Besök hos Carlbarks

Jag vill tillbaka till hur allt började, mc-butiken som funnits i 80 år och som nu drivs av tredje ­generationen i form av Lasse Carlbark. Det är omöjligt att skriva ett reportage om Carlbarks Motor utan att det främst handlar om Lasse. Carlbarks Motor är Lasse, och Lasse är Carlbarks Motor. Men med det sagt så lyfter Lasse ofta fram sina medarbetare, företaget består av ett starkt sammansvetsat team.
Text och foto: Sofia Thomson.

Vi är nog inte så bra på business, men vi har kul på jobbet, säger en energisk Lasse Carlbark. Lasse och jag pratar en stund bland de feta BMW-hojarna som står i butiken, men sedan tar han med mig på en tur runt om i Kumla, och visar mig några av Carlbarks tidigare lokaler. Kumla kallas ”skostaden”, självklart var en del av lokalerna tidigare skofabriker. 

– Jag har egentligen inte tänkt så mycket på det men det är ju häftigt att Carlbarks är så gammalt som det är, säger Lasse. 

Det var Lasses farfar Harald Carlbark som 1939 startade Carlbarks Motor. 

– Jag har hittat bokföring från 14:e augusti 1939, det är rätt häftigt. 

Harald startade företaget i en liten källarlokal, det var cykel­affär, mc-butik och verkstad. Det var under andra världskriget, ­motorcykeln användes som bruksfordon.

– Farfar hade flax för det var lika tufft på den tiden som det är nu att överleva vintern i den här branschen, han fick ett avtal med I3, infanteriet i Örebro. 

Harald servade alla deras trampcyklar första vintern, efter det rumlade det på. 1969 tog Lasses pappa Carl-Erik Carlbark över ­företaget, som då var en ren motorcykelfirma. 

– Pappa var smart och förstod att jag var driven och intresserad, han backade och lät mig kliva fram rätt tidigt i företaget. När jag var 25 år drev jag företaget med honom. 

Vi står nu utanför en av Carlbarks gamla butikslokaler. På invigningen av denna lokal 1978 hade de luftballongsuppstigning. I trapphuset fanns en industrihiss, så stor att man fick in motorcykelkartonger. 

– Jag och min bästa kompis Greger hade en BMX-bana uppe på vinden av denna byggnad, berättar Lasse, som på den tiden var i 12-årsåldern. Detta var i slutet av 70-talet, början av 80-talet, banmarkeringen var motorcyklar, det måste ha varit tidernas dyraste BMX-bana. Pappa kom upp där och fick se detta, han vart tokig när han såg att vi cyklade där bland alla dyra motorcyklar. 

Där står Lasse och jag utanför den gamla skofabriken som Carlbarks flyttade in i, samma år som jag föddes. Vid ett tillfälle står vi bara tysta, för Lasse är det så mycket minnen, själv tänker jag på hur tacksam jag är att min pappa tog med mig på sin motorcykel, redan från ett års ålder. Det visar sig att både Lasse och jag har somnat bakom våra pappor på motorcykel mellan Öland och Kumla. 

Vi kör nu vidare till nästa lokal som ligger på Mossbanegatan. 

– Jag har så jävla mycket minnen härifrån, säger Lasse. 

Jag har också minnen härifrån. Pappa sa en dag ”Kom Sofia, vi åker till Carlbarks och köper nya motorcykelhjälmar!” Det var alltid kul att åka till Carlbarks, jag minns doften som var i butiken på Mossbanegatan, en blandning av nytt läder och smörjolja.  

– Vi sålde 98 enheter av Yamaha R1, R6 och YZF 1000, fortsätter Lasse. Det var ju inte så konstigt för jag tävlade då, folk vallfärdade till Kumla, det var skitfränt. Men vi hade lite problem med grannarna här.

En morgon sitter Carlbarkspersonalen på övervåningen och äter frukost. De har alltid på firman haft en ”Golden Moment”, låsta dörrar, ingen kommer in. 

– Jag vill ha det så för att kunna träffas allihop, prata skit men också prata om saker inom företaget. Hursomhelst, vi sitter och äter frukost, då ser vi från fönstret att det är nån djävel på natten som burnat här ute på asfalten, och skrivit R1. Inte konstigt att grannarna här var förbannade på oss. Det var alltid ett jävla liv här, det var skitkul. 

När Lasse senare ville bygga ny fastighet gav Kumla kommun honom honnör när han klev in på deras kontor. 

– Jag fattade ingenting, jag tänkte, vad trevliga dom är. 

Kommunaldirektören sa efter några år ”Lasse har du inte fattat hur mycket du har gjort för Kumla?!”  

– Det var inga problem med tillstånd. Kumla kommun har varit fantastiska. 

Lasses alla berättelser gör mig stundtals stum. Jag kommer inte på några följdfrågor, historierna avlöser varandra, de innehåller så mycket liv och upplevelser. Många får tyvärr inte plats här. 

– När jag rejsade i STCC, vi backar 20 år igen, fanns inte Eurosport och sånt. Johan Torén gjorde ett program som hette RACE. Där eftersändes STCC på tisdagskvällar, med en miljon tittare. Jag hade ju säljattityd, så Johan Torén var alltid i vårt tält, jag fick hur mycket TV-tid som helst, förutom att jag även körde bra. 

2001 skulle Lasse vinna mästerskapet, men kom tvåa. 2002 kom han fel in i säsongen med krascher och annat, samtidigt som han ville ta butiken vidare. När roadracingsäsongen var slut det året kände han sig vara färdig med tävlandet för en tid. 

– Jag ville nu ha något större till Carlbarks Motor. Jag åkte till ett företag med en lokal till salu och knackade på dörren. Jag fick ritningen till kåken, hem med den, men jag visste inte hur stort vi redan hade. Jag tog ett långt måttband och mätte upp alla ytor vi nyttjade i vår dåvarande lokal, det visade sig att ytan vi hade var större än lokalen jag tänkt köpa. Nu visste jag inte hur jag skulle göra, men pappa hade pratat om en gubbe som var kommun­direktör, Tage. Jag ringde Tage, efter en stund kliver jag in på hans kontor. Där står en kort, gråhårig liten gubbe, skittrevlig. 

Tage sa ”Jag har kåkar, kom nu.” Vi tog hans bil och åkte runt i Kumla, sen körde han till rondellen där Carlbarks ligger idag, hela området var då bara åkermark. Tage säger ”Här ska Carlbarks byggas!” I augusti 2003 började byggandet av nuvarande lokal. 

– Julle på Stockholms MC-varuhus träffade jag på en mässa för några år sedan, då sa han ”Alltså Lasse du bara lyckas jämt! Nu stod det i Aftonbladet att det hade varit en bilolycka i Kumla, i ”Carlbarksrondellen”. Carlbarks blir ju en identitet, i Kumla är det en identitet. 

– När man jobbat inom detta i så många år som jag har gjort, och även tävlat på hög nivå i roadracing, så skapar man sig ett rätt bra kontaktnät. Vi vill hitta på roliga och fräcka grejer, sen om det är en business i det eller inte, det är inte så noga. Hjärtat först och businessen får komma i efterhand, då tror jag man överlever. Om man bara ser business i det här, då hade man stängt den här lådan under finanskrisen. 

Lasse berättar att han dessutom är totalt värdelös på marknadsföring och att han gick igenom skolan genom ett nödrop.

– Jag har nog en massa kombinationer, skrattar Lasse. Du vet, när jag gick i mellanstadiet hade jag världens bästa lärare, Gunvor Lexell, hon lät mig och min klasskompis Greger springa ett antal varv runt skolan var och varannan dag på lektionstid, för att få lite lugnt. 

Carlbarks har inte gjort några stora förändringar, de började sälja BMW motorcyklar på 50-talet, det gör de än idag. De har sålt Yamaha sedan de kom till Europa 1969. För 12 år sen fick Lasse ett pris av ­Valentino Rossi, för Carlbarks var Europas tredje äldsta Yamaha-återförsäljare. 

– Idag är vi nog den äldsta Yamaha­återförsäljaren, så nej, det händer ju inte så jävla mycket här. Vi har haft samma affärsidé i 80 år, det är rätt coolt. Vår grej är att vi är dåliga på business och jobbar med hjärtat. I det långa loppet har det funkat. Jag har i alla tider sett till att vi har haft en jävligt bra verkstad. Med gott om verkstadsgubbar, gott om kapacitet, men ger ingen bra business. Jag har då jättemycket folk att försörja, hela jävla vintern. Men kan vi ha en bra verkstad då får vi nöjda kunder, i slutändan är det bättre. Sen om vi inte tjänar nån krona hit eller dit, va fan, får vi runt skiten så funkar det ju. Det är tillbaka till vårt hjärta. 

I mitten av 90-talet kom det en äldre herre till Carlbarks och köpte en Virago 535, det skulle alla ha då. Lasse var rätt ung och kände sig som en snorunge i mannens ögon. När det var dags för leverans rullade Lasse ut motorcykeln till honom, och gick igenom hur den funkade. 

– När han skulle köra iväg hade jag gått in och satt mig på kontoret, strax kom han in, spände ögonen i mig och sa ”Vad är det för skitmotorcykel du har sålt till mig?!” Du vet, då backar man direkt, man är i underläge, jag tänkte ”vad är det jag missat?”. Farbrorn säger ”När jag trampar ner kopplingen, då hoppar hojen fram och stannar”. Då fick jag mig en tankeställare, jag sa jag till farsan, vi måste ju lära gratiskortsgubbarna att köra motorcykel! 

Där och då skapades ”Carlbarks safety school”, som de har än idag. Det var problem i början med försäkringsbolagen, Lasse ljög för deltagarna och sa att försäkringen gällde! Försäkringsbolagen var skeptiska för det fanns något på Gelleråsen som hette BIKE WEEK (finns än idag) det var ­totalt kaos. 

– De körde omkull hela tiden på banan, men skrev i rapporten riksväg 48, försäkringsbolagen var tokiga på dem. Jag och Mike Luff bjöd då in försäkringsbolag, importörer och SMC, visade att vi lärde folk köra hoj. Det här är synonymt med hur det alltid har funkat på Carlbarks, vi hittar inte en grej för att det är en bra affär, utan det kommer utifrån ett behov eller som en rolig grej. Så har vi jobbat i alla tider, hjärtat före business, vilket gjort att man kanske inte blivit speciellt förmögen, men det är jävligt givande och kul att gå till jobbet! 

När Carlbarks startade upp Spanien­resorna blev det en nytändning. Första gänget körde Lasse 2015. 

– Jag tror det bästa med Spanienresorna för Carlbarks Motor är att jag har blivit en mycket bättre chef. Jag har blivit tvingad att lära mig delegera på ett bättre sätt för jag är borta så mycket nu. Killarna i huset har lyft sig så in i bomben, nu funkar Carlbarks Motor mycket bättre. 

Spanienresorna kom till av en ren tillfällighet. Företaget hade en tuff period under finanskrisen.

– Men jag har så jävligt bra gubbar som ställer upp, de har ett ”Carlbarkshjärta” alla här i huset. När vi började komma tillbaka till matchen och budgeten lättade, då kände jag så här nä fy faan nu jävlar kör vi så jag kallade till personalmöte och sa ”Nu måste vi göra nåt riktigt skoj, vi drar till Spanien och kör hoj!” När vi kom tillbaka första dan till hotellet efter en dags körning på landsbygden utanför Malaga, in med bärs och så, då, i baren, knäcktes idén. Det var en av killarna på verkstaden, Micke, som varit där i 15 år, han har så jättestort hjärta, han säger ”Grabbar, det är faktiskt taskigt att vi inte tar med kunder på det här”. Jag ba, men vänta nu, det är klart vi tar med dom! Vi skålade på det, och resorna har blivit succé! Det är helt magiskt vackra vägar vi kör. Det häftiga är när det är företagsledare som kommer, det syns på stilen, de går fort och bestämt. Det är så jävla häftigt för redan första motorcykeldagen vid lunch, ser man hur de sjunker ihop, klär av sig chefsrollen och bara njuter. Då känner vi att vi har lyckats med det budskapet vi vill frambringa. Med mig på dessa resor har jag Peter Lindén, europamästare i roadracing och jobbat inom flygvapnet i 35 år. Och B-O Olsson från Öhlins. Jag har handplockat de bästa att ha med mig som reseledare, för att få den absolut bästa menyn. 

Lasse ger mig ett brett leende när vi ­säger hej då, jag lämnar butiken och sångtexten kommer till mig igen, ”Ta mig tillbaka.” Då inte för historiens skull, utan för framtidens skull. Butiken andas energi, hojglädje och teamkänsla.

Taget ur Bike Powered by Motorrad nr 9-2019, klicka på bilden för att läsa hela artikeln.