Knappt en timme tidigare hade jag vaknat och systematiskt börjat klä på mig det arsenal av kläder jag lagt ut i förväg, trots att jag kommit på idén bara ett par dagar tidigare så kände jag mig förbered. Tankväskan innehöll bananer, godis, vatten och druvsocker. Hojen kändes rätt, min alltid lika lojala Triumph Daytona 675 blänkte – knappt – i skenet från ljusrören. Med tanke på att det vanligtvis brukar vara snö ute vid den här tiden på året kändes det till och med varmt. Så vad gör jag i en förort till Stockholm i november fyra timmar innan solen går upp med en sporthoj bredvid mig?
Några dagar tidigare satt jag på redaktionen och hade ångest över den annalkande vintern. Bara någon vecka innan var jag ganska mätt på att åka bana och var nöjd med säsongen. Men så fort du tar en ointressant leksak från ett barn blir den intressant igen. Möjligheterna för bankörning var dock små, frosten hade börjat smyga sig på och det fanns inget större utbud av bandagar i november. Men touring då? Efter en kort titt på kartan kommer jag fram till att Hamburg är en logisk plats att åka till, dit hinner jag tur och retur på en dag utan problem. 200 mil är ju inte så mycket. Jag delar med mig av idén till mina kollegor som brister ut i unisont skratt. Chefredaktör Wallner lyckas andas mellan tårarna och får fram ett ”kör på det du!”. Och här står jag nu. Med dubbla underställ och en hamburgare som väntar på mig i Hamburg.
Jag hade fel. Det var inte alls särskilt varmt ute. Visst var det bekvämt när jag stod stilla vid macken, men det var innan fartvinden kom med i spelet. Att mitt skinnställ är perforerat hjälper inte direkt heller. Och den där tankväskan, den var verkligen ingen bra idé. Kåpglasets skydd blev obefintlig, det var bara att parkera huvudet på väskan och låta det skakas omkring i kollisionen med vinden. För att göra det hela värre var det riktigt mörkt, Daytonans ljus är inte direkt i världsklass och sikten hade inte ens fått Stevie Wonder att hurra. Gatubelysning började få en psykologisk effekt. Varje gång gatubelysningen kom tillbaka efter långa sträckor på motorväg ute i skogen blev jag på bättre humör, det kändes som att vara i säkerhet igen. Men snabbt så kom mörkret tillbaka. Det var bara att ta sig igenom, det var fortfarande 19 timmar kvar.
Den 60 mil långa färden mot Malmö gick relativt smärtfritt i jämförelse med det som skulle följa. Tankstoppen gick obehindrade, men jag hade kunnat spara mycket tid på att vänta längre mellan tankningar och välja stationer som inte var placerade fem kilometer från E4:an. Spontant så kanske 60 mil av rak väg låter oerhört tråkigt och jag skulle ljuga om jag sa att det inte var det, men jag tycker ändå jag lyckades hålla humöret uppe och fördriva tiden. Under de 4 timmar och 47 minuter det tog mig att köra från Stockholm till en McDonalds i Malmö nynnade jag på en låt. Nej, inte i plural. En låt. Adeles ”Someone Like You”, om och om igen. Jag tror det hjälpte mig komma fram så pass fort som jag gjorde.
Väl i Malmö blev det en rejäl snabbmatsfrukost. Sista timmen hade den solgula månen börjat försvinna mer och mer för att ge plats åt solen. Stoppet blir kort, jag lever efter mantrat ”gasa, tanka, äta, gasa”. Utrustningen åker på igen och jag kör mot Östersundsbron, som blev något av en höjdpunkt under resan. I och med att solen gått upp blev utsikten hyfsat njutbar, om man bortser från den ökade blåsten och molniga himlen. Klockan var nu runt 10 och jag var i Danmark. På min resa är Danmark i stort sett en transportsträcka, jag ska bara ta mig till färjan mot Tyskland, utan delmål. Eftersom det är nytt territorium slår jag av på takten och faller in i trafikrytmen, redan efter ett par minuter ser jag en av den danska trafikens offer. På andra sidan vägen har brandkåren just släckt en bil som bytt lack med en minibuss. Vägen är avstängd och det är tur att jag slipper den kilometerlånga kö som ligger bakom de blockerande polisbilarna.
En av de tips jag fick innan avfärd var att bensinstationer innan färjan är få, så med en halvtimme kvar tar jag nästa avfart och tankar upp Daytonan. En banan får räcka för att tanka upp mig själv. Bensinstoppen börjar gå snabbare och snabbare, rutinen sitter i och efter ett par minuter är jag på väg mot färjan igen. Trots mina felfria förberedelser var jag inte helt säker på när färjan skulle avgå, men jag visste att med bara en halvtimme emellan varje avgång var det inte så lång tid jag behövde vänta. Sista kilometrarna möter jag fler bilar och ökar takten för att hinna med färjan de kommer ifrån. Kort innan jag kommer fram så har färjan redan gått, vilket försenar mig med 30 minuter men ger mig lika mycket extra tid att vila kroppen. Väl på färjan hittar jag ett hörn och slår mig ner ensam vid ett bord. Öronpropparna behåller jag i, det konstanta oväsendet från barnfamiljer, hungriga pensionärer och nyfikna hundar är inte lockande. Trots att klockan nu är runt 13 så avstår jag lunch, mitt mål är nu i sikte och jag tänker inte ge upp en hamburgare i Hamburg för en schnitzel mellan Danmark och Tyskland.
45 minuter senare är det dags igen. Med mer energi i kroppen (läs: godis och läsk) kör jag av färjan, lämnar bilkaravanerna bakom mig och marscherar mot Hamburg. Efter ett par minuter på Autobahn är det dags att tanka igen. Det känns lite som ett bankrån – snabbt in, snabbare ut. Tillbaka vid påfarten så ser jag fram emot att få gasa ut hojen och känna acceleration för omväxlings skull. Men motorvarvet når snabbt varvstoppet, fick jag i någon mellanväxel? Jag lägger i trean och gasar igen. Samma sak igen, fast nu känner jag hur bakhjulet börjar sladda ut på vänstersidan. Jag lättar på gasen, bakhjulet rättar in sig i ledet igen och återfår fästet. Jag skrattar åt mig själv och konstaterar att det inte är så konstigt att en blöt och skitig påfart från en bensinstation erbjuder dåligt grepp.
Min största fruktan med hela resan var att hojen skulle gå sönder, att ett olösbart elfel skulle uppstå och jag skulle vara fast i Tyskland utan transportmedel. Så när det känns som att bakhjulet har punka kommer de rappa bönerna en efter en. Efter att ha tagit den första avfarten och stannat utanför den lokala kyrkan så kunde jag konstatera att det inte var något fel på bakhjulet, varken på däckets lufttryck eller lager. Men så fort jag rullar på A1:an känner jag det, visserligen är Daytonans dämpare inställda för bana, men det här är ju bara löjligt. Precis som med mitt obalanserade framhjul så lär jag mig att ignorera ojämnheterna i den tyska asfalten. För nu är det nära, hamburgaren är inte långt bort!
Dagen innan hade jag letat upp det perfekta målet, ett McDonalds, inte helt förvånande, utanför Hamburg. Jag skulle passera stadsgränsen och sen ta en av de första avfarterna till ett av stadens förortsområden. Men fyra mil senare konstaterar jag att jag måste missat avfarten, istället vänder jag och tar det första som dyker upp. Det första jag hittar är självklart en byggnad med ett stort gult M på väggen. Ytterligare ett av de många tips jag fått innan avfärd var att Tyskland är speciellt när det kommer till kortbetalning. Men när McDonalds inte tar Mastercard blir jag lite fundersam. Som tur är har jag tillräckligt med kontanter för en ”Big Tasty Bacon”.
Smaken är obeskrivlig, det är som änglar i min mun och lyckan är obeskrivlig. Det var i alla fall så jag hade tänkt mig att det skulle vara. Istället smakar maten som sedeln jag just betalat den för. Men efter över 10 timmar på vägen bryr jag mig inte, bordsskick glömmer jag bort innebörden av och istället trycker jag i mig menyn på ett par minuter. Så nu sitter jag här, i Hamburg. Trots att det är min första gång i Tyskland så var all nyfikenhet på stadens kultur som bortblåst. Det var nu jag på riktigt började ifrågasätta varför jag var i Tyskland – Idiot.
Under uppsikt av ett tyskt ungdomsgäng försvinner jag snabbt från snabbmatshacket. Nu är det roliga över, nu ska jag bara hem. Det var ungefär nu anteckningarna och bilderna från resan slutar. Istället för att lägga energi på att dokumentera resan ville jag bara klara resan över huvudtaget. Jag flyger ut på A1:an och avverkar mark fortare än den tyska armen kunde drömt om. Precis som med anteckningarna så är minnet inte heller särskilt bra. Kort innan färjan tvingas jag stanna och tanka, jag har inte råd att få soppatorsk efter att ha rullat av färjan i Danmark. Väl framme vid hamnen har jag turen med mig, färjan ska precis avgå och jag hinner med som siste man.
Det är nu den jobbigaste delen på hela resan börjar. Min kropp hann börja slappna av under tiden jag satt ner på färjan, så när jag kör genom ett kolsvart Danmark börjar jag bli tveksam om jag faktiskt kommer klara det här. Tröttheten smyger sig på och jag lägger mig bakom svenska bilar i vänsterfilen, förhoppningsvis är dom på väg till Sverige och leder mig rätt. För första gången på flera timmar känner nu näsan en lukt som inte är bensin, men inte långt ifrån. Bara ett par hundra meter från den plats där en bil brann när jag passerade på väg åt andra hållet brinner nu en annan bil. Än en gång är turen med mig och den brinnande bilen är inte på min sida av vägen.
Kilometrarna avlöser varandra. Det är så mörkt ute att jag inte märker när jag kör upp på Öresundsbron och befinner mig halvvägs över vattnet till Sverige. Vid tullen frågar en av vakterna vad jag gjort i Danmark. ”Ätit hamburgare i Tyskland” blir mitt spontana svar. Efter att kortfattat förklarat min resa skrattar vakten och skickar iväg mig på min sista etapp, Malmö – Stockholm. Det faktum att min största sociala kontakt under hela resan var med en tullvakt förklarar hur isolerad jag var. Nu är jag i alla fall inne i Sverige igen och jag tankar på samma ställe som jag gjorde på vägen ner. Vindruvssocker och diverse preparat får mig att piggna till och känna att jag faktiskt kan klara det här.
Resten av resan är något av ett blur. Det jag minns av hemresan i Sverige var att trafiken var tätare, fler lastbilar än vad det var på morgonen. Positivt var dock att jag inte nynnade på Adele hela vägen hem, negativt var att jag nu istället nynnade på Rihanna i över fyra timmar.
Vid Kungens Kurva, med bara några kilometer hem, börjar jag skratta. Jag börjar skratta okontrollerbart innanför hjälmen. Så fortsätter det i tio minuter till jag står utanför garaget. Stel som en sten rullar jag in i garaget och fortsätter skratta. Till slut lyckas jag ta mig av hojen och ställa den på stödet utan att välta den. Klockan är 23.40 – 19 timmar och 40 minuter efter att jag åkt hemifrån. Mitt mål var att klara resan på under 20 timmar, därför hade jag inte ätit någon middag för att hinna hem från Malmö på 4 timmar och 40 minuter. Skrattet har nu övergått till ett flin och jag sitter på golvet med all utrustning fortfarande på – jävla idiot.
Text och foto: Jonathan Balsvik
