22 december, 2024
Det har blivit lite av en kliché att kalla något ett konstverk – men om någon motorcykel någonsin ska kallas för det så är det Ducati 1299 Superleggera. Badande i kolfiber och titan med oändliga exempel på teknisk innovation som inte går att hitta på något annat med två hjul och en motor. Allt inklätt i ett makalöst vackert chassi. Modellen som visades på Eicma-mässan i Milano i november ska bara byggas i 500 exemplar till priset av 780 000 kronor.
Råkar du ha dessa pengar till övers men inte var snabb nog att boka ett exemplar och sätta in handpenning efter mässans slut är du rökt. Alla 500 hojarna är redan sålda.
1299 Superleggera markerar även ett betydande landmärke i Ducatis historia. För med tillkomsten av Ducatis första V4 Superbike nästa år är Superleggeran den sista gatlegala racerhojen i serien av Desmo-twinnar som skördat så stora framgångar genom årens lopp. 15 titlar i konstruktörs-VM i World Superbike säger allt.
Jag startade min racingkarriär 1974 då jag köpte en Ducati 750SS, som jag fortfarande tävlar med i Classic racing. Så för mig var det riktigt ärofyllt att vara en av endast åtta inbjudna journalister i världen som skulle få köra 1299 Superleggera på Mugello i Italien. Möjligheten att köra detta konststycke på två hjul av magnesium, aluminium och mängder av kolfiber med en vikt på endast 178 kilo fulltankad var speciell.
Väl i sadeln på Superleggeran sitter jag skapligt bekvämt och körställningen är minst sagt sportig med mycket vikt på armarna och överkroppen. När jag trycker på startknappen mullrar det skönt från de läckra Akrapovic-rören som trots allt är godkända enligt Euro 4-normen. Jag petar i ettans växel och kör iväg. Det är sista gången jag behöver använda kopplingen innan jag återvänder till depån och stannar Ducatin då den dubbelverkande quickshiftern gör jobbet galant under körning. Sömlöst skickas växel efter växel i utan att jag behöver röra vid kopplingshandtaget. Jag kan istället fokusera 100 procent på körningen.
Om du mot förmodan inte vill använda den fina växellådan så går det lika bra att köra på det enorma vridmomentet som den underbara Superquadro-motorn erbjuder. Speciellt mellanregistret är starkt och det spelar ingen roll om du missar rätt växel i någon sektion av banan. Tempot hålls ändå uppe.
Superleggeran varvar upp snabbare strax efter 5 000 varv och sedan bär det iväg rejält till 9 000 varv då vridmomentstoppet nås. Varvet fortsätter ända till 11 000 men inte i samma takt och där tänds den orangea shiftlighten som indikerar att det börjar bli dags att växla. Vid 12 000 varv tänds en röd lampa på de fem lägsta växlarna som talar om att du snart når varvstoppet på 12 500 varv. Eftersom motorcykeln kontrolleras med Ride By Wire bryts inte tändningen abrupt, den slutar bara att öka i hastighet och varvtal.
Jag körde motorcykeln med inställningarna fyra för wheelie controlen och tre för traction controlen där spannet går till åtta. Superleggeran behåller en tajt linje när du gasar på ut ur kurvan tack vare det välavstämda chassit och den fina stötdämparinställningen på Öhlinsdämparen. Detta i kombination med det utmärkta greppet som Pirelli SC1-däcket ger. Där du siktar med hojen där hamnar du. Hela ekipaget känns precist och förutsägbart och gör körningen till en fröjd.
Motorcykeln är den smidigaste V-twinnen jag hittills har provkört – vilket även inkluderar den senaste Panigale WorldSBK-racern. 1299:ans något vassare styrgeometri belönar dig även med förutsägbarhet vid snabba kursändringar genom Mugellos chikaner. Tillsammans med greppet från Pirelli-däcket erhålls enastående feedback, även under kraftigt nedlägg, vilket gör att du kan bromsa hårt in i kurvorna. Tack vare det styva chassit går det att vara tuff mot hojen och kasta den från ena hållet till det andra utan att det påverkar stabiliteten.
Även vid körningen rakt fram var Superleggeran belönande att köra tack vare det högre kåpglaset som ingår i racekittet och som var monterat inför provkörningen. Pressad mot tanken bakom kåpglaset på den långa rakan samtidigt som högsta växeln åker i och varvräknaren visar 11 000 varv när startlinjen passeras är jag nära nirvana.
Brembobromsarna är helt makalösa även om jag måste erkänna att jag inte var modig nog att testa gränsen för dem. På TFT-skärmen visades 295 km/h i slutet av den nästan kilometerlånga rakan, innan jag bromsade så hårt jag kunde och växlade ner till tvåans växel. Varje varv anklagade jag mig själv för att bromsa för tidigt, vilket jag även gjorde, men radialbromsarna från Brembo är så effektiva att du inte hinner vänja dig vid prestandan. Motorbromsen hjälpte också till med den snabba hastighetsreduceringen, utan att störa stabiliteten hos Superleggeran.
Accelerationen ut ur böjen är också förbättrad jämfört med 1199 Panigale. Jag kunde känna hojen formligen hoppade iväg framåt ur kurvor som togs på tvåan och treans växel, dock fortfarande med full kontroll tack vare greppet från Pirelli-däcket, Öhlinsdämparen bak och den nya programvaran i DTC Evo-systemet.
Med endast tio varv på en av världens underbaraste racerbanor hann jag inte med att leka runt i menyerna för det avancerade elektroniska paketet. Istället förlitade jag mig på testföraren Alessandro Valias inställningar. Trots detta blev jag rejält skrämd när jag i slutet på rakan i närmare 300 km/h gjorde en wheelie över krönet strax innan inbromsning, något som jag bara tidigare lyckats göra med Max Biaggis fabrikstrimmade Aprilia RSV4 på samma ställe. Jag fick raskt byta kalsonger efter detta och Alessandro Valia ändrade inställningen till fyra av åtta för wheelie controlen vilket räddade mig från fler kalsongbyten.
Så snart du har lärt dig hur snabbt den styr och hur lätt Superleggeran är att byta spår med får du belöningen och tillfredsställelsen av att köra motorcykeln snabbt. För 1299 Superleggera är en väldigt, väldigt snabb motorcykel som du i princip kan köra med autopilot, bara växla när det känns rätt och låta vridet göra resten.
Avslutningsvis måste jag säga att Ducati har sparat det bästa till sist. 1299 Superleggeran är det bästa fabriken någonsin skapat med lysen och registreringsskylt. Underbart vacker och fullsmetad av modernaste elektronik. Ett stort tack till Claudio Domenicali för att du lät den byggas, ett tack till ingenjörerna för att ni skapade den och sist men inte minst ett stort grattis till alla er 500 som har köpt en. Jag hatar er alla!
