Jag bor i Stockholm och jag bryter mot lagen varje dag. Att bo i en storstad har sina fördelar, att genomlida den dagliga trafikinfarkten är inte en av dem. Motorcykeln, förutom att vara en källa till glädje, är ett smidigt och tidsbesparande redskap när jag dagligen ska avlägga de tre milen jag har mellan förortshemmet och redaktionen. Dessutom väger den lätt på miljösamvetet.
Stockholmsbilisten kör i gemen bil ganska bra, problemet är att de oftast inte kör bil när de sitter bakom ratten utan mest tycks interagera med en elektronisk omvärld via en smartphone, knappa på radion eller plocka upp tappade oväsentligheter från bilens golv.
Eftersom en ouppmärksam förare är en usel förare blir det alltså upp till mig att tänka åt alla andra i min trafikomgivning. Och det är här som storstadsproblematiken ställs på sin spets – det går helt enkelt väldigt många ofokuserade bilister per löpmeter färdväg jag har till jobbet.
Att förändra bilisters attityd kring bilkörning görs inte i en handvändning. Men det finns en enkel lösning på hur man kan minimera samröret mellan bilar och motorcyklar – öppna upp bussfilen för motorcyklarna. Där har man fri sikt och god överblick samt gott om manöverutrymme om man skulle behöva väja. Av någon outgrundlig anledning är det dock så att de bussfiler man som hojåkare får utnyttja blir allt färre.
Det är här mitt lagbrott kommer in, jag kör nämligen i bussfilen i alla fall. Där är jag inte i vägen och jag är betydligt säkrare än mitt i bilstimmet.
Jag varken kan eller tänker uppmana dig att göra samma sak, det är upp till dig hur du värderar lagöverträdelsen i förhållande till säkerhetsvinsten. Men från politiskt håll tycks viljan att underlätta hojåkning vara nära noll och ur ett historiskt perspektiv är civil olydnad ett utmärkt verktyg när man vill skapa såväl debatt som förändring.
