Kawasaki Z1000 2010–2013

Z är en bokstav med en mycket speciell plats i Kawasakis historia. 1972 lanserades Z1 och slog undan fötterna på Honda som några år tidigare hade brutit de brittiska märkenas dominans med CB 750. 1977 gjorde modellbeteckningen Z1000 debut och 33 år senare gjorde modell­en som är avbildad här entré. Det extremt nedvinklade och utdragna frontpartiet hyser två strålkastare som ger Z:an en bred ljusbild.

Motorn är en rejält beprövad konstruktion vars inre har sitt ursprung i ZX-9 R från 1998. Den ursprungliga cylindervolymen på 899 ­kubik har förstorats till 1 043 genom att Kawasaki har ökat borrningen och slaglängden. Driftsäkerheten är mycket hög; motorn är känd för att inte krångla och du behöver inte krypa runt för att leta efter läckage eller lyssna efter missljud. Men Kawasaki ut­färdade faktiskt en återkallelse sommaren 2010 för det årets modell avseende den vänstra främre bromsslangen som under olyckliga omständig­heter kunde komma i kontakt med bromsskivan – och börja läcka. Ägare av berörda exemplar ska ha blivit kontaktade av Kawasaki för åtgärd.

Utväxlingen kan uppfattas som lite låg jämfört med andra modeller med tusenkubiksmotor, men det här har fördelen att Z1000 är fenomenalt accelerationssnabb. Att utväxling kan vara helt avgörande visar en jämförelse med Ducati Streetfighter och Aprilia Tuono. De italienska modellerna har betydligt fler hästkrafter och väger mindre än Kawasakin, men likväl hamnar de ohjälpligt efter den japanska motorcykeln vid acceleration från 60 upp till 160 km/h. Den låga utväxlingen gör att toppfarten ”bara” blir 240 km/h, men det borde räcka till ändå?

Z1000 har prydlig och användarvänlig excentrisk spänning av kedjan, ett arv från ZX-modellerna från slutet av 1980-talet. ­För­utom att det är snyggt slipper du kolla att du har justerat lika mycket på båda sidor.

Körställningen är bekväm, rymlig och upp­rätt. Fotpinnarna är relativt lågt placerade, vilket gynnar komforten men gör att de skrap­ar i vid inspirerad körning på landsväg och bankörning, Det är priset du får betala för att behålla blodgenomströmningen i benen.

När du sitter och trivs i sadeln sneglar du ner på en ganska annorlunda instrumentering. Det sexkantiga mätarhuset är heldigitalt och täckt av ett gult glas. Det ser ganska coolt ut, men där saknas sånt praktiskt som växelläge, körsträcka till tom tank och temperatur.

Fjädringen bak är horisontellt monterad, vilket Kawasaki menar gynnar viktcentrering och håller stötdämparen så långt ifrån det varma avgassystemet som möjligt. En av svagheterna med Z1000 är just fjädringen bak; den blir gungig vid inspirerad körning och tillsammans med ABS-bromsarna som tillåter att bakhjulet lyfter vid inbromsning blir kraftiga inbromsningar inte helt stabila.

Även om chassit inte är helt perfekt så är Z1000 från och med 2010 en enorm förbättring jämfört med Z1000 som tillverkades mellan 2003–2009. Den senare modellens kraftiga aluminiumram är en helt ny och en avsevärt stadigare konstruktion. Detta gäller även den justerbara framgaffeln och de originalmonterade ABS-bromsarna. Om ekonomi inte är ett kriterium är den version vi skriver om här alltid att föredra.

2014 års modell av Z1000 har genomgått en både yttre och inre uppdatering som gör att den inte omfattas på de här sidorna.