4 december, 2024
BMW jobbar starkt med sin nya image och Power Cup är en viktig bit av det. Totalt ska det köras sju tävlingar i samband med de europeiska deltävlingarna i MotoGP. BMW lockar med rejäla prispengar och tre nya bilar som premie – däribland drömen 630i Coupe (över en miljon kronor), en X3 och en motorcykel. Tyske testföraren Markus Barth är en av favoriterna medan Christer ”Cralle” Lindholm är vårt svenska hopp.
Men idag är det alltså Bike som får gossa sig på lekplatsen. Den redan råstarka K 1200 R står här som potent tävlingsmaskin med racingfjädring, Laser avgassystem och annan inställning av insprutningen. Dessutom gör handskydd, vurpklossar och mängder av kolfiber att det luktar racing lång väg.
Men det är först och främst ljudet av Laser-pottan som väcker största uppmärksamheten när de fem maskiner som preparerats för pressen rullas fram och värms upp. Tillsammans med annan programmering ger detta tolv hästar mer än gatversionen som jag just lagt ett par varv med här på banan i närheten av Sevilla. Nu ska vi alltså få veta vad den racepreppade versionen duger till.
Redan när jag sätter mig på cykeln märker jag de första skillnaderna. Bakdelen är högre och hela chassiuppinställningen påminner mer om det man är van vid från sporthojar. Dessutom är hastighetsmätaren utbytt mot en varvräknare. Balla handskydd ger också ett intryck av att den här maskinen är skapt för att tänja på gränserna.
En hundraprocentig fullblodsracer är den däremot inte. Startmotorn finns kvar. Och symfonin är vacker när jag trycker in knappen. Den fyrcylindriga motorn ger ifrån sig ett ljud genom ljuddämparen som lovar gott för de kommande varven.
På väg ut ur depån märker jag direkt att fjädringen är helt annorlunda inställd än på gatversionen. Här talar vi om kompromisslös baninställning. Det känns tajt.
Och jag erkänner att jag älskar det! Jag har redan stiftat bekantskap med den fem kilometer långa, sprillans nya banan som är fem kilometer och 28 härliga kurvor lång. Det tar inte många minuter att komma upp i ordentligt tempo. Ordentligt alltså efter min förmåga. Framför mig ligger en inhyrd superbikeförare med en K 1200 S och har det trevligt. Det verkar inte som om han anstränger sig speciellt mycket.
Men jag tar i så det ryker och har skitkul med racern. De tolv extra hästkrafterna märks tydligt och det känns som om avgassystemet ger motorn en helt annan karaktär. Den svarar snabbt på gasen och känns mer direkt i gasen än gatversionen. Metzeler har levererat nya Racetec till den här modellen och jag känner att det bara är att mata på i kurvorna. I den långa högerkurvan förbi depån hade jag vanligtvis 170 med standardversionen och det kändes härligt att lägga knäet i marken med streetfightern. Hastighetsmätaren är ju bortplockad från racern men jag känner att farten är mycket högre på de flesta ställena, inklusive den långa högerkurvan. Troligen har jag uppemot 200 mitt i kurvan.
Och det känns helt odramatiskt. Jag har ju handskydd och vurpklossar…
Med gatversionen upplevde jag skillnaderna mellan fram- och bakfjädring mycket tydligt. Det upplever jag inte med racern som är betydligt fastare bak. Jag hyser inga tvivel om att Markus Barth och hans kollegor kan lägga raska varv med RR-utförandet. Det skulle förresten vara intressant att ta en av de anonyma föråkarna och låta honom dra ett par varv på en skandinavisk bana med denna Power Cup. Jag är övertygad om att många skulle bli överraskade när den 230 kilo tunga 1200-kubikaren passerar depån.
Om någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle ha så kul på en bana med en BMW, hade jag bara flinat. Efter körningen hoppar jag på min vanliga K 1200 R och kör tillbaka de tolv milen till hotellet. Och jag ler fortfarande.
Publicerad i Bike nummer 7 2005.
Text: Morten Broks
Foto: Max Kirchbauer
