21 november, 2024
Det räcker inte med att montera tuffa delar för att få till en okej enduro av crosshojen KTM 450 SX-F, grejerna måste lira bra i skogen också. Det fick undertecknad vackert erfara under gårdagens träning på hemmabanan, Botkyrka MK. Utvärdering av avgassystem, däck, sidostöd och hasplåt.
Senast, i del två, monterade vi ett läckert avgassystem från Twenty by GPR, ett praktiskt sidostöd från Moose Racing och en rejäl hasplåt från AXP Racing. Nu skulle grejerna få bekänna färg på Borkyrka Motorklubbs krävande endurospår. Nu var det ett tag sedan jag sist satt på endurohojen, sommar, semester, barn, glass med mera har satt prioriteringarna. Inte undra på att det kändes avigt. Söndagen bjöd på ett fantastiskt väder och solen strålade från en klarblå himmel. Hösten är en av de bästa årstiderna för enduro!
Men även om ringrosten var ett faktum, något stämde inte längre med hojen. Jag har tidigare tyckt att 450:n varit förvånansvärt trevlig att köra i skogen, speciellt efter monteringen av automatkopplingen från Rekluse. Nu kändes det avigt och svårkört, krampen i högerhanden kom som ett brev på posten bara någon minut in på spåret. Efter en stund kom jag på det, kraften! Det nya avgassystemet adderar motoreffekt precis där man INTE vill ha det på en 450 i enduroskogen. På låga varvtal. Den helt öppna ljuddämparen utan ” decibel-killers” och ”gnistfångare” släpper lös avgasflödet och ger märkbart abruptare svar på gasen. Perfekt för cross- eller motardbanan där man vill ha brutal kraft ut ur svängarna. Men precis tvärtom i endurospåret på en redan för stark 450. På en mer öppen bana med lite mer fart är detta av mindre betydelse men bland Botkyrkas sten och rötter vill man ha en fint doserbar effektkurva och snällt svar på gasen.
Gissningsvis finns det botemedel mot detta, man kan mappa motorn hos någon duktig motortrimmare med rätt elektroniska hjälpmedel, bland annat erbjuder GET by Athena och Vortex exklusiva utbytes-ECU:er där man kan mappa in en egen ”endurokurva” för mjukare gassvar. Eventuellt återkommer vi framöver med ett test av en sådan, men tills dess åker originalavgassystemet på igen för att lugna ner den adrenalinstinna crosshingsten.
Efter ett par kurvor hör jag hur något skramlar till på hojen. Jag tittar ner och ser att det nymonterade sidostödet är halvvägs nedfällt. Har det åkt ner i något gupp eller hopp? Jag petar upp det med foten och kör vidare. Men det händer igen efter några minuter. Efter ett tag kommer jag på vad som händer. Jag lyckas fälla ner stödet med hälen som träffar på fjädern och fästet för fjädern. Originalstödet på endurohojarna har en annan design där fjädern sitter längst upp på stödet men detta ”aftermarketstöd” har en annan design som sticker ut lite. Under diverse enduroläger har jag lyckats få till tekniken att stå på de främre trampdynorna på fotpinnarna för att få in knäna bättre mot tank och sadel för bättre kontroll. Detta medför att bakdelen på vänster crosskänga hamnar precis där fjädern till sidostödet sitter monterad. Under pausen i depån böjer jag in stödet så mycket det går in emot baksvingen och det ger faktiskt ett godkänt resultat. Det positiva med att faktiskt ha ett sidostöd överskuggar faktumet att man kanske råkar pilla till det medan man kör. Det kommer i alla fall aldrig så långt ut att det skulle innebära någon fara att det skulle ta i marken. Sen kan man även säkra upp stödet med det medföljande kardborrbandet som jag inte ännu monterat.
