22 december, 2024
Ingen av oss behöver mer än se en offroadhoj med toppkåpa för att tankarna skall börja vandra åt den nordafrikanska öknen. I fantasin ser vi feta hojar som plöjer sand i 180 med förare stående lätt frammåtlutade. Ett av motorsportens allra tuffaste tillställningar.
Dakarrallyt har under sina trettio år varit mer än bara tongivande för den här kategorin hojar. Modet har gått från scrambler som mest var vanliga gathojar med högdragna avgasrör och rivdäck via trialhojarnas era i slutet sjuttiotalet och början av åttio till att som över en natt kastas åt sidan för dakarmodet.
Det finns nog inte ett enda märke som haft en offroadhoj i sortimentet som heller inte sneglat på sanddynernas tvåhjuliga övermän.
Att kunna presentera en dakarracer, om än bara en tam replica eller en oblyg flirt, har varit statusgivande och kunnat borga för försäljningssuccé. Tillverkarna har i olika grad låtit ursprungsoffroadaren få bullig kåpa, sponsordekaler, galler för lysena och en breddad framskärm så har i förekommande fall bläcket flödat i orderblocken.
Det sistnämnda med eller utan hänsyn till repektive modells verkliga fotfäste i den hårda racingvärldens verklighet. Ett tufft utseende räcker för väldigt många hojköpare som vill förmedla intrycket av att de är hårda och orädda äventyrare.
För KTMs del har där med visuella effekter utan verklighetsförankring inte varit så intressant. Klyschan ”what you see is what you get” passar ganska bra in här. Historien kring märket är omsusat av modeller som prestandamässigt varit något för valda tävlingsförare, och dess konkurrenter, att räkna med. Märket har fått kritik för kvalitetsproblem och brist på tillförlit men efter 1992 när företaget tog tag i kragen och blåste nytt liv i märkets marknadsvärde och modellflora är saken en annan.
KTM som alltid sökt förse sina kunder med hojar som kan mer än bara en sak, men med fotfästet starkast i offroad fann det naturligt att även de släppa en kundanpassad Adventuremodell baserad på deras rally factory racer. Till glädje för modellens kunder är att denna inte skiljer sig från fabrikaren så där alldeles för mycket. Sedan Adventure tillades i KTMs flora har formulan äventyrscykel varit en av märkets absolut mest populära satsningar.
Just 640 Adventure är inget undantag även om den delar titeln med 620, 950 och 990 Adventure.
En del av detta faktumet kan kanske tillskrivas modenycker och en annan är brukarkåren som generellt haft väldigt lite att gnälla på om sina 640:or. Hojen har används som allt ifrån potent grusracer till ett mer äventyraraktivt touringekipage och funkat för dem som vetat vad de gett sig in på. Den stora tanken på över 25 liter ger räckvidd såväl i vildmark som på kontinentklyvande motorvägar.
Ägare till 640 Adventure kunnat känna av, och i vissa fall klassa det som problem, att hojen vibrerar för mycket för långkörning på asfalt. Det finns naturligtvis också de ägare som kontrar dessa påståenden och menar att den inte vibrerar nämnvärt, men är du känslig för detta är det kanske inte rätt hoj.
Ytterligare en detalj som kan ligga KTM 640 Adventure i fatet är att den inte riktigt lämpar sig till korta förare, en sadelhöjd på hela 945 millimeter gör att oplanerade fotningar lätt blir jämställt med att ha lagt hojen. Därtill att den saknar sidostöd kan vålla viss irritation.
Men alla dessa saker är för de flesta av ägarna småsaker som är väl värda ägandet av en KTM 640 Adventure, motorgången, effekten och hanterbarheten är något som åter och igen rosas av de frälsta.
Fjädringen är i toppklass och tillsammans med de superba bromsarna blir detta en optimal grushoj för den adrenalinjagande hojföraren.
Det bästa är ändå att du före ett köp provar en Adventure 640 och funderar på vad du skall använda den till, för det bästa sättet att ta reda på saker som sitthöjder funkar eller vibrationer stör är att prova själv. Men ägarskaran är nöjda med sina »äventyrare« och alternativen för de inbitna är ofta en annan, nyare hoj inom KTMs sortiment.
Publicerat i MC-Nytt nummer 3 2009
Text: Henning Svedberg
