22 december, 2024
På Lanzarote står ett gäng förväntansfulla motorcykeljournalister och pillar på de hojar som ska provköras av den nyfikna skara som vi är. När Kawasaki-folket har sagt sitt rullar vi ut genom Puerto Calero på Lanzarote med siktet inställt mot kurviga vägar genom det lavasvarta landskapet. Det första intrycket är att den här hojen är överraskande komfortabel. Efter det obligatoriska fototillfället i ett dramatiskt landskap med lavastenar och havsmiljö, tar vi ett varv runt ön för att slutligen ta färjan till Fuerteventura.
Väl framme på Fuerteventura kör vi längs med kusten på den nordöstra sidan. Vi passerar massiva sanddyner och fortsätter upp till bergsområdena söderöver. Här svänger vägarna så mycket att det känns som att du är en hund som jagar sin egen svans. Att folk åker ner till Kanarieholmarna för att träna på cykel är sedan gammalt. Men att inte fler, inklusive mig själv inte fått upp ögonen för området som resmål på motorcykel är förvånande. Vägarna är i det närmaste nyasfalterade och väl uppe i bergen löser kurvorgierna av varandra på löpande band. Det är inte svårt att trivas i sadeln på Versys och det är genom det kurviga landskapet som hojen nu får bekänna färg.
De olika körlägena testas och allt annat provoceras för att små fel ska kunna hittas. Det är inte många irritationsmoment som jag hittar på den nya Versys 1000. Mina 176 centimeter över havet hittar dock inget bra vindskydd bakom det högre kåpglaset som är standard på SE:n. Det andra jag kan ha lite åsikter om är resonansen från motorn som skickar upp ett högfrekvent pirr genom sadeln och rätt upp i de ädlare delarna. Inget problem om du ligger under 140 blås men sen börjar det kittlas.
Nog om det negativa. Något som Kawasakis folk har tagit fasta på i ruttplaneringen är vägarna på Lanzarote och Fuerteventura som är av både bra och dålig kvalitet. Flera gånger under resan kör vi på asfalterade åsnestigar. Den ojämna men det märks knappt av tack vare den elektriskt styrda fjädringen. Fjädringsvägen på 150 millimeter fram och 152 millimeter bak gör verkligen sitt jobb på ett bra sätt. Det är otroligt skönt att kunna köra hårt men på ett komfortabelt sätt. Potthål och sprickor nästan försvinner med fjädringen. När det svänger som bäst går det utan problem att lägga ner hojen tills fotpinnarna tar i.
Givetvis får bromsarna bekänna färg på de kurviga vägarna och de fungerar helt godkänt. Monobloc-oken fram bromsar tillsammans med 310 millimeterskivorna ner hojen på ett tryggt sätt. Det var inga problem att köra hårt för att sedan på ett lättdoserat sätt få ner farten. Kawasakis bromsar är av kombitypen som aktiverar både fram och bakbromsar samtidigt.
Kopplingen är av slipassist-typen och är väldigt lättjobbad. Flera lägen finns att välja för både traction control och för motorkaraktär. Traction control går tack och lov att stänga av för dem som liksom jag vill ha lite inspirerande körning, exempelvis på ett hjul. Farthållare finns på hojen för den som vill och SE modellen är utrustad med TFT-skärm vilken hjälper dig att koppla samman hojen med din smartphone. En funktion som finns i appen ”Rideology” låter dig bland annat att ställa in hojen från luren innan du drar ut och kör. Den loggar dessutom din tur med hur och vart du har kört samt visar när det är dags att lämna in hojen på service.
Versys SE:n som jag sitter på har en för mig ganska typisk Kawasakigrön färg. Vad som är speciellt med den här färgen är dock inte kulören som gör sig förbannat bra i solen på Kanarieöarna. Det är dess självläkande förmåga. Lacken kan laga sig själv, något som funnits inom bilindustrin ett tag men som nu hittat till hojvärlden. I kurvorna på väg ner från bergen kunde jag se i min backspegel hur kurvljusen på hojen bakom aktiverades beroende på hur mycket det svängde. Standard på SE men inte i grundutförandet.
När vi kommer ner från bergen mot kusten igen på Fuerteventuras västra sida slås jag av hur mjukt och fint quickshiftern fungerar. Några andra kollegor från de andra länderna tyckte den var för lite ”race”. Visst går det att köra Versys som en racehoj på bana med både packning och passagerare och det utan större problem. I mina ögon fyller den här quickshiftern sin funktion till fullo. Fantastiskt skönt i alla hårnålskurvor på väg genom bergen.
På tal om packning, eftersom rutten gick på två öar fick vi möjligheten att testa väskorna. Sidoväskorna svalde förövrigt min Arai-hjälm utan problem. Det är samma väsksystem som sitter på Z1000SX om det var någon som såg något bekant med väskorna!?
Väl tillbaka på Lanzarote efter en magisk hojtur på dessa båda öar, fick jag chansen att prata en stund med Seo Jiwon. Koreanskan har jobbat med design hos Kawasaki i drygt 10 år. Hon är tjejen bakom designen på Versys 1000 och även Z1000SX. Jag frågar Seo Jiwon vad hon hade för tankar med designen på just Versysen?
– Jag ville att den skulle vara känslosam, komfortabel, användbar och att den ska skapa en äventyrslust, säger hon. Frågar du mig har hon lyckats väldigt bra med att skapa lust för äventyr.
Kawasaki Versys skapar äventyr. Det här en hoj som jag utan tvekan skulle kunna använda till det mesta. En ”liten” tur till Nurburgring och kanske till och med ett varv eller två på ringen?
