Kawasaki VN 1700 Voyager

I periferin suddas gröna fält med vinrankor ut när blicken följer den svarta tunga som väser fram genom landsbygden, och som tycks slingra än mer när fotplattorna kittlar dess yta. Fransk techno pumpar ur högtalarna och trots att ljudkvaliteten vid låg volym är »walkmanmässig« tycks örat finna njutning när volymen närmar sig ett basarutrop.

Motorcykeln jag sitter på är så amerikaniserad som en japan kan bli – Kawasaki VN 1700 Voyager är en wannabe – men tillika en pusselbit:

Kawasaki breddar sortimentet och fyller gapet mellan glidarmodellerna VN 900 och VN 2000, med tre nya i en; VN1700 Voyager (flaggskeppet), Classic Tourer (en påklädd nudist redo för touring) och sist Classic (den mest renskalade modellen).

Det första intrycket är att Kawasaki lyckats med att hitta den rätta »amerikanska  känslan«: Passformen för detaljer är inte perfekt, skruvar sitter exponerade på ett klandervärt sätt, växellådan klonkar högljutt och ljusrampen baktill lyser som Las Vegas Strip, men – Voyager är fortfarande en wannabe:

Den vattenkylda V-twinnen spinner nästintill ljudlöst på tomgång och överröstas nästan av kylarfläkten. Sadeln är generöst tilltagen, välstoppad och fötterna vilar på de stora fotplattorna som är något framskjutna. För varma sommardagar går ventiler att öppna för släppa in luft kring benen, något som känns välkommet i den franska vårvärmen. Någon funktion som leder värme från motorn finns inte och värmehandtag är ett tillbehör.

Körställningen är avslappnad och framför mig vilar stora kromade hus som rymmer; hastighets-, varv-, temperatur- och bränslemätare. En digital display i mitten sköter all övrig information och under den sitter stereoapparaten med tydliga drag från sextiotalet. Kåpan framtill är tilltagen och den höga vindrutan skyddar väl mot fartvinden. Det enda som stör är det icke transparenta kantslutet som följer vindrutan. 

Trots det klonkande ljudet från växellådan flyter växlarna i distinkt utan tillstymmelse till kärvande när vi tråcklar oss genom vilande små byar. Insprutningen är välavstämd och motorresponsen är bra. Förklaringen förkortas ETV (Electronic Throttle Valve), där vanliga vajrar från gasrullen leder till en ECU (dator), som i sin tur optimerar insprutningen. En variant som tycks fungera bra. Trots sitt vida omfång och 406 oblyga kilon körklar, känns Voyager lätthanterlig i alla situationer – utom när du står still: Backväxel saknas, så det gäller att välja parkeringsplats med omsorg.

Chassit upplevs som stabilt även i högre farter och jag brottas aldrig med motorcykeln, som lätt låter sig ledas in – genom – och ut ur böjarna. Fotplattorna tar i vid aktiv körning, men det går fortfarande att köra relativt fort utan att behöva nöta metall. Fjädringen är välavvägd och känns varken för hård eller mjuk och kan sammanfattas som komfortabel.

För att hejda farten introducerar Kawasaki – K-ACT, ett ABS-system som fördelar ut bromskraften till fram- och bakbroms, oavsett om föraren väljer att använda bromshandtaget eller fotpedalen – eller både och. Systemet fungerar bra och det enda som noteras är att bakhjulet låser upp i någon hundradel om jag enbart använder fotbromsen vid en improviserad panikinbromsning, men det är ingenting som påverkar stabiliteten.

Körupplevelsen är lika avslappnad som modellens ogenerade flörtande med den amerikanska marknaden. Voyager är en custom som anpassats för touring – och det känns att det är där den hör hemma. Utväxlingen är anpassad för optimal acceleration mellan 80-110 kilometer i timmen, den sjätte – sista växeln, benämns som »overdrive« och fungerar som just en sådan.

Slutsatsen efter två dagars körning är att det inte spelar någon roll hur mycket »Stars and Stripes« Kawasaki än försöker smycka Voyager med, den japanska ingenjörskonsten lyser i slutändan igenom – och det är vi tacksamma för.

Plus
Välavstämd insprutning, stadigt chassi och ett bra ABS-system. Komfortabel med  bra vindskydd.

Minus
Mycket tung. Klonkig växellåda. Handtagsvärmare borde vara original. Passform och ytfinish på vissa detaljer.

Publicerad i nummer 6 2009.
Text: Oscar Algott
Foto: James Wright & Sue Ward