Året var 2003 när Kawasaki presenterade den helt nya och djärvt designade Kawasaki Z 1000. Orange metalliclack, polerade fälgkanter, fyra avgaspipor och ett mycket aggressivt formspråk. Detta var innan både finanskriser och japanska jordbävningar och därför dröjde det inte mer än ett år innan ett mindre modellsyskon presenterades: Kawasaki Z 750.
Att både teknik och användningsområde har stora likheter med Hondas framgångsrika modeller Hornet 600 och 900 är knappast en slump. Varför skulle Kawasaki låta Honda vara ensamma om ett så enkelt men populärt koncept: dold ryggradsram i stål (Kawasaki använder rundrör, Honda fyrkantsprofil) som löper i en båge mellan styrhuvud och sving-infästning. Lobotomerad motor från en befintlig sporthoj. Former och linjer i plast som döljer billiga material och enkel teknik.
Det är ett effektivt illusionsnummer som kan få den mest rutinerade material-specialist att nicka gillande åt »aluminium« och »rostfritt stål« som är »gjuten«, »smidd« och »fräst« i alla möjliga former och fasoner. Att material och konstruktioner inte är vad de ser ut att vara, utan dummys och skal, är en tydlig trend som vi ser på motorcyklar i alla segment.
Men Kawasaki Z 750 lever faktiskt upp till sitt med plast förvärvade utseende och den förpliktigande modellbeteckningen. Motorn är i grunden från ZX-9 R årsmodell 1998, men med 8,8 millimeters mindre borrning, vilket ger 748 kubik och uppmätta 94 hästkrafter på bakhjulet. 0–100 på 3,9 sekunder och strippen på 12. Jämfört med andra kåplösa hojar i samma prisklass är Z 750 överlägset kraftfull i låg- och mellanregistret. Acceleration på högsta växeln lämnar Hornet 600 och Kawasaki ER-6 långt efter.
De första årsmodellerna av Z 750 (2004–06) vägde 220 kilo fulltankade. När modellen uppdaterades 2007 blev den i många avseenden bättre, men på grund av stränga avgaskrav enligt Euro 3 hela 32 kilo tyngre. Ändå upplevs den nya modellen inte alls som tung (om man låter bli att jämföra med Triumph Street Tripe 675 eller Ducati Monster). Z 750 svänger snabbt och smidigt och känslan av kontroll förstärks av att föraren sitter mycket nära styret och instrumenteringen.
Till 2007 uppdaterades motorn med bland annat smalare kanaler i både insug- och avgaskanaler och fick andra kamtider för insuget. Målet var att bibehålla kraften trots kraven på tystare och renare avgaser, och det lyckades Kawasaki med. Uttryckt i kilowatt och newtonmeter är skillnaderna före och efter mycket små, men från sadeln känns de tydligt. Mer kraft och mindre vibrationer.
Gaffeln från 2007 dyker betydligt mindre än årsmodell 2004–06, men är fortfarande inte av justerbar typ. På alla årsmodeller – utom Z 750 R som kom 2011 – är svingen tillverkad av enkla fyrkantsprofiler och bromsoken av enklare specifikation än vi har vant oss vid i tider av radialmonterade monoblockok. Från 2007 finns ABS-bromsar som tillbehör. Det är ett mindre sofistikerat system än det som BMW använder, men är ändå en klar tillgång vid stads- och landsvägskörning.
Z 750 är en nyttig påminnelse om att funktion och design inte är samma sak och att kör-glädje och prisvärdhet inte alls är varandras motsatser.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Relaterade
