27 december, 2024
Få motorcyklar klarar av att bära den starka rollen som åsiktsobjekt för så många människor som Guldvingen gör. Den dividerar upp världen i två läger med ytterst få människor däremellan.
Det finns de som älskar den och det finns de som hatar den. Båda läger är lika benhårt inpiskade i att de har rätt och de andra har fel, att det överträffar vilken religionsmotsättning som helst i världen. Detta förutom att Guldvingefolket och deras motståndare knappast går till våldsamt och väpnat handgemäng mot varandra, åtminstone inte över åsikterna om Hondas Gold Wing-modeller. Belackarna kan inte förstå hur någon vill åka runt på en släde stor som en bil fulla av lampor och krom medan ägarna själva aldrig lyckas släcka glöden i sin passion för sin »vinge«. Kärlek och hat brukar vara känslor som ligger nära varandra och många arga motståndare skulle säkert ha velat provköra en, om de hade vågat.
Hondas projekt Gold Wing lät presentera sin första officiella produkt till 1975, då en boxerfyra på tusen kubik. Modellen blev snart mycket populär och den tusenkubikade GL blev redan året efter ett hundra kubik större. Finsmakarna i guldvingekretsar menar att just 1000-kubikaren var den allra roligaste vingen att köra. Olika ägare söker olika saker i sitt hojägande och så är det även i guldvingekretsar.
En av de fascinerande detaljerna runt Guldvingen är dess avsaknad av egentliga konkurrenter. Det fanns i kategorin lyxtourers gryning ett motstånd från såväl Yamaha med sin Royal Venture som Suzuki Cavalcade för att nämna några, men ingen höll riktigt måttet med så fanatiska ägare som Hondan gjorde. Undantaget ägarfanatiskt skall kanske vara Harley, men de har inte presenterat någon lika genuin lyxtourer mer än exempelvis Road Glide Ultra som heller inte kommer Hondan nära i lyxgenuinitet.
Som vanligt lyssnar vi med en rad ägare och får dra ur dessa, nära samtliga, oerhört märkes- och modellinbitna fanatiker hela storyn om vad de tycker om Guldvingen.
Även om GL-serien överlag har näst löjligt nöjda ägare så finns det detaljer på en Guldvinge som är att betrakta som mindre lyckade. Dessa detaljer är dessbättre få.
En av de ständigt återkommande gnällen är på cd-spelaren som enligt flertalet av brukarna inte håller måttet alls. Detta torde i en lite modernare tid med iPodar och smartare telefoner inte spela någon roll alls då uttag för 3,5 millimeter audioplugg finns för extern ljudkälla.
Ett annat föremål för åsikter är det wobbel, eller instabilitetsproblem, som lätt uppstår runt 50 kilometer i timmen. Detta är dock inget stort bekymmer för de som vet om att det finns, håller båda händerna är på styret och undviker cirkuskonster.
Om detta fenomen förekommer på samtliga GL1800 är svårt att säga, framförallt då guldvingeägare tenderar att lovsjunga sina farkoster långt mer än de lämnar tid åt att spekulera i brister.
Någon var missnöjd med kvaliteten på passformen på plastkåpor i karossen och menade att tillbehören var fruktansvärt dyra.
Serviceintervallerna är kanske väl korta om man körde mer än 1 600 mil per år eller ger sig ut på långa resor ute i världen. Därutöver är klagolåten inte lång och ägarkåren är mycket enhetlig i lovsången. De som kört 1500 och kliver upp till 1800 kan anse att den är lite rå i motorn men däremot tycker flera »uppstegare« att 1800:an är mycket mer motorcykel.
Den spontana känslan när en oinvigd kliver upp i vingen är att den inte alls är så stor och otymplig som den ger sken utav. Tvärtom är den mycket smidig och lättmanövrerad främst kanske tack vare den smidiga motorn och det välbalanserade chassit.
Bränsleförbrukningen är anständig om man jämför med dess rimliga konkurrenter. Komforten är tilltagen så pass att ingen, varken passagerare eller förare, klagar. Tvärt om, de bara höjer Guldvingen till skyarna…
Publicerat i MC-Nytt nummer 10 2011
