21 november, 2024
Redan i standardutförande är KTM Super Duke R duktigt snabb på bana. I handboken finns rekommenderad setup av fjädringen för bankörning och snabb gatkörning vilken innefattar hårdare dämpning och högre ride height bak. Det ger en betydligt fastare känsla i chassit, en något kvickare instyrning och är faktiskt den inställning jag personligen föredrar vid vanlig gatåka oavsett tempo.
Det finns dock alltid folk som alltid vill ha mer, oavsett utgångsläge, och det har naturligtvis KTM tagit fasta på genom sitt Powerparts-sortiment. Vid launchen av ”vanliga” Super Duke fick vi också möjlighet att klämma, känna men framför allt köra en underbar kittad version, utvecklad av bland andra Jeremy McWilliams (med 14 säsonger av GP-racing innanför bältet).
Det fina i kråksången är att alla prylar på racehojen på ett eller annat sätt är tillgängliga genom KTM Powerparts, allt du behöver göra är att hala fram kreditkortet.
Det finns ett undantag. Vår testversion hade en specialmappad traction control signerad av just McWilliams, men helt ärligt märkte jag ingen skillnad mellan den och den vanliga Sport-mappen.
Till att börja med är den utrustad med ett helsystem av titan från Akrapovic med tillhörande mappning. Förutom att bjuda på ett lagom högt ljud – troligtvis inom 95 dB – bantas vikten med sex kilo. Dessutom ökar effekten med 15 hästar och vridet med fem newtonmeter vilket snudd på ger ett vikt/effekt-förhållande på trivsamma 1:1.
Framgaffeln är modifierad med ett cartridge från WP där kompressionsdämpningen sköts av ena benet och returdämpningen av det andra. Bakstötdämparen är även den utbytt mot en uppgraderad variant. Detsamma gäller styrdämparen som nu är justerbar. Alla fjädringskomponenterna listas i Powerparts men artikelnumren är WP:s egna och beställs direkt från dem för den som är hugad.
Övriga delar på motorcykeln som skiljer sig från standardmaskinen är kuts, fotpinnar, broms- och kopplingsgrepp samt diverse kolfiber och orangeanodiserad aluminium.
Slutligen är fälgarna skodda med slicks, Dunlop KR 106 fram och KR 108 bak.
Känslan när jag laddar på ut ur depån är avgjort mer race. Mullret ur Akrat skickar rysningar av vällust genom kroppen och vridet från trettonhundran gör sitt allra bästa för att lämna permanenta avtryck i min bak från kutsens mothåll.
Chassit är fastare och mer distinkt, inte för att Super Duke är någon gunghäst i vanliga fall, och det hela förstärkts ytterligare av det gränslösa bettet hos de klistriga slicksen. Den greppiga sadeln, de frästa greppen och fotpinnarna ger utmärkt kontakt med motorcykeln och bidrar överlag till en bättre känsla av total kontroll.
Sammantaget känns den kittade versionen som en plusvariant av standardhojen. Vanliga Super Duke R är förutom ruggigt snabb också synnerligen välbalanserad och utan några direkta svagheter. Det innebär i sin tur att det blir en utmaning att förbättra en egenskap utan att det sker på bekostnad av en annan. I min bok är racehojens krispiga karaktär värd vad man förlorar i bredd. Och det skönsjungande helsystemet är värt vartenda öre.
Plus: Tightare och mer racemässig körupplevelse. Attityden. Ljudet!
Minus: Inte lika praktiskt på långresa…
Publicerad i Bike nummer 3 2014.
Text: Magnus Wallner
Foto: Sebas Romero, Frances Montero, KTM
