22 december, 2024
På Gelleråsen Arena i Karlskoga fick vi äntligen stifta bekantskap med Triumphs nya Street Triple 765 RS på en svensk RR-bana. Redan när vi var på Triumphs lansering på spanska Jerez väcktes nyfikenheten på hur den skulle fungera på våra långsammare och mer tekniska banor i Norden. Med fjädringen justerad till läge Track enligt instruktionsboken och med de tekniska hjälpmedlen även dem justerade till Track gav vi oss ut på en första försiktig trevare på den 2350 meter härliga asfalts-ormen. Inför körningen demonterade vi baklyset med regplåt och blinkers, passagerarfotpinnar och backspeglar, allt för den rejsiga looken och för att spara något kilo dödvikt. Vädret på exakt rätt nivå, växlande molnighet och runt 15 grader i luften till en början.
Första varvet känns hoppigt, ryckigt och inte alls så följsamt som jag kommer ihåg från Jerez. Men jag drar mig samtidigt till minnes att vi då började med fjädringen i läge Sport för att få upp värmen lite. Sen är Gelleråsens asfalt betydligt mer gropig och ojämn än Jerez så inte så konstigt.
Efter ett par pass på banan och med ökande hastighet så börjar dock föraren komma ikapp fjädringen och ekipaget börjar rulla runt banan i lite mer harmoni. Dock är det fortfarande ganska ryckigt vid påslag ut ur kurvorna och jag kan inte riktigt bestämma mig om tvåan eller treans växel är bäst ut ur kurvorna. Mellan passen går jag in i menyerna, som är relativt enkla att förstå sig på, och justerar ”ridemode Track” från mapping Track till Road. Detta ger ett lysande resultat! nu är det mycket enklare att få till snygga utgångar ur kurvorna och med lite mer fart så fungerar det nu någorlunda att ta de långsamma kurvorna på treans växel.
Gelleråsen är en typisk ”stop & go-bana”, det vill säga med hårda inbromsningar till låga kurvhastigheter och med hård acceleration ut ur kurvorna. Flytande, böljande högfartskurvor är det ont om kan man säga. Så det gäller att pricka Street Triplens relativt högvarvande karaktär för effektiv körning. Motorn går som allra bäst mellan åtta och tolvtusen varv och där är det gött att ligga, till tonerna av den ljuvt brölande luftburken. Insugsljudet är klart beroendeframkallande och den perfekt fungerande quickshiftern gör körningen till ett rent nöje!
Mellan de korta rakorna på Gelleråsen blir det många kurvkombinationer och riktningsändringar. Dessa går lekande enkelt på Street Triple 765 RS, bara lätta tryck på styret och hojen går exakt dit du vill. En väldigt lätthanterlig sak och jag kommer på mig själv att vara helt oansträngd efter dubbla och till och med tredubbla pass på banan.
Det är ett väldigt bra tecken på en lättkörd hoj! Likaså inbromsningarna går som en dans. I körläge Track är ABS-systemet inaktiverat på bakhjulet och likaså ”anti-stoppie” funktionen (den som förhindrar oavsiktiga bakhjulslyft vid hård inbromsning) men trots det så beter sig hojen klippstabil under den hårda inbromsningen efter rakan där farten tas ner från dryga 220 till 80 km/h. Triumph har fått till en fantastisk avstämning av ABS-systemet tillsammans med de grymma Stylema monobloc-oken från Brembo.
Något negativt att säga? Nja, det skulle väl i så fall vara lite brist på vindskydd (trots att fly-screenen tar bort det värsta) och att motorn kräver relativt höga varv för att gå som allra snabbast runt banan. En långsammare förare kommer inte alls att märka av detta utan supersmidigt kunna surfa runt på det härliga mellanregistret. Storebrorsan Speed Triple 1200 RS kan man ”gubbköra” lite mer och slarva med växelval.
Bikes slutsats är att Triumph Street Triple RS är en utmärkt kamrat på en bandag och samtidigt går lekande lätt att köra till och från banan, utan uppoffringar. Härligt fungerande teknik och stora inställningsmöjligheter hos motor, hjälpmedel och chassi gör det lätt att skräddarsy hojen för din egen körstil.
