26 april, 2025
För snart 30 år sedan presenterades den första generationen VFR 750. Den utmärkte sig genom att kombinera touringegenskaper med sportiga karaktärsdrag. I ett soligt Spanien fick Bike utvärdera den nya, sjätte, generationen.
Honda har förfinat både motorcykelns design och mekanik. V4-konfigurationen med VTEC är kvar men nu i uppdaterat format. Botten och mitten av effektregistret har förbättrats och traction control, som endast har ett läge men går att stänga av, har tillkommit.
En diet bestående av ny ljuddämpare, bakram, lättare fälgar och sving har resulterat i sju sparade kilon. De dubbla ljuddämparna som gick under sadeln har ersatts av en enkel på höger sida. Bakramen, som tidigare var av stål, är nu av aluminium. Kylarna har flyttats från sidorna till fronten vilket har lett till minskad bredd, från 540 till 500 millimeter.
Det är en smal gestalt, tack vare de omplacerade kylarna, med ny design som jag kör. Vinden träffar mig på axlarna men kåpglaset avvisar effektivt vinden från resten av kroppen. Honda berättade under presentationen att körställningen är mindre aggressiv än tidigare, men jag sitter fortfarande lätt framåtböjd. Medan det är uppskattat vid aktiv körning kan det kännas ansträngande vid längre sträckor på motorväg. Som tillbehör finns dock distanser som höjer styrhalvorna ytterligare 15 millimeter. I övrigt är positionen bra. Den tjocka sadeln är mjuk och bekväm och kan justeras i två höjder. Ännu lägre sadel finns i tillbehörskatalogen.
Den analoga varvräknaren är centrerad i den nya instrumenteringen och flankeras av två digitala skärmar som bland annat innehåller växelindikator och bränslemätare. Instrumenteringen syns tydligt i alla ljus och jag saknar ingenting. Alla reglage är lättkontrollerade. Både traction control och den femstegade handtagsvärmen kontrolleras via reglage på styret.
Kopplingen är felfri och handtaget är justerbart. Växlingar sker smidigt och utan motstånd, sexans utväxling är perfekt för motorvägstempo. Tanken rymmer 21,5 liter och med en av Honda uppmätt förbrukning på 0,51 liter per mil ger det en räckvidd på över 40 mil. Som gjort för långa dagsetapper alltså. Bland tillbehören finns packväskor på 29 liter för 7 666 kronor och toppbox på 31 liter för 5 036 kronor för den som vill bege sig på touringsemester.
När jag ska ta en avfart och slår på blinkers gör sig autofunktionen påmind. Den jämför fram- och bakhjulets hastighet och slår automatiskt av blinkers efter genomförd sväng. Alternativt efter att en viss tid eller avstånd har gått. Det är en bekväm funktion, men vissa tillfällen blir det frustrerande att behöva trycka två gånger då systemet stänger av blinkersarna för tidigt.
Ytterligare en modern finess finner vi i Hondas tillbehörskatalog för första gången – quickshiftern. Systemet låter föraren växla upp utan att lätta på gasen eller använda kopplingen och kostar 1 694 kronor. Det fungerar felfritt på högre varv, men på lägre varv, den aktiveras vid 1 500, krävs distinkta växlingar. Inget ovanligt för den här typen av system.
Efter motorvägsetappen kastas kurvorna mot mig. Det karaktäristiska V4-ljudet finns där när motorns varv ökar, det är dock ett dovt sådant och personligen skulle jag önska lite högljuddare sång. Gasen är lättdoserad och responsen mjuk. Vid 6 000 varv kommer en större effektökning, men det är också då irriterande vibrationer i fotpinnarna börjar. Vibrationerna fortsätter i högre varv, men märks i övrigt inte av.
Det finns gott om hårnålar i Spanien och de nya bromsarna sätts på prov om och om igen. Fram sitter dubbla fyrkolvsok radiellt monterade om skivor på 310 millimeter. Känslan genom det justerbara bromsgreppet är mjuk. Bromsarnas bett är bra och lättdoserat. Fram sitter en konventionell gaffel på 43 millimeter med justerbar förspänning och retur. Bakdämparen har samma justeringsmöjligheter, med ett extern reglage för förspänningen – smidigt när det är dags att köra med last eller passagerare. Dämparna arbetar även de mjukt och fabriksinställningarna passade mina 76 kilon perfekt.
De få tillfällen jag kör i något som liknar stadsmiljö känns motorcykeln lätthanterlig. Jag känner aldrig några begränsningar i vändradien och utväxlingen på de två första växlarna passar väl för den typen av körning.
Efter genomförd provkörning kan jag konstatera att VFR 800 F är en modern och kompetent motorcykel som inte glömt sitt arv. Den känner sig lika hemma under en söndagstur på en slingrig landsväg som på en semester genom motorvägar i Europa. Är du en av de 75 000 som idag kör en VFR kommer du inte bli besviken på uppdateringen.
Plus: Mångsidighet. Traction control och värmehandtag som standard. Modern design och funktion.
Minus: Vibrationer i fotpinnarna över 6 000 varv.
Publicerad i Bike nummer 7 2014
Text: Jonathan Balsvik
Foto: Honda
