I skrivande stund har sommaren ganska precis lämnat huvudstaden och fukttyngda moln har börjat tömma sitt innehåll över gator och vägar. Förutom de strikt komfortmässiga detaljerna med höstrusk finns också rena säkerhetsaspekter. Kalla och våta vägbanor ger sämre fäste än varma och torra och blöta löv är snudd på såphala. Senare under hösten kommer också minusgraderna in i bilden och svartis (glattis) är extra förrädisk i och med att den är så svår att upptäcka.
De senaste årens teknikutveckling, först med ABS men senare också traction control, har inneburit ett stort steg i rätt riktning när det gäller säkerhet – framför allt när fästet inte är det bästa.
Men med denna teknik finns också en fara som består i en kombination av övertro och okunskap kring vad det elektroniska säkerhetsnätet kan och inte kan. Det leder till att föraren antingen reducerar sig själv till passagerare och åker snarare än kör hoj, eller till att han sätter sig själv i situationer långt utanför sin egen kompetens i tron att hojen ska reda ut eländet på egen hand.
Jag har kommit på mig själv med att lita blint på elektroniken. Det var min första motorcykel med traction control, en BMW S 1000 RR, som höll på att kasta mig ur sadeln när jag tanklöst prickade en grussträng under kraftigt påslag. Traction controlen hade inte en chans att parera och att det inte slutade med en praktvurpa var mer tur än något annat. Det blev en rejäl tankeställare och sedan den gången betraktar jag såväl ABS som traction control på samma sätt som min övriga skyddsutrustning – den hjälper mig när jag faller men den gör inte jobbet åt mig.
Det finns ingen anledning att ställa undan motorcykeln när det blir kallt och halt. Men glöm inte bort att det är du som kör – inte motorcykeln – och att elektroniken, hur smart den än verkar vara, inte kan tänka själv utan bara förvaltar och förädlar vad föraren bakom styret hittar på.
