21 december, 2024
Varje söndag presenterar vi en artikel från förr, den här gången minns vi 2006 års Le Mans när vi var på plats med ett svenskt team.
Le Mans, Frankrike, midnatt, 24-timmars, andra VM-deltävlingen 2006. Det är varmt i luften och den lila himlen har försvunnit med det sista dagsljuset. Kjell hukar sig över den tejpade extratanken som används som behållare för överskottsbensinen. Tankstoppet har gått lika odramatiskt som de tidigare. Bensin trycks i över det magnetiska tanklocket och ett andra hål skickar ut överskottet i en andra slang. Då vet man att tanken är full. Det överskottet tankas sedan över i en separat behållare och det är det Kjell gör just nu, sittande på huk. Kjell är en varm och god människa, men när han får på sig den urtvättade brandoverallen och den flamsäkra huvan förvandlas han till en gestalt ur en skräckhistoria, som en ödla. Han sniffar i luften och kastar snabba ögonkast till höger och vänster…
Det är bara koncentration, samma som finns i hela teamet, som egentligen inte alls är en koncentration, utan snarare en implosion av talanger som sugits in av det svarta hål som kallas Fagersjö-el, och som nu är ett av de viktigare teamen i Endurance-VM. Men på amatörbasis.
Det började med att Kalle hjälpte Niklas Carlberg med en Suzuki 250 och sedan med stöd i Stocksport och sedan med Endurance och på den vägen är det. Niklas är idag samordnare i teamet och den som får säga vad som ska göras. Mycket behöver han inte säga, eftersom medlemmarna i teamet gör vad som ska göras i alla fall.
Alla bidrar på sitt sätt och Uffe har tillverkat torkanläggningarna för skinnställ och hjälmar, viktiga instrument i långlopp, där förarna även under en kylig natt kommer in helsvettiga. Endurance betyder inte att man sitter och sparar motorer och vinner tid vid tankningarna. Endurance är lika mycket race som andra tävlingstyper, mer egentligen, eftersom trafiken är tät och omkörningarna många.
Hit kom teamet den 18 april efter en fjärde plats i Assen dagen innan, höga som hus, men samtidigt ödmjuka inför den utmaning det innebär att försvara en bra placering. Efter genomgången i fikatältet fredag eftermiddag är det dags för pitwalk, där publiken får komma in. Teamen ställer ut hojar och förare och öppnar depåboxarna. Det är svårt att föreställa sig hur stort intresset är. Redan i Paris var det trafikstockning av motorcyklarna på bensinstationerna när de 86 000 åskådarna var på väg till ett av årets viktigaste motorsportevenemang.
Teamet till höger om Fagersjös box 26 är brandmän – Sapeurs et Pompiers – och populära av den anledningen. Entusiaster i Frankrike har smak. Det finns en kommunikation över nationsgränserna, mellan teamen, nästan över lojalitetsgränserna, fast så är det inte. När Clas talar med Phase Ones hjulman är det ingen fraternisering med fienden. De har ju samma mål: Att få en hoj i mål!
Eller som Kalle säger: Det är ju gruppkänslan.
Kalle är Fagersjö-el, en elinstallatör som utvidgade verksamheten till datorinstallationer och bland annat har Riksskatteverket som kund. Han är plånboken bakom teamet. Köper ni ett torp i Småland, ska ni installera Kalle i ett av uthusen och lära honom att röka pipa och snida träfigurer. Det skulle se mysigt ut och Kalle ser som sin egen uppgift att se till att alla har trevligt.
Ute på knuttecampingen dunkar en motorcykel mot varvtalsregulatorn och den musiken fortsätter de närmaste dygnen. Snacket runt bordet handlar om mental träning för att Tobbe inte ska få blåsor i händerna. Tobias Andersson har kört biltävling sedan 1992 men började med motorcyklar 2001 och tyckte det var trevligare människor där. Endurance gled han in i av samma anledning som Pär Johansson: ”Det är mycket körning, på en dag. Man kommer dit, tränar lite och sedan kör man och så åker man hem. Man sitter inte och väntar på en massa andra klasser.”
Janne Hanson är ett helt annat kort med europeiskt 600-mästerskap 1998 och tre holländska mästerskap i 600 för Ten Kate. Han är inte rädd för utlänningar. Det är inte de andra heller eftersom de med ålderns rätt bär en social pondus – Tobbe är med sina 32 år yngst av de tre.
Teamet var trettonde i VM 2005 (och 17:e och 37:e). Fjortonde träningstid är helt okej.
Snabba kolhydrater är det som gäller under natten, men snacket vid frukosten handlar om Frankrikes största begåvningsreserv som kvällen innan fick den gyllene idén att slå in bakrutan till en bil med fem franska säkerhetsvakter. Terje är djupt imponerad över hur snyggt och snabbt soloartisten försvann in i bilen och hur elegant hans kamrater utan ord övertalades att se sig om efter andra aktiviteter. ”Utan ett ord!” Idag är Terjes uppgift i livet bakhjulet och depåstödet. Han halkade in i teamet eftersom han gjorde service på transportbussen. Nu lägger han sina semestrar efter VM-kalendern. Hela livet egentligen, för idag finns inget annat än de 24 timmar som börjar klockan tre, om sex timmar i Le Mans, i departementet Sarthe i Frankrike.
Läktarna börjar redan fyllas och en förväntansfull stämning lägger sig som en kupol över området, som speakern gör allt för att hetsa upp ytterligare ett par steg. Förarna ska dricka en liter vatten varje gång de kommer in, åtta gånger. Pernilla ber alla säga till vad de vill ha att äta under natten. Tobbe nöjer sig med pastasallad, snabba kolhydrater, vitt bröd och vatten.
Nervositet finns inte. Janne kör ut för warm-up klockan 10:27. Nu vilar kupolen som en dykarklocka över Le Mans, över banan, läktarna och depån. En bromsskiva ser dum ut och hojen backas in i depån för en sista översyn. Terje plockar bitar från reservmaskinen och najar upp dem på väggen. Han är lite orolig över den svarta motoroljan, men som någon säger, olja ska vara svart. Racehojen har gått hundra mil nu, inklusive Assen. Det är få modifieringar som gjorts med Suzukin. Motorn har inte ens öppnats, den har bara fått ett komplett Arrows avgassystem. Kabelhärvan har bytts ut mot en kabelstock från Yoshimura. Bromsarna är Behringer. Blinkers, backspeglar, sidostöd och kylfläkten har plockats bort. Hjulen är faktiskt original Suzuki 17-tummare.
Terje torkar bort en fläck från depågolvet med bromsrengörare. Det är inte bara för att det ska se snyggt ut. Risk för halka.
Kjell tvättar plast som får soltorka. Startföljden ska meddelas sekretariatet: Janne, Tobbe, Pär. Stormen – vrål, skrik och applåder – drar fram över läktarna vid startuppställningen.
Två uppvärmningsvarv, sedan – Blamm! Starten. Janne rullar på bra och kvart i fyra kommer första stoppet. Tobbe har följt loppet på bildskärmen med sammanbitna tänder och öronproppar fast monterade. När han gör sig beredd för bytet tar han ur hörselskydden. Stoppet går utmärkt efter att teamet tränat hjulbyten till halv elva kvällen innan. Tobbe torkar snabbt bort spilld bensin från tanken, men kör iväg med trasan hängande vid styret.
Pace car efter att varvrekordsinnehavare Kitagawa kraschar fabriks-Suzukin i ledning.
Fyra fabriksmaskiner finns med, två Suzuki, en Kawasaki och en Honda. Kanske Yamaha i GMT 94 också är en fabrikare. Hondan kör under National Moto och är väl inte heller en fabrikare, men det är de fem maskinerna som är segerkandidater.
Kvart över fyra har Tobbe plockat hoj efter hoj och nu är vi tia. Det är ”vi” nu. Nej, nia, vi ler. Maskinen med nummer 12 pendlar mellan nionde och elfte plats, vilket betyder att det är tätt uppe i toppen.
Tio i fem ska Pär ut och i boxen bredvid står Christer Miinin och väntar på sin Phase One. De två har samma skinnställ efter tidigare körningar i samma team. Christer har ingen tur den här gången och halv fem på morgonen bryter engelska Phase One (en gång hemvist för Peter Linden) med defekt topplockspackning på en blygsam placering efter många tekniska problem under natten.
Fabriks-Kawan vurpar, ny pace-car. Alla team kör höga 44:or utom de tre ledande som kör på
1:41. Halv nio börjar stressen lägga sig och det är dags för natten. Pär rapporterar en konstig misständning som finns under flera varv och sedan försvinnar. Niklas plockar bort kontakten till växeln, men det sker ingen förändring.
Det är skymning, mer än skymning men inget mörker, inte riktigt. Den lila kvällshimlen ligger kvar i väster. Röken från lägereldarna blandas med dammet från den fina sanden. Den låga solen reflekteras i det guldfärgade skimret. Pariserhjulet och bungee-kulan spelar som färgglada prismor mot himlen. Tjugo minuter över nio har Janne plockat 30 sekunder på 40 minuter till framförvarande nummer 83, med nummer 10 bakom sig. Alla tre ska i depå samtidigt. Tobbe har efter ett varv 24 sekunder fram till tian, Infinni Team-Yohann, Suzuki.
Natten kommer och Le Mans är som det är när det är som bäst. Det finns inget att jämföra med. Tempot har satt sig. Här och där pågår en sekundjakt, men det är bara skärmytslingar i det stora kriget som gäller att hålla igång.
När det gäller att hålla i gång är det få fenomen inom motorsport som håller igång som startrakan på Le Mans om natten. Det ser alltid ut som om det går fort om natten, men i Le Mans ser det snabbare ut, som i uttrycket idag är det kallare än ute: Det går fort. Julien da Costa kör en sekund långsammare med fabriks-Suzukin än i dagsljus, men det är inte på rakan som den sekunden försvinner. Teamet hävdar att motorn ger mellan 185 och 195 hästar och så ser det ut, när de drar ur kurvorna.
Tjugo över tio, fortfarande tillsammans med de två närmaste konkurrenterna. Pär ut, men kommer in, efter att ha varit av banan med noll bromsverkan. Hojen backas in i garaget på ett hjul och ett komplett bromsset plockas ner från väggen och skruvas dit.
Katastrof: På sexton minuter har nionde platsen bytts till en 26:e plats. Klockan är två minuter i elva och Pernillas lasagne väcker ingen större glädje.
Att förlora den nionde plats man byggt upp under 7,5 timmar är bara ett räkneexempel. Det är inte fullt en tredjedel av full körtid. Det är för sent på natten att räkna ut alla alternativ, men genom att multiplicera med två, eller dividera med samma siffra, får man en annan siffra, en bild som bättre passar till sagan. Det är faktiskt en matematisk modell som man ska ta på allvar och Janne kör stadiga 1:43.
Efter nio timmar är placeringen 23, efter elva timmar 22, 19 efter halva distansen och så fortsätter det. Mellan sex och sju på söndag morgon kommer ett språng upp till tolfte plats, som med tankning byts till en femtonde, men det viktiga är att vara med på första sidan på bildskärmen.
Med gryningen jagas nattens vargar tillbaka in i sina hålor, livsmodet kommer tillbaka. 6:59, Janne in, Tobbe ut. Regnskylten kommer och går. Det luktar regn, men det kommer lika snabbt av sig. Den här tiden vurpas det ofta, eftersom alla slappnar av och inte är lika uppmärksamma som under mörkrets timmar. Vid niotiden driver molnen bort i öster. Alla motorcyklar är insmorda av olja och avgaser från konkurrenterna. Allt är inbäddat i en filt av det damm som ger ett så vackert ljus. Dekaler hänger i trasor, en sadelkuts fattas. Motorcyklarna skjuter fram ur skuggan nedanför muséet och kastar sig ut i de första solstrålarna som sticker fram över molnkanten. Clas skär bröd. Tobbe rapporterar lite regn, men det är inget som märkts i depån.
Gary McCoy vurpar spektakulärt med Yahaman medan ledande nummer 2-Suzukin skruvas ihop efter en annan skada. National Moto Honda leder plötsligt. Pace-car. Fagersjö är trettonde. Klockan 12:13 tionde. Klockan 13:30 är drömpositionen nådd – en åttonde plats. Som Kalle säger: Det är en arbetets seger. Fyra varv till framförvarande byter Janne ut mot tre varv och kör 0,8 sekunder långsammare än Suzuki som förgäves försöker köra tillbaka segern. Som tack för det får han det sista körpasset också och kör de fyrtio minuterna snabbast i fältet. Hans attack avbryts inte ens under de sista tio minuterna, när alla andra paraderar. En konkurrent ser glatt in mot depån och driver ut till vänster. Janne har grovt räknat 43 centimeter att leka med och driver med ut mot gräset, men rycker i så att han avverkar resten av rakan på bakhjulet. Övre halvan på bildskärmen är säkrad och därmed en fjärde plats i VM.
Och Janne har lagt tävlingens sjätte snabbaste varv av alla under den sista halvtimman, 1:41,917. Alla har uppmärksammat hans körning och han är den ende som kallas in till dopingkontroll. Och vi skrattar.
Det är vi nu.
Text: Jan Leek
Foto: Björn Leek
