22 december, 2024
Jag vrider om gasrullen och den svarta bjässen tar fart. Accelerationen är inte direkt våldsam men det rejäla vridet skjuter på konstant från 5000 varv och uppåt. Ljudet ur det nya kortare och 2,4 kilo lättare avgassystemet är djupt och bjuder på några lite rivigare toner.
Det är bara början på sommaren och regnet hänger i luften när jag skickar in den stabila retroracern i några svepande kurvor. Landskapet är böljande och den lummiga miljön känns passande för en provkörning av Hondas nya CB 1100 RS.
Honda CB 1100 har funnits i Europa sedan 2013 men till i år har motorn Euro 4-klassats och både fram och bakljus har bytts mot LED-varianter i klassisk förpackning. Den här RS-modellen är ganska generöst ombyggd för bättre prestanda. Hondas ingenjörer har försett den med en fet sving av aluminium och fram sitter kaxigare 4-kolvsok från Tokico. Även Showa-gaffeln är av tuffare virke än hos vanliga CB 1100, den mäter 43 millimeter i stället för 41. De dubbla bakdämparna är även de från Showa och är justerade för att matcha prestandan hos den nya gaffeln.
Jag drömmer mig bort en stund och känner mig nästan lite som Freddie Spencer på hans CB 750 F-baserde superbike från 1982. Superbike-klassen kom just från USA där tanken var att skapa en form av racing med tävlingskittade standardhojar, ett relativt billigt format. Men det spårade snart ut med motorer som trimmades till mellan 140 och 150 hästkrafter i chassin som inte alls var tänkta för racing. Ramar och svingar förstärktes och styrvinklar modifierades för att få motorcyklarna att svänga och inte vika ihop sig vid gaspåslag.
Tillbaka i nutiden har jag baken stadigt placerad i en snygg sadel med tydliga retrovibbar och händerna greppar ett lite smalare helt styre. Körställningen är naturligt upprätt och bekväm i gengäld får du ta en del fartvind. Den stora motorcykeln har rätt många kilon att släpa på även om den är tre kilo lättare än vanliga CB 1100. RS känns dock trygg och med den justerade geometrin ställer den ändå villigt upp på lite högre tempo på krokvägarna. Styrvinkel och försprång är 26 grader respektive 99 millimeter jämfört med standardhojens för 27 grader och 114 millimeter. Styrkronorna är nya och den övre har en snyggt polerad finish medan den undre håller tag i gaffelbenen något högre upp än tidigare. Även hjulbasen har kortats något, från 1 490 till 1 485 millimeter.
Det börjar dugga lite och jag ignorerar de tydliga tecknen på ett kommande skyfall. Växellådans sex växlar hoppar i lätt och med fin känsla, även om den starka men lite platta motorkaraktären inte direkt uppmanar till spakande i onödan. Mellan de två tydliga analoga mätarna finns en välplacerad digital växelindikator som är ett tacksamt hjälpmedel. Det är lite drygt att behöva sträcka sig fram till knapparna på panelen under mätarna för att skifta mellan de olika valen i displayen. Honda skulle lika gärna kunna placera dessa knappar vid handtagen som nu domineras av en stor grå tutknapp på vänstersidan och en lika stor för varningsblinkers på högersidan. Instrumenteringen är precis som resten av motorcykeln en utmärkt avvägning av modern teknik och stilren retrodesign. Det är befriande med tillverkare som inte rör till det med övertydliga retro-element som en massa krom och förgasarliknande plastkåpor.
Himlen öppnar sig till sist och regnet vräker ner. Sikten är begränsad och efter en snäv kurva accelererar jag från cirka 40 km/h upp till hygglig marschfart för att hitta någonstans att uppsöka skydd tills det värsta regnet avtagit. Bakhjulet spinner loss duktigt på tvåan och trean i blötvädret och de sportiga Bridgestone Battlax-puckarna som tidigare gett fin känsla upplevs nu lite väl hala.
Det är sannolikt ekonomiska skäl snarare än viljan att bevara den genuina retrokänslan som gjort att Honda inte utrustar CB 1100 med traction control. Den lugna motorkaraktären och det fina chassit gör det dock odramatiskt att hantera spinnande, trots vikten på ekipaget. Däremot har CB 1100-modellerna begåvats med slirkoppling från och med i år.
Det är inte lätt att för tillverkarna att hävda sig i explosionen av nya retromodeller de senaste åren. Visst kan Hondas 1100-plattform kännas lite till åren men RS-versionen charmar med ett genomarbetat intryck. Det borde även vara en grym bas för att bygga en riktigt grym klassiskt superbike-stukad hoj.
