Kawasaki Z750R

Ett R förpliktigar. Det lägger förväntningarna på en annan nivå. Så en viss skepticism infann sig när Kawasaki drog av skynket till nya Z750R och visade vad det japanska reservdelslagret fortfarande hade kvar på hyllorna. Visst, den såg fortfarande ut som en aggressiv sexuell spasm, men skulle verkligen smärre förändringar råda bot på standardmodellens överviktiga mjukisbeteende? Försäljningsmässigt har modellen varit ett oavbrutet champagnesprut för Kawasaki, med 125 000 sålda Z750 exemplar sedan lanseringen 2004. Fransmän och italienare är tokiga i modellen och det finns starka communityn för de som är intresserade av att modifiera sina motorcyklar.

De mest väsentliga delarna som nu uppdaterats är; framgaffel och bromsar (som kommer från förra generationens Z1000), stötdämparen och svingen som nu är i aluminium. Kawasaki erbjuder även en lång rad originaltillbehör. Akrapovic tillhandahåller slutdämpare och mycket fina kolfiberdetaljer (jag har klämt och dregglat) och även Rizoma bidrar med exempelvis andra backspeglar.

För att se vad de nya bitarna går för har jag varm spansk asfalt av bästa sort till min hjälp. Den fyrcylindriga motorn är oförändrad och går precis som tidigare silkesmjukt, nästan fri från vibrationer, med väl fungerande insprutning. Karaktären är toppig och rätt växel är ett måste för att sticka iväg kvickt ur böjarna, den sexväxlade lådan är tacksamt nog riktigt precis och lättarbetad. De nya bromsarna är ett klart lyft och ger bättre initialt bett tack vare radiellt monterad bromspump, radiellt monterade fyrkolvsok och stålomspunna bromsslangar. ABS-systemet har även det »trimmats« för kortare bromssträcka och mer aggressiv körning, vilket också märks då det inte träder in lika lätt. Samtliga svensksålda modeller har ABS som standard.

Ute på de spanska bergsvägarna som ibland mer liknar racerbanor är det svårt att hålla igen. Jag ristar märken i asfalten med »fegispinnarna« och de nya fjädringskomponenterna hänger med betydligt bättre än på vanliga Z750. De sväljer ojämnheter utan att kännas stötiga men blir progressivt hårdare vid aktiv körning – tack och hej då gunghäst! Men, och ett betydande sådant – modellen väger 227 kilo fulltankad. Det är tre kilo färre än tidigare tack vare en lättare sving, men det är fortfarande 15-20 kilo mer än konkurrenterna. Kawasaki säger sig även vilja tampas med bland annat Triumph Street Triple R som väger in på 189 kg, men det känns spontant väldigt avlägset. För även om Z750R är betydligt bättre än standardmodellen, gör den gamla stålrörsramens geometri att modellen inte känns lika kvick och precis i kursändringarna.

Körställningen som är upprätt med lätt framåtlutning ger bra kontroll i låg som hög fart och går inte att klaga på. De nya racefotpinnarna ger också bättre grepp åt sulorna när du förflyttar kroppsvikten mellan kurvorna.

Komfortmässigt betyder R:et i slutet inte långtidsrehabilitering efter en längre tur, trots avsaknad av vindruta leds en viss del av fartvinden bort effektivt och inga vibrationer stör. Fjädringen är som tidigare nämnts godkänd även på sämre väg. Instrumenteringen är inget högteknologiskt underverk men är lättavläst och har en enklare bränslemätare. Även en liten R-logo har smugit sig in på mätartavlan.

När radfyran fått yla klart efter två dagars körning står det klart att Z750R är den motorcykel som vanliga Z750 borde ha varit redan från början. Och om du prompt skall ha just en Z-mittemellanmodell så finns det enligt mig ingen anledning att inte lägga till de 9 000 kronor extra som en R-modell kostar. Då du får en bättre och så mycket R-oligare motorcykel, som är minst lika lättkörd!

Plus:
Bra fjädring för både aktiv och lugn körning på gata. Fin insprutning, nästan vibrationsfri motor och bra bromsar.

Minus:
För tung för att verkligen utmana konkurrenterna. Ramen känns daterad. Motorn är svag i botten.

Publicerad i Bike nummer 2 2011.
Text: Oscar Algott
Foto: James Wright / Wout Meppelink