Kawasaki har alltid haft en svaghet för stora motorer och när customvågen inleddes var vn 1500 Vulcan med en slagvolym på 1 470 kubik den största glidaren. Den första Vulcan var en glidare med brantare styrvinkel och gjutna fälgar, men som efterhand choppades till. Från 1991 och ett par år framöver importerades även modellen se till Sverige, med bland annat mera krom.
Till 1996 utvecklades modellen till Classic med djupt nerdragna skärmar och en lång, låg design. Två år därefter kompletterades urvalet med Classic Tourer, en vidareutveckling med hårda packväskor lackade i samma nyans som resten av hojen, och en del övrig utrustning som till exempel vindruta. Den vanliga vn 1500 fanns kvar på marknaden till 1996 och var då 10 000 billigare än Classic.
Modellen uppdaterades till 2003 då motorn fick ytterligare slagvolym, nu 1 552 kubikcentimeter, omprogrammerad insprutning och ännu djupare skärmar samt lägre sadelhöjd. Dessutom blev den aningen längre.
Den tvåcylindriga motorn är imponerande i sin ångloksstarka råhet. Trots den höga vikten och det faktum att motorn bara lämnar runt 67 hästar, tuggar den ändå loss med bakdäcket i en muskulös burnout på inte mycket mera än tomgångsvarv. Tacka vridmomentet på hela 112 Nm vid bara 3 000 varv för det!
De första årsmodellerna hade ännu mer imponerande prestanda innan skärpta bullerbestämmelser satte käppar i hjulet för en lustigare utveckling. De hade 72 hästar vid bara 4 500 varv och inte mindre än 124 Newtonmeter i vrid vid bara 3 000. Innan Classic vägde vn-modellerna dessutom 30 kilo mindre. Faktarutan har specifikationer från den nya modellen.
När den råstarka motorn har fått ekipaget i rörelse går resan som tåget, på kurvigare vägar tenderar fotplattorna att skrapa i om tempot blir mer än måttligt, med enbart fotpinnar går det att utmana mera vågat. I riktiga lågfartsböjar visar motorcykeln tendenser till att vilja falla i lutningens riktning, ett vanlig fenomen när det kommer till glidare som väger mer än 300-kilo.
På nästan accepterat vis ska växlarna klonkas i läge. Men något problem är det inte, eftersom man inte behöver växla särskilt ofta. De fyra växlarna är nästan onödiga. Det hade räckt med två, eller kanske tre, så råstark är motorn.
Föraren sitter värdigt nersjunken i den mjukt stoppade sadeln och har en behagligt överlägsen utsikt över omvärlden.
Classic-modellen har lite för ansträngd och extrem körställning för långturer, i alla fall för kortväxta. I början av 90-talet uppträdde ibland problem med kopplingarna, ett resultat av motorns enorma vridmoment, men det är nu åtgärdat.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Relaterade
