21 november, 2024
För att kort svara på frågan: Nej, inget vett överhuvudtaget. Men de supersnabba hojarnas skojfaktor kompenserar vettlösheten mångfaldigt. Om du däremot inte är intresserad av sanslöst snabba motorcyklar kan du sluta läsa här. I den här duellen kör vi nämligen på max och med hastighetsmätarnålarna parkerade i sydost.
Både Suzuki och Kawasaki har en lång historia med snabba hojar. Toppfartskriget har pågått i nästan 25 år, sedan ZZ-R 1100 lanserades 1990 vilket gav många GSX-R 1100-förare gråa hår. Även Honda var med i leken med Super Blackbird men lämnade ringen efter att Suzuki kastade in GSX 1300 R Hayabusa 1999. Året därpå svarade Kawasaki med ZX-12 R, vars prestanda eller försäljningssiffror dock inte kunde utmana Hayabusan som snabbt uppnådde kultstatus.
2006 presenterade Kawasaki sin nästa stora högfartssatsning, ZZR 1400. Ram Air kramade 200 hästkrafter ur motorn, vilket satte Kawasaki på effekttronen, men ZZR klarade ändå inte av att rubba Hayabusans legendariska rykte som högfartskung. Särskilt inte när Hayabusa blev uppdaterad 2008 och kubikantalet, som nu steg över modellbeteckningen, fick hästkrafterna att öka till nästan 200.
Kawasaki ökade tempot genom att kraftigt uppdatera ZZR 1400 till 2012. Med Ram Air – trycksatt luftbox – uppges motorn på 1 441 kubik ha 210 hästkrafter. Vi har tidigare bänkat den till hela 197 hästar på bakhjulet, se testet i nummer 3.2013 där ZZR vann en jordskredsseger över både ’Busan och BMW K 1300 S.
Suzuki har inte varit helt sysslolösa sedan dess utan de uppdaterade Hayabusans bromsar 2013 med framför allt ABS och nya Brembo-ok. Framdrivningskomponenterna har dock inte förändrats, tydligen anser Suzuki att fartegenskaperna räcker till än idag.
Men hur ser verkligheten ut, kan uppdaterade bromsar räcka till för att knappa in försprånget till ZZR? Kanske, bromsarna var en av de detaljer som vi främst kritiserade under förra årets test. Nu ska vi i alla fall ta reda på det och testlaget består av undertecknad samt redaktionens stora muskelhojsfanatiker, chefredaktör Magnus.
Kawasaki ZZR 1400 Performance Sport är ny för 2014. Den har en annan färg än basmodellen och är även utrustad med TTX39-bakdämpare från Öhlins, double bubble kåpglas och dubbla slipon från Akrapovic. Hojens design tyder på fartegenskaper och den aggressiva fronten uppmanar förare i vänsterfilen att snabbt byta till höger.
När man grenslar den massiva hojen överraskar den med en neutral och kompakt körställning. Förarmiljön är intuitiv och den tunga hojens vikt märks knappt av. Motorn har en silkeslen gång, men morrandet tyder på att det kanske inte precis handlar om en nybörjarhoj.
Kawasakin är förrädiskt lättkörd. Kopplingen är känslig, de lättanvända bromsarna är utmärkta både när det kommer till effekt och känsla, och den vibrationsfria motorns gassvar verkar fungera med tankekraft. Föraren stöttas av en ställbar traction control och två effektinställningar.
I låg fart känns den smidiga Kawasakins tröga växellåda lite störande, men sådana småsaker glöms genast när man gasar, eftersom då avslöjas ZZR:ens smått galna karaktär. Landskapet förändras i otrolig fart, och accelerationen tar helt enkelt inte slut förrän vid toppfartsbegränsningen. Prestandan är helt absurd och man kan inte göra något annat än bara skratta vanvettigt innanför hjälmen.
Kawasakin är extremt stabil även när tempot stiger och både framgaffeln och öhlinaren sväljer de flesta ojämnheterna utan problem, större gropar kan dock skapa oönskad dramatik i livet. Även slirkopplingen skulle kunna vara effektivare.
ZZR:ens brister består enbart av små skönhetsfel i ett snudd på perfekt paket och Kawasakin är en avspänt trevlig och lättkörd motorcykel, med en otrolig prestationsförmåga, oavsett om det är på flygfältet, utmed autobahn eller längs kurviga vägar.
Ikoniska Suzuki GSX 1300 R Hayabusa ser om möjligt ännu mer aggressivare ut än Kawasakin. Den långa, låga och strömlinjeformade hojen verkar vara tagen direkt från strippen. Känslan av högfartshoj förstärks när man grenslar Suzukin, den känns lång och stor. Körställningen med låga clip-ons är relativt aggressiv. Motorgången är rå och ilsken – Suzukis 1340-kubikare menar allvar. Till skillnad från den skenbart milda Kawasakin gör Hayabusan en sak väldigt klar för föraren; den är inget för nervsvaga.
Vid stadskörning är Suzukin den hårdare av de båda, men känslan och motorns funktion gör att hojen ändå är lättkörd. Traction control saknas, men mappningen är ställbar i tre steg. Suzukins växellåda är bättre än Kawas, men även den är något tungjobbad. Dessutom vibrerar Suzukin en hel del jämfört med den silkeslena Kawasakin.
Vid gaspådrag övergår den råa motorns buller till ett vansinnigt ylande och hastighetsmätaren rör sig snabbt i ett svepande högervarv. Men trots att prestandan är otrolig jämfört med nästan vilken annan hoj som helst hänger Suzukin helt enkelt inte med den gruvligt snabba Kawasakin. Suzukin börjar mattas – eller man kanske kan säga att accelerationen lugnar sig –när Kawasakin fortfarande stretar och drar i förarens armar. Från stillastående är situationen dock lite jämnare eftersom det är lätt att starta blixtsnabbt med Suzukin.
I extremt tempo är Suzuki något orolig, även på jämnt underlag. Den hårda fjädringen är inte heller alldeles up-to-date i lågt tempo, men i spannet där emellan fungerar chassit fantastiskt. Tack vare sportigheten är Suzukin också lite roligare på kurviga vägar.
Sedan den presenterades har Hayabusan fått kritik för sina bromsar, som inte har motsvarat fartegenskaperna. Suzuki har lyssnat på feedbacken och utrustade Hayabusan 2013 med Brembos radialmonterade monobloc-ok och som sagt ABS. De uppdaterade bromsarna är effektiva och känsliga, betydligt bättre än de gamla hejdarna utan ABS, men kräver fortfarande en hel del kraft. Och likt Kawasakin kunde även Suzukins slirkoppling vara effektivare.
Precis som Kawasakin är även Suzukin oerhört snabb och trots det något smalare användningsområdet en mångsidig motorcykel som trivs bäst i hög fart. Det finns nog ingen bättre hoj för autobahnkörning än Hayabusa (skulle vara ZZR då…).
Innan sammanfattningen är det viktigt att betona att det här handlar om två superlativ. Båda hojarnas prestanda är något utöver det vanliga och räcker definitivt till för alla som kör utan dragracinglicens. Det är två otroligt mångsidiga hojar som passar lika bra till pendling, resor till Centraleuropa, kurviga landsvägar, bandagar och accelerationstest på flygfält. Det är svårt att hitta lika mångsidiga hojar, så länge underlaget är asfalt. Dessutom är det hysteriskt roliga körhojar och både jag och Magnus har ont i kinderna av skratt efter körningen.
Vinnaren blir Kawasaki ZZR 1400. Det är en motorcykel som lekande lätt klarar av att kryssa fram i rusningstrafiken men den har även accelerations- och toppfartsegenskaper som gör vilken Ferrari som helst snopen. Den är så lättkörd och lätthanterlig att vem som helst kan köra den. Men prestandan dikterar dock en erfaren förare som respekterar den starka hojens massiva effektförråd.
Suzuki är absolut inte en dålig motorcykel. Men modellen har en del år på nacken och det märks. Hayabusan är i alla fall sportigare än den GT-inriktade ZZR-modellen, och kräver mer av föraren. Den ger emellertid mycket tillbaka, om man bara vet vilka knappar man ska trycka på.
Oavsett vilken hoj man väljer, så är det viktigt att se till att man har en hel massa självkontroll. Det är inte bara roligt och beroendeframkallande att köra snabbt med både Hayabusa och ZZR 1400, det är även så löjligt enkelt att man lätt kan bli av med körkortet. Av bara farten skulle man kunna säga…
Publicerad i Bike nummer 9 2014
Text: Petri Suuronen
Foto: Simon Hamelius
