23 november, 2024
Vädret i Luleå är hyfsat när jag far, på väg mot att i morgon möta min kompis Tomas i Falun. Det finns många olika vägar dit från Luleå men eftersom jag är nybörjare på hoj och knappt aldrig kört i regn samt är osäker på hur långt jag klarar att köra första dagen, väljer jag raka spåret söderut längs E4:an.
Det visar sig bli en väldigt behaglig tur i solsken och med lite trafik. Det luktar gödsel från åkrarna och träden längs vägkanten blommar. Frihetspulsen pumpar i kroppen och jag kan inte låta bli att jubla lite i hjälmen när jag kör om en barnfamilj i kombi. I Örnsköldsvik, efter middagsstopp hos vänner i Umeå, känns det som att det räcker för en dag, 40 mil avklarade. Hade jag kollat väderprognoserna lite noggrannare hade jag nog kört vidare till Sundsvall…
Min Triumph Street Triple från 2014 är väl inte i första hand gjord för touring. Inga kåpor, ingen vindruta och sadeln är inte direkt välstoppad – att rumpan kommer att bli ett stort bekymmer inser jag redan nu.
Efter en hel del research har jag valt att skaffa en mjuk sadelväska istället för hårda sidoväskor. Med fyra remmar sitter den ordentligt fast och även om det är lite knöligt att packa de vattentäta innerpåsarna så ska den komma att fungera riktigt bra hela vägen. Det gäller bara att komma ihåg var man packat ned de där grejerna man vill komma åt snabbt längs vägen. Plastpåsar till exempel. Och torra handskar.
När jag rullar ut från Örnsköldsvik vid åttatiden på morgonen duggar det. Jag har kollat alla prognoser jag hittat och det råder ingen tvekan: Jag kommer bli blöt idag. Från Örnsköldsvik till Falun är det ungefär 45 mil, sen ska vi vidare till Sälen för att sova i min brors stuga innan vi åker in i Norge imorgon. Sammanlagt blir det knappt 60 mil. Jag gruvar mig då jag har enorm respekt för våta vägbanor när jag kör hoj. Jag har på mig ett regnställ och något slags överdrag till stövlarna jag köpt på Biltema. Det håller på att gå åt helvete direkt. När jag ska sätta ned foten vid ett stopp fastnar överdragen i fotpinnen och jag är på väg att tippa i backen. I sista sekund får jag loss foten och bestämmer direkt att de där överdragen måste av. På med plastpåsar på fötterna istället, då mina stövlar är av den billigare sorten och dessutom begagnade.
Jag har i flera veckor letat handskar som ska klara regn och landade till slut i ett par diskhandskar att trä över mina vanliga sommarhandskar. Det går inte bra alls. Efter några mil är cirkulationen i händerna borta, handskarna sitter för tajt och även om händerna inte blir våta av regnet blir de iskalla och det känns som att köra med två hönsklor. Jag slänger diskhandskarna och tar på mig de lite tjockare vinterhandskarna och hoppas de ska stå emot regnet. Det gör de inte, i Sundsvall kör jag in på en hojbutik och ber dem ta fram de bästa handskar de har innan jag 700 kronor fattigare rullar vidare över den nya bron söderut.
Regnet rinner från hjälmen och ned innanför regnstället. Försöker vrida huvudet i fart för att få bort regndroppar från visiret, och torkar även med en gummigrej jag trätt på pekfingret. Men det hjälper ju bara kortvarigt. Det är bara vänja sig vid dålig sikt och anpassa farten. Som tur var har jag sällskap av lite good old country i hörlurarna.
I Hudiksvall glider jag in på ett hamburgerhak, låser in mig på toaletten och strippar. De har en handtork som får jobba ordentligt med att torka tröjor, buff, och de nya handskarna som inte heller står emot regnet.
Efter fem timmars regn längs E4:an lättar det upp i höjd med Söderhamn, en välsignelse. Jag viker av i Gävle och styr mot Falun och Tomas men har många timmars körning kvar innan vi är i Sälen.
Tomas, som var lite ivrig på morgonen och körde snabbt från Stockholm till Falun, har väntat flera timmar och han visar sig vara betydligt mer körsugen än vad jag är. Vi åker till Mora och käkar en kvällspizza innan vi sadlar upp för sista sträckan mot Sälen. Kvällssolen skiner och Dalarna visar sig från sin finaste sida. I Söderåsen kommer en lång högersväng och fram växer Siljan ut och vid horisonten tornar de John Bauerlika fjällen upp sig. Lupinerna blommar i diket och plötsligt inser jag att jag glömt eländestimmarna i regnet. Vi kör Vasaloppet, fast baklänges. Det är dock fruktansvärt skönt att komma fram till stugan i Sälen och ta en bastu.
Det är minst sagt instabilt väder när vi lastar hojarna och mina nya ”vattentäta” handskar har inte torkat, trots flera timmar i torkskåp under natten. Tomas kör en Suzuki GSX 650 F och har rejäla sidoväskor och en toppbox. Han är en ordentlig man och har med sig vattendunk, spritkök, torrmat, korv och fem liter bensin. Och det är han som har GPS. Vi har varsitt headset som vi parkopplar efter lite möda. Nu börjar färden på riktigt och målet idag är Gol i Norge. Jag vet ytterst lite om vilka vägar vi ska ta och har bara en vag uppfattning om hur lång tid det kommer ta. Tomas ställer in GPS:en på kurviga vägar. Och kurviga vägar blir det. Först en fin sträcka förbi Rörbäcksnäs i Dalarna, innan vi glider in i Norge mot Elverum där vi äter en sen lunch.
När eftermiddagen kommer har molnen börjat skingra sig mer och mer och vi kör in på en väg i ett område som heter Snertingdal. Det var sannerligen ett bra val av GPS:en. Underbart kurvig väg och fin asfalt. Det är några mils ren njutning och jag blir tvungen att åter tjoa lite högljutt. Såna här vägar finns det inte många av i Sverige, inte som jag sett i alla fall.
Min lätta hoj är en ren fröjd att manövrera och farten ökar i takt med modet. Att ligga precis på gränsen mellan rädsla och upprymd glädje är bland det roligaste jag vet, och här får jag verkligen chansen. Men det ska bli ännu bättre.
Kvällspasset, när solen börjat sänka sig över det böljande landskapet som påminner om Ådalen på steroider, går över ett fjäll på väg ned till Gol som ligger i en dalgång. Det är väg 51 som letar sig upp genom skogen och upp på kalfjället. Asfalten är klanderfri. Knappt en tjälskada eller ett potthål på flera mils varierande körning. De få bilarna på vägen väjer undan och låter oss leka i vår egen takt. Jag märker hur Tomas ökar farten och jag hakar tveklöst på – kul!
Vid åttatiden på kvällen kommer vi fram till gästgården vi ska bo på och jag studsar av hojen och gör hoppande danssteg som Skalle-Per av ren eufori. Vi inkvarterar oss på loftet på ett härbre. För 400 kronor får vi ett mysigt litet annex utan rinnande vatten, men med två sängar och kokplatta. Det räcker gott åt oss och vi rör ihop lite torrmat och somnar tidigt.
Morgonen kommer och med den det vackra vädret. Från gården ser vi dalgången och vidderna och det riktigt spritter i kroppen. Vi kör ned några kilometer längs en serpentinväg till byn Gol och tar frukost på en uteservering innan vi kör samma väg 51 tillbaka några mil över fjället innan vi fortsätter norrut på outforskat territorium. Det här blir den bästa dagen hittills i min förvisso korta hojkarriär.
På väg ned mot Leira är det fantastisk körning genom hårnålskurvor och chikaner. Min Triumph är som gjord för det här och det är precis det här jag drömt att resan skulle ge mig. Utmanande körning där jag kan pressa mig nära min gräns utan att bli för rädd. Pulsen är konstant förhöjd och den svala vinden kittlar. Jag känner mig ett med maskinen och inget annat existerar än vägen. När jag gav mig av några dagar tidigare trodde jag att jag skulle ha gott om tid att fundera på livet. En småbarnsfarsa som skulle få tänka egna tankar utan att ständigt bli avbruten. Men så blir det inte alls och det kanske är det som är det allra bästa med att köra hoj. En slags meditation där hjärnan blir tom och kropp och reflexer samspelar utan hjälp av komplicerade tankebanor.
När vi passerat Leira kör vi några mils finåkning längs bondgårdar på branta sluttningar innan vi närmar oss högfjället. Vid Beitostölen tar kalfjället vid. Solen skiner från klar himmel och det är kanske 16 grader varmt.
Uppe på 1 300 meters höjd är dock vägen kantad av snövallar som stundtals är minst tre meter höga. Det är som att köra genom en tunnel av snö men som tur var är vägen torr. Och utsikten är hissnande. Just över högplatån är vägen ganska rak, men på väg ned i dalgången i Jotunheims nationalpark är den sådär strålande kurvig igen, hela vägen till staden Lom.
Den här dagen blev det bara runt 20 mil och jag måste säga att det var skönt. Vi kom fram till Lom på eftermiddagen och satte oss och tog en alkoholfri öl för 90 kronor på en uteservering innan vi for till gården där vi hyrt en liten stuga. De serverade riktigt god pizza och vi njöt ett glas rött och sen kändes det som det var dags att knyta sig. Nästa dag skulle bli riktigt lång, och vi skulle skiljas efter bara några mil då Tomas styr kosan mot Stockholm och jag norrut via Trondheim till Östersund.
Vi stiger upp tidigt och sjön bredvid är spegelblank, solen skiner och allt är perfekt. Inga blöta grejer, batterier laddade både till prylar och kroppen. Har inte ont nånstans. Första milen är sådär trolskt vackra längs sjön och vi småpratar lite genom intercom och mysåker.
Frukost blir en croissant och kaffe på en mack i Otta. Sen blir det ett sentimentalt farväl när Tomas tar höger och jag vänster mot E6 norrut. Det sprakar till i intercomen, och sen är jag helt ensam på vägen igen. Jag stannar på en vansinnigt vacker kalfjällsplatå och tar en kaffe och slår igång lite passande country i hjälmen. Det är kyligt i luften trots solen och jag har problem med händerna. Vad jag än tar på mig för handskar, förutom de för tunna sommarhandskarna, så blir det fuktigt och sen kallt. Jag stannar ofta och gnuggar igång stela fingra och dricker kaffe i solen.
Så fort man passerar gränsen till Sverige är allt lite tråkigare. Visst, Storlien och Åre är ju vackert, men vägen är oftast rak och enformig. Det blir skönt att sova på hotell i Östersund. Hade rejält med träsmak när jag kom fram efter 55 mils körning och runt tio timmar i sadeln.
Sista dagen och den långa färden hem sker även den i strålande sol. Vi har verkligen haft fint väder på resan förutom min jobbiga start på dag två, och det har nog färgat min upplevelse ordentligt. Jag hade inte alls haft lika roligt på de kurviga vägarna i Norge om de varit blöta, och ständigt fuktiga och kalla händer hade inte heller haft positiv inverkan direkt.
Nästa år gör vi om resan men väljer några nya vägar, och kanske har vi lyckats övertala några andra kompisar att ta det där mc-kortet och hänga på. För trots att vi båda är relativa nybörjare har allt gått väldigt bra. Vi har lärt oss att ta med lite mindre packning, och att om det är möjligt, sikta på lite kortare dagsturer för att undvika känslan av tristess och bara vilja komma fram. Trots allt är det ju vägen som är målet.
