26 december, 2024
Varje söndag presenterar vi en artikel från förr, den här gången minns vi ett reportage av Olle Rahm om en helt vanlig Stockholmsnatt.
Det är en vanlig onsdag mitt i semestertider och innan solen har gått ner för kvällen kommer minst en person stannas av polisen, två personer vara nära att krocka och många bakdäck behöva bytas. Det är hojåkarnas dag och vattenhålen runtom i Stockholm kommer under kvällen att fyllas av hojåkare som mer än gärna åker på ett hjul och som älskar att köra fort. Potatoes MC:s motto för kvällens körning är att inledningsvis köra fort på fina hojvägar, för att senare samlas vid Skogskyrkogården och stila framför sina polare samt ditkommen publik genom att göra stoppies, långa wheelies och lägga däcksröksridåer.
Dock är de inte ensamma, många sporthojsåkare träffas varje onsdag för köra en runda och mot slutet av kvällen träffas på samma ställe för att öva på sina stunts. Vissa är mer seriösa i sitt stuntande med bakdrev stora som vesiuviopizzor och rails, medan de flesta har vanliga, ej ombyggda, hojar. Vad driver så många att utföra seriösa stunts på allmän väg där det är erkänt dåligt med utrymme och flera olyckor inträffat? Är de vildpannor och adrenalintorskar utan omdöme eller är det något annat som ligger bakom stuntningen?
En bra kommentar kläcks av Åke, medlem i Potatoes MC, som menar på att anledningen till att hojåkare träffas för att tillsammans köra väldigt mycket snabbare än tillåtet egentligen ligger i politikernas och kommunens ansvar.
– Det finns öppna ytor runt om i Stockholmsområdet som exempelvis Barkaby flygfält. Problemet är att kommuner inte kommer överens och inte låter oss utnyttja de ytor som finns.
Åke och alla andra hojåkare i huvudstaden vill ha en bana i Stockholm, inte i en annan stad. Med en bana tror Åke att busen på gatan kommer att minska, men inte försvinna helt. Runt klockan åtta kommer och stannar uppskattningsvis 100 hojar vid Skogskyrkogården, söder om Stockholm för att snacka med kompisar, äta en korv och kolla in killarna som kör fram och tillbaka på den smala 50-vägen som löper utmed riksväg 73, Nynäsvägen.
Förmågan att kunna köra på bakhjulet är blandad hos de olika utövarna. Somliga ser ut att kunna behärska konsten väl, medan andras insatser ser minst sagt riskfyllda ut, inte bara för de själva, utan även för de tätt packade åskådarna som balanserar på trottoarens kantsten. En kille gör en U-sväng utan att se sig om på gatan, varpå han är en decimeter från att bli brutalt påkörd av en slangandes hojåkare som med nöd och näppe hann manövrera undan katastrofen. Stämningen blir upptrissad och allt fler ger sig ut på den redan tätt trafikerade och smala vägen för att visa upp sina kunskaper. Fler hojgäng, som Adrenaline MC och Skitskraj MC, ansluter och här tycks alla känna alla.
Två poliser i en civil gråmetallic Saab 9-5 stannar till och ser över situationen från bilen. Lekandet upphör plötsligt och stämningen är avvaktande innan polisen, tio minuter senare, kör vidare. Under loppet av tio minuter förflyttar sig stora delar av samlingen från Skogskyrkogården till Tyresövägens (väg 229) raksträcka som den här tiden, runt klockan tio på kvällen, är glest trafikerad. Här utförs kvällens sista stunts som oftast är snabba wheelies, många burnouts och ett flertal streetrace.
På en gräskulle invid vägen står ett stort antal åskådare, allt från hojåkare till pappor med deras barn och alla iakttar flitigt hela kvällens förlopp till dess att en av hojåkarna plötsligt har två hojpoliser hack i häl och tvingas stanna. Samtliga hojåkare bestämmer sig för att avsluta kvällen och det stora sällskapet splittras och försvinner i olika riktningar. Onsdagskvällen är slut för denna gång, men nästa vecka sker samma sak och veckan efter det återigen.
Så länge det är hojsäsong träffas Stockholms hojåkare på dessa ställen och leker av sig i brist på dels bana, dels asfaltsstripp för stunt. Trafikpolisen kommer inte att ha en lugn stund på onsdagar, och vi sökte polisen för en kommentar men utan resultat då ingen tycks veta vems ansvarsområde det är.
Publicerat i Bike nummer 9/10 2006.
Av: Olle Rahm
Foto: Niklas Carle
