4 december, 2024
Nyttiga saker som sägs vara bra för dig är sällan särskilt underhållande eller upphetsande. Att köra en elmotorcykel kan vara ungefär lika kul som att cykla till jobbet eller att påbörja en bantningskur.
Vetskapen att du hjälper till att rädda planeten ger dig visserligen gott samvete men du har inte särskilt roligt på vägen.
Den inledande fascinationen av den ljudlösa framfarten övergår oftast i en högst påtaglig frustration över att hojen inte går fortare, de insparade bensinpengarna blir till en synnerligen klen tröst i det här läget.
För den som är van vid ljudet och prestandan hos dagens sporthojar blir besvikelsen förmodligen extra stor. Att lyssna på fartvindens brus och däckens friktionsljud mot asfalten är inte direkt eggande. När du pressar järnet och når en löjeväckande toppfart på 100 blås, ja då har du sannolikt redan funderat på att konvertera till samtliga alternativa hobbys som kan ge dig mer action för slantarna.
Det är här som världens snabbaste elmotorcykel kommer in i bilden, en motpol till de politiskt korrekta mysmaskiner som hittills dikterat villkoren för hur en elmotorcykel ska vara byggd. En maskin som marknadsförts med hjälp av rekordkörningar på Bonneville Salt Flats och en gång för alla får oss att förstå att elmotorcyklar kan vara mer än uppoffringar och prestandamässiga nedköp. Mission One e-Superbike som produceras av Mission Motors i San Francisco, når ut på marknaden i maj 2011 och har i skrivande stund visat sig god för 260 kilometer i timmen. I mångt och mycket är det här en motsägelsefull skapelse, men den är kul att köra och accelererar från alla moderna sporthojar, inklusive R1, RSV4 och 1198.
Visst, den är tyngre och inte lika smidig som de bensindrivna konkurrenterna, men det finns praktiskt taget inget fordon där ute som kan spöa den här kompromisslösa elracern iväg från rödljusen.
Den höga solosadeln och det låga styret ger en sportigt framåtlutad körställning som är rätt långt ifrån att kunna kallas bekväm och dessutom blir det lätt att klämma tummarna mot hojen vid fulla styrutslag. Styrstopp skulle utan tvekan behövas här.
Jag vrider på gasen och mitt kommando kommuniceras vidare på digital väg, allt annat än »ride by wire« vore väl helgerån på en elmotorcykel. Allt för ivriga påslag gör ofelbart att bakdäcket ritar lakritsremmar på asfalten, i varje fall om bakdäcket är varmt. Om däcket inte uppnått korrekt arbetstemperatur kan du kallt räkna med att få uppleva en rullande burnout istället. Om du nu reder ut det hela och lyckas styra hojen i rätt riktning. Den häpnadsväckande accelerationen och den överdådiga kraften är ett resultat av de maffiga 156 newtonmeter som den egenutvecklade motorn öser ur sig så fort du startat den. Vridmomentet gör e-Superbike till den mest bakhjulsvänliga hoj som någonsin producerats, trots att den saknar koppling.
motorljudet är nästa positiva överraskning. I motsats till andra elhojar har Mission One faktiskt ett sporrande läte. När du pressar motorn att prestera uppstår ett dämpat, men argt och raspigt ljud, som tydligt talar om för dig att asfalten skrynklas under dig när du skjuts framåt som en kanonkula. Enligt Mission Motors kommer ljudet dels från motorn men även från den kedjeförsedda transmissionen.
Under en 90 minuter lång laddningspaus passar jag på att ta en lunch i den kaliforniska solen och smälta mina starka intryck från den flyktiga men upplyftande bekantskapen.
Med e-Superbike tar Mission Motors och el-motorcykelvärlden ett stort och välbehövligt kliv framåt. För första gången i historien finns nu en elmotorcykel som kan locka med oöverträffade prestanda, inte bara obefintliga utsläpp. Det verkar som Mission Motors har lyckats med det omöjliga. Att bygga en elmotorcykel som är rolig att köra och dessutom har minst sagt chockerande prestanda.
Plus:
Maffig motorstyrka och fenomenala prestanda. Avgasfri. Seriöst chassi och radikal design.
Minus:
Väldigt dyr och relativt tung. Obekväm körställning och lätt att klämma tummarna.
Publicerad i Bike nummer 10 2010.
Text: Alan Cathcart
Foto: Kevin Wing
