21 november, 2024
YES, vi gjorde det! Efter en klart tveksam lördagsmorgon kunde jag och vår projekthoj, en KTM 450 SX-F från 2017, efter fem varv rulla i mål efter dryga tre timmars slit på den Gotländska kalkstenen.
Nej, dagen började sannolikt inte bra. Under fredagens anmälan och besiktning startade hojen snällt och fint, likadant på lördag morgon efter en iskall natt i lastbilens mörker. När jag sedan skulle iväg till starten och hade väntat in mina tävlingskamrater hände absolut ingenting när jag tryckte på startknappen, INGENTING! Panik, skickar iväg kompisarna till starten, river av sadeln, kollar batteripoler, kollar jordflätan. Allt ser bra ut, fortfarande bara ett ynkligt ”klick” när jag trycker på startknappen. Ser hela årets GGN-satsning glida ur händerna. Hela den här ombyggnadsserien falla i glömska.
Som genom ett under lyckas Yamahas Joakim Johansson skramla fram ett par startkablar ur bilen och hojen snurrar snällt igång. TACK JOCKE! På med sadeln igen och iväg till starten, nu REJÄLT SEN! Ettans växel, för att rimligen kunna få lite ström till batteriet, hela långa vägen bort mot starten. Den första gruppen, 15-29 år har redan startat och jag får stå och vänta där vägen korsar banan. Phu, äntligen framme men i stressen kör jag fram till fel startgrupp. Kamrat Christer ser mitt misstag och kommer och visar mig rätt. Vilken uppladdning!
Två minuter kvar, en minut kvar, trettio sekunder kvar, grönt ljus, KLICK… Neeeej, inte igen. I panik sträcker jag upp båda händerna i luften för att ingen ska köra på och över mig. När hela starten passerat kommer funktionärer springande emot mig. ”Ska vi putta?” Ingen idé med Reklusekoppling tänker jag men vi provar ändå. Inget händer. ”Jag har en start-booster borta i bilen” säger en av funktionärerna, ”led iväg hojen dit bort”. Jag hör speakern säga, ”nu har alla kommit iväg, endast en förare som leder sin cykel borta vid kanten.” Kul att bli omnämnd hinner jag tänka. Av med sadeln igen och på med klämmorna. Det tar sin lilla tid med de jättelika krokodilklämmorna på batteriets pyttesmå poler. Men hojen tuffar igång så snällt igen. ”Ta det nu jäkligt lugnt”, säger funktionärerna. ”Vi har släppt på trafiken igen där du korsar vägen.”
Wow, hela banan för mig själv, här ska tokgasas. Men jag märker direkt att banan inte är sig lik. Fredagens storgasande har skvätt bort varenda jordfläck och kvar är ett stenhårt underlag av kalksten av prima kvalitet. Snorhalt, stenhårt, obekvämt. Styret slår i händerna. Hojen känns motsträvig. Reklusen och den snälla motorgången tillsammans med en hög drevning gör det hela lite lättare. ”Ok, överlev fem varv nu Linus”, kör jag som ett mantra i huvudet. Efter cirka tio minuter kommer jag ikapp svansen, sen börjar omkörningarna, åt båda håll! Vår start som var sist, blev uppskjuten tio minuter och det gör att de snabbaste i första startgruppen hunnit köra sitt första varv. Mitt första varv tillbringas med att köra om och bli omkörd. Allt med fjolårets vurpa med urledvriden axel i färskt minne.
Efter att blivit påkörd en gång på första varvet, i låg fart tack och lov, går följande varv bättre. Flytet börjar infinna sig och jag börjar slappna av. Vid depåstoppet på tredje varvet låter jag hojen gå på tomgång, vågar inte chansa på att inte få igång den igen. Skyndar på mekanikerna, ”jag har snålt med tid för femte varvet”. Och ut på banan igen. Vid varvningen ut på fjärde varvet ser jag att jag borde ha en knapp timme på mig innan målflaggan faller. Det kommer funka, håll ihop nu! Jag gasar på och sätter mitt snabbast varv nu på det fjärde. Eld i baken funkar tydligen!
Äntligen målgång, aldrig har väl en målgång i GGN känts så skön. Speciellt då hojen, väl i depån, inte vill starta efter att jag stängt av den. Jag körde således ett helt GGN, med en hoj som inte skulle gå att starta efter ett motorstopp. Lyckan är total!
Hojen då, hur funkade den? Mja, jag borde lagt ännu mer tid på att fixa till fjädringen. Trots mina försök att softa till den så kör jag alldeles för sakta för att en crossfjädring ska fungera optimalt på GGN. Den hela tiden gropiga banan med stenhårt underlag ställer stora krav på fjädringen att reagera för små ojämnheter. Ute i stalpen på Allhage Myr fungerade det superfint med massiva reserver mot genomslag. Motormässigt är 450:n med original avgassystem, mapswitchen i läge 1 och med påslagen traction-control relativt behändig. Klart det finns bättre alternativ för GGN men ändå.
Det här var sista delen i vårt projekt, Cross till Enduro. En ny maskin står redan i garaget och spinner.
Men 450:n kommer att behållas men nu gå in i en annan roll. Nu ska vi krama ur mer effekt ur den och göra en kompetent is-räser. Håll utkik!
