Träningarna började på fredagen i skitväder. Hugh var ute först och lyckades vurpa det första han gjorde. Tyvärr gick tändningen sönder och vi hade inga reservdelar. Så plötsligt hade vi bara en hoj . Men jösses vad den kvarvarande hojen gick. Efter bara tre varv på testet var jag snabbare än någonsin.
Träningarna gick kalasbra alltefter banan torkade upp. På lördagen var det racedag. Tyvärr så hade fransmännen delat upp racet i två tvåtimmarsrace. Så på lördagskvällen körde vi ett tvåtimmars i mörker. Efter träningarna visade det sig att det var skitsvårt att köra med vår stora tank. Så vi bestämde att sätta på vår mindre tank. Detta är en klar nackdel då vi blir tvungna till ett extra depåstopp. Men hellre det och kunna åka bekvämt och säkert.
Eftersom Hugh är mörkrädd så fick han starta då starten gick klockan 1830 och det fortfarande var hyfsat ljust. Han skulle köra 20 varv. Därefter var det min tur att köra 2 x 20 varv i mörkret. Då vi inte har någon startmotor får vi starta sist med en mekaniker som puttar igång oss. Hugh gjorde ett bra första pass och lämnade över hojen till mig. Därefter var det bara att "panga" så mycket det gick. 20 snabba varv o därefter in o fylla på tanken.
När det var 10 varv kvar att köra fick jag på depåskylten "No Push". Så det var bara att slå av på tempot . Men efter att backat av 2 sekunder per varv insåg jag att jag tappade koncentrationen så det var bara att öka farten igen. Vi kom i mål som tvåa tolv sekunder efter segraren. Perfekt utgångsläge för söndagens race som skulle slås ihop med lördagens resultat.
Söndag
När vi skulle ut på morgonträningen så blev det panik hos vårt grannteam. Deras port gick inte att öppna. De sprang runt som yra höns och försökte på alla sätt att få upp sin port. Vi stog och kollade på dem. Tänk vad ett borrhål och en M10-bult kan ställa till det. Givetvis hjälpte vi dem bort med detta hinder så att de kunde komma ut till träningen.
Söndagens race började blött. Hugh startade igen och vi hade tänkt att göra en repris på lördagens strategi. Hugh ut 20 varv och därefter jag 2 x 20 varv. Hugh var lite seg i början och bet ihop efter en stund. Han lämnade över hojen till mig på en trettonde plats. Nu jä… skulle det gasas. Efter fyra varv kom jag ikapp en Honda som jag hade tagit in rejält på. När vi kom ner till näst sista svängen innan start och mål bestämde jag mig för att köra om honom efter rakan. Så jag tog det lugnt in i svängen och plötsligt släppte däcken. Jag höll kvar i höger handtag för att inte hojen skulle slå runt när den kanade. Allt kändes helt lugnt då det bara går i ca 60 km/h i denna sväng. När vi kanat 5 meter slog hojen plötsligt eld. Nu får jag erkänna att jag blev rädd och släppte styret. Hojen stannade nästan direkt och det började brinna rejält. Jag ropade på flaggvakten och försökte få honom att komma med brandsläckare. Uppenbarligen hade han barnförlamning då det tog i mitt tycke tre timmar innan han fick tummen ur. När han väl kom med släckaren fipplade han. Jag slet åt mig munstycket för att börja släcka. Jag ville göra det själv då jag vet att de alltid släcker för mycket och gör en snögubbe av hojen. Det var inga problem att släcka branden. När jag skulle resa hojen blev det problem. Det sprutade fortfarande ut bränsle vid snabbkopplingen till tanken. Asfalten runt hojen var täckt med bensin och det var bensinångor runt hojen. Jag försökte resa den upp men sulorna på stövlarna löste upp i bensinen och det var dödshalt. När jag till slut fick upp hojen läckte det fortfarande, jag hade ju fulltankat. Jag skrek åt funktionären att hålla hojen så jag kunde slita av tanken och stoppa läckan. Men ingen vågade sig fram. Jag kände mig ganska säker i mitt eldsäkra skinnställ. Då jag inte fick någon hjälp så började jag putta hojen mot depån. Det rann fortfarande en hel del soppa ur den men jag hade inget val. Till slut kom Layne, en av våra meckar, fram och hjälpte mig. Han slet av tanken och sedan var det bara att putta hojen till boxen så snabbt det gick. Som tur var så hade inget viktigt brunnit sönder så vi tappade ca 15 minuter totalt på branden. Detta gjorde det omöjligt till en topplacering men vi skall nog vara glada att inte hojen totalbrann. När jag väl kom ut igen funkade den perfekt. Givetvis var jag tvärförbannad och bestämde mig för att ge allt. Vi var absolut snabbast av alla dom sista 30 minuterna. Jag hade dock i bakhuvudet att om jag vurpade igen så var det bara att smyga in till lastbilen, sno åt sig passet och flygbiljetten och dra innan Russell, teambossen fick tag i mig. Men troligen var det inte mitt fel att jag vurpade. Snabbkopplingen till bensinslangen hade nog brustit innan jag vurpade och sprutat ut bensin på bakhjulet. Men eftersom jag inte kan bevisa detta så får jag ta på mig denna vurpa. Tack och lov var det inga sura miner i teamet. Alla vet att vi ligger på gränsen hela tiden för att kunna vinna. Och detta var min första vurpa på race under de tre år jag kört Classic racing. Men visst fa… var det surt.
Nu har Russell lovat att bygga ännu bättre hojar över vintern och vi har redan planerat att åka till Spanien tidigt nästa år för att testa o prova nya saker. Jag skiter i tomten och längtar bara på att få åka till Spanien och gasa igen.