Nostalgisöndag: Powertrip

Varje söndag presenterar vi en artikel från förr, den här gången minns vi ett av de snabbaste touringreportagen någonsin av Niklas Carle från 2003. I Bike nummer 6, ute den 8 maj, utser vi världens bästa vägar. Beställ här. 

För ett par år sedan läste jag i Guinness Rekordbok om en galenpanna som hade korsat ett stort antal europeiska länder på ett dygn. Bilden till texten föreställde rekordinnehavaren tillsammans med den Porsche 944 Turbo som hade hjälpt honom att genomföra sin plan. Tagen i solnedgången någonstans i Sydeuropa satte sig bilden fast på näthinnan. Jag gillade den verkligen. Även idén.

Vi satt åtskilliga timmar den natten. Planerandes. En rutt spikades på strax över 700 mil genom elva länder. Semester på snabbspolning kallade vi det för. Vi skulle använda oss av det snabbaste som finns på två hjul; Honda Super Blackbird, Suzuki Hayabusa och Kawasakis ZX-12R. Tre hojar som äter kilometer till frukost, mil till lunch och länder till middag. Det enda vi skulle behöva göra var att hålla oss alerta och rapa upp de härliga vyerna efter några hårda dagar i sadeln.

Det är början på maj och dimman ligger som en slöja över E6:an. Lysena på de tre hojarna skjuter sina strålar under den mjölkliknande fukten som lättar en aning när vi svänger av mot Helsingborg. Nere i färjeläget köps sex biljetter för transport över till Danmark och vidare över till tyska Puttgarden. Eftersom vi tankade precis innan vi åkte på båten borde vi klara oss de tjugo milen genom Danmark utan att behöva stanna. Övriga passagerare skyndar sig upp mot fyndplanet på båten. Vi är de enda hojarna på båten och står längst fram för att enkelt kunna köra av så fort bogvisiret öppnas. Per ”Ploppen” Anderson står och muttrar över att inte öronpropparna passar som de ska och Jocke Ottosson är tyst och sammanbiten. Koncentrerad. Vi sitter alla tre kvar på hojarna. Att samtliga tycker att det är kallt håller vi för oss själva samtidigt som vi gör oss redo för avfärd genom att sätta på oss hjälmarna. Danmark är lättkört. Det är platt som en pannkaka och de 19,7 milen ner till Rödby avklaras i ett nafs. Inne på nästa färjeterminal är det verkligen rått i luften.

Eftersom båten tar nästan femtio minuter över till Puttgarden satsar vi på att trycka i oss en stadig lunch, även om den är tidig. Färjorna som går mellan Rödby och Puttgarden har samtliga en bra köttrestaurang i fören där du för ett par hundralappar kan njuta av en stor och väl tillagad biff med tillhörande salladsbuffé och potatisbord. Skölj ner festmåltiden med ett par iskalla Cola och du är redo för stordåd. Det var precis vad vi gjorde, och vad vi var.

Påskhelgen gör sig till känna genom en trafikgles Autobahn. I ensamt majestät skjuter de tre svenska hojarna ner sina förare mot Hamburg. Utmed den jämna betongslingan tonar grönskan upp sig på ett sätt som man ännu inte har kunnat njuta av hemma i Sverige. I ögonvrån syns det hårda kraftiga räcket som ett grått och suddigt streck. Räkningarna hemma i Sverige är glömda och framför oss ligger outforskad mark. Mot hjälmen fladdrar jackan hårt i den kraftiga fartvinden.

Det tyska motorvägsnätet är som skapt för snabbtouring med tydligt utsatta bensinstationer, långa etapper med fri fart och breda tydliga körfält. Trafikanterna är med på noterna och vet vad det lilla blinkande ljuset i backspegeln betyder långt innan du ens har hunnit tänka på att lägga upp fingrarna över bromsgreppet. Den tänkta färdvägen går söderut genom Frankfurt och utmed den franska gränsen för att sedan vika in mot Lyon och vidare söderut genom Pyrenéerna och slutligen Barcelona. Några hotell har vi inte bokat och tältet har vi lämnat hemma i Sverige. I de vattentäta kanotsäckarna ligger ett par uppsättningar underkläder och strumpor tillsammans med de på båten inköpta tandborstarna och ett par gymnastikskor. Innanför packnätet ligger en vattentät jacka och ett par varma handskar tillsammans med ett ljust visir för nattetapperna. Mer behövs inte. Inte denna gång i alla fall.

Efter 16 snabba mil i trakterna kring 200 börjar bensinlampan lysa på Suzukin. Bensinstationerna i Tyskland är utmärkta med stora skyltar som talar om vad det är för kilometerantal till nästa mack. Detta gör det lätt att planera våra tankstopp för att på mest effektiva sätt ta vara på den bensin som finns i hojarna. Hondans bensinmätare visar halv tank vilket gör att det känns motigt att vika in för påfyllning och sabba snitthastigheten. För att piffa upp tillvaron på ett enkelt sätt så byter vi hojar i bokstavsordning och piskar vidare.

Så här fortsätter det. Strax under 20 mil. Tanka. Strax under 20 mil. Tanka. Strax under 20 mil. Tanka. Äta. Och vips så har det blivit mörkt och vi befinner oss i Frankrike. Eftersom Kawasakin är hojen med bäst ljusbild så ligger denna först när vi maler oss förbi den danska turnébussen för femte gången. Vid varje tankstopp svär vi över hojarnas ”små” tankar. De tre projektilerna skulle lika gärna kunna stått på ett rullband med full gas på sexan. Omgivningen står still i natten och det känns som vi inte kommer framåt. Fast det gör vi. Trippmätaren är nu inne på sitt tredje varv och framför oss tonar bergen upp sig i horisonten. I öster stoltserar Mont Blanc med titeln ”Europas näst högsta berg” och bakom det vackra massivet jobbar sig solen uppåt. Klockan är strax efter tre på natten när vi börjar leta hotell ett par mil utanför franska Narbonne. För 70 euro erhåller vi ett trippelrum med bra parkering för hojarna direkt utanför hotell-
entrén. Den tandlösa gubben i receptionen tittar på oss som om vi precis anlänt från en annan planet när vi efter en dagsetapp på 225 mil lyfter in våra svarta gummisäckar i hissen. Väl inne på rummet börjar Ploppen berätta om en tidigare resa han gjort till Prag och Jocke somnar innan historiens första tankning. På soffan. Mina engångslinser hamnar på golvet och jag somnar själv innan jag jag hunnit ta av mig understället. Vaknar gör vi inte förrän klockan ett på eftermiddagen. Herr Tandlös var vid detta laget helt ursinnig för att vi sovit över tiden men efter lite kallprat slipper vi betala för två nätter.

Vägarna ner till Barcelona bjuder på mängder med härliga kurvradier som närmast kan liknas med ett TV-spel. Tempot är uppskruvat och körningen är aktiv. Jackan har åkt av och solen bränner i våra bländvita nackar. I kurvorna lämnar hojarna långa svarta streck efter sig. Vi mår som vi förtjänar när vi plötsligt kommer ikapp ett kraftigt oväder som ligger över Barcelona. Klockan är nu strax efter fem på eftermiddagen och vi rullar in i Barcelonas centrala delar norrifrån. Hotellen vi letar efter är på sin höjd tvåstjärninga. I takt med att vi blir nobbade ökar stjärnorna på entrédörrarna och mot slutet är det mässingsstolpar och röda mattor som gäller. Vi är redo att ge upp och piska vidare mot Marseille när jag tar en sista chansning på ett av de mest centrala hotellen beläget ett par hundra meter från välkända Port Olympic. Ett rum för tre har precis avbokats och plats för hojarna finns i hotellets egna garage. Taget!

Ramblan, en av Europas mest kända gågator ligger ett stenkast från hotellet. Utmed den breda avenyn står det mängder med artister som tjänar sitt levebröd genom att agera allt från statyer till börsmäklare i en motvind som inte finns. Efter en och en halv dag i sadeln är det härligt att stilla sin hunger med en stor och varm Bocadillo med lufttorkad Serranoskinka och ett par tjocka skivor ost. Till maten dricker vi varsin stor och kall öl i nedkylda sejdlar.

I centrala Barcelona finns det flera parkeringshus med bevakning dygnet runt. Något som underlättar för dig att få en god natts sömn. I Port Olympic breder sandstranden ut sig med sina många uteserveringar vilket gör den till ett givet besöksmål. Maten kostar som hemma och likaså drycken. Stämningen på gågatan är avslappnad och den stress som kännetecknar Stockholmsvardagen är bortblåst av den friska medelhavsbrisen som breder ut sin saltdoft över hamnen. I morgon skall vi klättra upp mot det lilla skatteparadiset Andorra och vidare ner på serpentinvägarna och de snötäckta vägarna i Pyrenéerna för att till sist nå slutmålet Nice på Franska Rivieran. En nätt liten tripp på strax över 100 mil. God natt Jocke! God natt! Ploppen har redan somnat.

Klockan är tio på morgonen och vi lunkar sakta ner mot garaget där hojarna är parkerade. Utvilade och klara för att snabbt ta oss upp mot Andorra. På vägen ut ur Barcelona blir vi omkörda av en Husaberg FE 650 Supermotard vilket höjer energinivån avsevärt. Jag och Jocke håller på att vrida huvudet ur led när den gasglada spanjoren passerar oss på insidan. Ploppen befinner sig längre fram och fattar inte riktigt vad det var som var så roligt. Vägen kantas av de höga bergen som omsluter det lilla landet från samtliga håll. I dalarna kan vi skymta klarblå sjöar och miljön känns som tagen från Alaska eller något liknande. Öde och omsluten av extremt ren luft som gör det lätt att andas. De mäktiga bergstopparna som ligger på strax över 3 000 meters höjd är täckta av snö och flera av bilarna vi möter är lastade med skidor på taket.

Andorra är endast 468 kvadratkilometer stort med ett invånarantal på 66 334 personer. Invånarna talar framför allt katalanska, men även franska och spanska. Några höjdare på engelska är de inte. De norra delarna, mot franska gränsen, är tämligen obebodda.

Lunchen intas på en bensinstation i Andorra La Vella där vi även passar på att ta lite bilder innan vi borrar vidare mot Frankrike. Vid gränsövergången väljer vi att köra genom den nybyggda tunneln som tar oss direkt in i Frankrike. Vi kör från Barcelonas sommarvärme till Pyrenéernas tidiga vårkyla på under tre timmar. Vi roar oss med att låta knäna ta i backen när vi njuter av serpentinvägarna på väg ner mot Montpéllier och Marseille. På träden saknas löven och det är lite småruggigt i luften. Från huvudvägen genom Andorra och hela vägen ner till Prades bjuds vi på några av de härligaste hojvägarna som finns på planeten. Ett plus i kanten till killen i Fiat Pandan som gick på tre hjul genom kurvorna för att hänga på oss ner i dalen efter Mont Louis. Vi skrattade åt honom hela den återstående delen av resan.

När skymningen lägger sig över Rivieran passerar vi avfarten till Nimes. Till höger om oss breder Medelhavet ut sig som en stilla matta och de lyxiga båtarna ligger för ankar ett par kilometer utanför kusten. På land ylar tre svenskregistrerade hojar fram i tredubbla motorvägsfarten på väg mot Nice. Visa av tidigare erfarenheter vad det gäller hotell hade vi bokat ett trippelrum i centrala Nice via Internet. Rummet kostade 75 euro och låg på en tvärgata till Avenue Jean Medicine, den stora huvudgatan som löper från motorvägen ner till stranden. De lyxiga klädbutikerna kantas av nattöppna snabbmatställen som erbjuder varma smörgåsar eller kebab till nattflanerande turister.

På morgonen sätter vi klockan på fem. Med sömnen kvar i ögonen rullar vi ner hojarna till stranden för att ta bilder. Havet ligger oroväckande stilla och på gatorna håller städpatrullerna på för fullt med att rensa bort spåren efter den för många uppenbarligen hårda natten. En flaska Perrier och en baguette lägger sig som en klump i magen efter vi tankat och börjat köra mot Monaco, det sjunde landet vi plöjer genom på tre dagar. Efter en snabbtitt på de stora båtarna i hamnen tar vi oss an de härliga vägarna upp mot Milano. Det är så här Rivieran skall upplevas enligt mig. En tidig morgon utan annat sällskap än den stigande solen och de ensamma fågelskockarna som pejlar efter rester utmed den långa strandremsan. Inte ens tomten är vaken…

Vägarna som leder oss ut genom Monaco och in mot Italien, det åttonde landet på listan, kan närmast liknas med en roadracingbana utan avkörningszoner. Italienarna som varit över i det lilla lyxlandet för att få en flukt av det goda ger sina bilar vad de tål på vägen över mot Imperia och Genova. Den härliga kust-
vägen bjuder på än vackrare intryck och stundom slår vi av på farten för att kunna njuta lite av omgivningen och de storslagna vyerna ut över vattnet. Solen steker som den gjort tidigare och vi siktar på att komma till Milano före klockan 14 på eftermiddagen. Tidsschemat hålls med råge och vi lyckas till och med tjäna in ett par timmar innan vi siktar mot Como som ligger precis på gränsen över till Schweiz. De sista minuterna av körningen i Italien sker i köer fram till själva gränsövergången.

Med barsk ton skriker tullaren till oss och frågar om vi har betalat motorvägsavgiften. ”Det är klart”, svarar jag som tycker att det är lite konstigt att vi inte har fått visa upp kvittona från sista betalstationen i Italien. Han vinkar i väg oss och ber oss ta det lugnt. Visst! Precis då kommer jag ihåg att man måste betala motorvägsavgift för att åka genom Schweiz. Skamset vänder vi tillbaka och betalar de dryga 1 000 kronorna för att ta oss genom landet.

Utmed vägarna står det tydliga skyltar som talar om vilka av de aktuella passen som är möjliga att ta sig genom. I vårat fall väljer vi tunneln genom det kända Gotthards passet. Allteftersom vi rör oss uppåt i bergen så biter kylan bättre. Tunneln som leder oss genom berget mäter sex kilometer och när vi äntligen kommer ut så förvandlas hela världen till en vit sörja. När jag fått tillbaka min syn öppnar sig bergen och visar prov på det bästa alperna har att erbjuda
motorcyklister. Flera mil serpentiner ligger framför oss på vår väg mot Zürich som vi borde passera innan klockan fem på eftermiddagen. Avstickaren till Liechtenstein avklaras på samma tid som en nysning och vi lägger ytterligare ett land till vår lista. För fjärde gången i rad går solen ner bakom våra ryggar när vi intar en snabb middag på en av bensinstationerna nära Basel. Jag ringer ett kort samtal till Jan Leek som fixar gästrum i Adenau, strax intill ”ni vet vad”. Han är lite orolig för att vi inte skall komma fram innan klockan tolv. Hockenheim passeras vid åttatiden och vi rullar in under Breidscheid, den av oss så omtalade banan Nürburgrings lägsta punkt, klockan kvart över tio på kvällen. Snittfarten har då legat på i runda slängar 170 kilometer i timmen. På mackarna slåss vi om att få köra Hondan som bjuder på det bästa kåpglaset och den mest avslappnade körställningen. När vi kommer fram konstaterar vi att vi inte hade kommit mer än ett par mil till på Kawasakin. Ploppen hävdar med en suck att han haft tur som sluppit köra Kawan den sista biten. Däcket har nu spruckit på sina ställen och på vissa syns den ljusa väven genom det tunna och uppruggade gummit. Det är priset man får betala för att låta sig transporteras med hjälp av mycket effekt. Det råder dock inget tvivel om att det är ett pris värt att betala.

Efter att ha kollat på banan i natten så njuter vi av en god natts sömn. Om tio timmar skall vi sticka  mot Luxemburg för att ta det sista landet på vår resa. Trist.

Ett begagnat racedäck inhandlas av den lokala hojmekanikern Ulli.  Efter en snabb montering är vi redo för nya stordåd. Luxemburg når vi enklast genom att åka över Prüm. Väl inne i det lilla landet kan vi välja mellan att åka till Clervaux eller Vianden. Slanten landar på klave och vi viker av till vänster mot det sistnämnda. Efter en 25 minuter lång kurvorgie genom den härligt tätvuxna vegetationen tornar slottet som pryder den gigantiska kullen i centrala Vianden upp sig. Slottet är ett av de största i Europa och konstruerades och byggdes kontinuerligt mellan 1100- och 1400-talen. Byggmaterialet var uteslutande sten. Slottet såldes i början av 1800-talet vilket medförde at det i princip rasade samman till en ruin. 1977 tog dock staten över ägandet och renoverade hela härligheten till vad det är i dag.

För att få uppleva samma härliga vägar igen tar vi samma väg tillbaka mot Tyskland där vi klipper vidare ut på motorvägen mot Köln och Dortmund. Trafiken är tätare nu vilket gör att tempot är lägre. Medelhastigheten ligger dock på densamma eftersom vi kommer längre på våra tankar än tidigare. En trist upptäckt som förträngs lika snabbt som en gris hinner blinka.

Ploppen roar sig med att försöka få långtradarna att tuta med sina starkhorn och jag är inte sen at hänga på. Tio tutningar senare viker vi av mot den långa och relativt öde vägen mot Puttgarden. Vägbygget fyra mil innan hamnen står i samma tillstånd som det gjort de senaste tre åren och vi roar oss med att vinka till alla svenskar vi kör om. I huvudet finns bara bilden av den härliga köttbiten med den tillhörande salladsbuffén och potatisbordet. Stämningen är låg när vi rullar upp på båten som tar oss till danska Rödby där vi tankar för att klara de 19,7 milen genom Danmark. Glömmer man att tanka på macken vid färjeläget i Rödby kan det bli jobbigt eftersom det är cirka åtta mil till nästa. Det har hänt att tummen har åkt i vädret på den sträckan förr kan jag säga… Visset, speciellt om man kört som en gris, eftersom det då det kan vara svårt att få omkörda människor att stanna.

Färjan lägger till med en smäll i Helsingborg när klockan precis passerat sju på kvällen. Tre hojar som har ätit kilometer till frukost, mil till lunch och länder till middag viker ut på E6:an mot Göteborg. Lysena på hojarna skjuter sina strålar under den mjölkliknande fukten som ligger som ett täcke över den breda och relativt öde motorvägen. Härligt…

Publicerat i Bike nummer 7 2003.
Av: Niklas Carle