Kungen av kungsan – Suzuki GSX-r 1100

Mitt första seriösa möte med ­GSX-R 1100 skedde på passagerar­plats ombord en
blå/vit -88:a en sommarkväll cirka 1990. Färden lämnade ett outplånligt avtryck i mitt unga och dittills bara moped­stimulerade sinne och har mer än det mesta annat kommit att forma mig som motorcykel­entusiast.
Och jag är inte ensam om att ha blivit hänförd av Suzukis vilda 1100:a. Fråga vem som helst som antingen upplevt nattliga race på Kistarakan, Stans Snabbaste Hoj på ­Superbike Weekend eller liknande vad ­GSX-R betytt och den tillfrågade får ­garanterat något drömskt i blicken.
Det hela började egentligen redan 1985 med introduktionen av R 750. Men för gatfolket är det -86 som räknas eftersom det var då 1100:an föddes.

GSX-R 1100 av första generationen – 1986 till 1988 – är på många sätt identisk med sin ­lillebror och en inte helt ovanlig modifiering av en 750 var förr att montera in en 1100-
motor och därigenom skapa en 7/11 (seven eleven). Designen är inspirerad av framför allt endurance-racing men den platta nosen är ett resultat av dåtidens regel att framlyktan måste vara monterad bakom framaxeln.

Konstruktionen är konventionell men skiljer sig från samtida maskiner genom att den är relativt kompakt och att vaggramen är byggd av aluminium. Dessutom är den rejält lätt, vilket har ett pris i form av att den är ganska vek.
99 procent av R1100 handlar om motorn. Den luft/oljekylda radfyran på 1 054 kubik är så legendarisk som en motor kan bli, mycket tack vare sin trimvänlighet och höga drift­säkerhet. Genom åren kommer den att både gå upp och ner i slagvolym och 1993 blir den vätskekyld vilket på många sätt dödar dess charm. Vaggramen behåller dock 1100:an ända in i graven.

Trots att 1100:an byggs enbart för gata tävlas den med en hel del, bland annat på Isle of Man. Där var den en sådan best att det ­slutade med att ”big bikes” förbjöds helt flera år framöver efter racet 1989.