måste varva ordentligt för att få ekipaget att visa sina 102 hästkrafter.
Frågan var hur denna cityslicker skulle klara sig på bana. Utan att bli alltför förvånad så gick det; allt går med lite vilja och en stor dos förkärlek till fart, om det så än gungar och inte ser så väldans snyggt ut. Vi får också ha i åtanke att vi är inne på det lite mer enkelspåriga halvsyskonets jaktmarker.
Efter några tillryggalagda varv konstateras att den lättkördhet som upplevs på allmän väg även kommer till nytta på bana. Motorn har inget undangömt krut som får dig att lämna mer än ett svart streck under resans gång. Bromsarna ger alltid max, precis som på alla motorcyklar, men de Hondaförare som väljer till ABS (för det gör man på den här sortens hoj), kan förlita sig på att de kan utnyttja dess potential till fullo vid varje inbromsning. Effektivitet och känslan är inte lika bra som på CBR:en, men du vågar alltid nypa fullt. Om vi nu ser till dess sämre sidor kan snabbt konstateras att fjädringen både bak och fram inte hänger med vid bantempo, det gungar friskt och apar du dig inte ordentligt skrapar fotpinnarna i relativt tidigt. Chassiet i sin helhet känns som det hellre lägger åttor i stadstrafiken. Motorn känns tam och saknar det där lilla extra på toppen. Fast som ett första steg ut på banan fungerar Hornet bra.
Om vi omfamnar CBR 600 RR och låter den skina i solens glimmer vid det heta armcoräcket kan vi konstatera att det är här den hör hemma.
Motorn har det där lilla extra på topp, det där som gör bankörning roligare, snabbare, vanskligare och som förklaras i kolumen till höger.
Chassit har en helt annan grundfilosofi än syskonet och körställningen gör att kroppen nästintill automatiskt förflyttar sig till attackposition i rena Rossi-andan. Effektivt på bana, en mardröm i stadstrafik med undantag för den som segdraget tänker begå harakiri.
Det första som imponerar efter ett snabbt byte från Hornet är hur hela chassit reagerar vid aggressiv körning, direktkommunikation är ledordet och känslan finns där på ett helt annat sätt.
För att göra en jämförelse kan CBR:en liknas vid en djupt v-bottnad racerbåt som knivskarpt skär de oroligaste vattnen utan att förlora kontrollen, du är hela tiden med och möjligheten att finjustera kursen finns alltid till hands. Hornet känns mer som en flatbottnad och övermotoriserad styrpulpetsbåt där du oftast ändrar kurs mest för att du håller hårt i ratten och nästan är på väg att flyga ur.
Fjädring fram på CBR 600 RR förmedlar känslan ypperligt och bromsarna är riktiga juveler som gör varje inbromsning till ett nöje, både känslan i handtaget och bromsverkan är riktigt bra. Växellåda och koppling arbetar bekymmersfritt och lämnar inga frågetecken. Om något ska sättas i dåligt dager är det den bakre fjädringen som är för mjuk. Annars är CBR:en ett trevligt banrecept.
På landsväg är det en annan femma, i högre fart kan du självklart njuta av dess sportigare egenskaper, fast i den vardagliga lunken känns Hondas minsta RR lika rätt som styrändsfransar på en R1:a. Den ser förvisso bra ut, men skönhet ligger mestadels i funktionen och där faller det i sin helhet.
I slutändan kan det fastslås att båda två är lätta och lättkörda motorcyklar, där den ena trivs i staden och den andre på banan. Fast Hornet-cityslickern klarar sig bättre på en bankörning än vad CBR:en gör i stadstrafiken. En bättre allroundmotorcykel utan tvekan, men, ett stort men, det finns en liten fast trogen skara fåfänga självplågare som faktiskt tycker att utdragen harakiri är charmigt (undertecknad).
Du vet nog bäst vem du själv är.
Publicerat i Bike nummer 7 2008.
Text: Oscar Algott
Bild: Per Hammarsjö
