4 december, 2024
Kawasaki ZX-10 RR är framtagen för dig som har ambitioner att tävla på nationell nivå i racing eller älskar bandagar. Motorcykeln är registrerbar för gatbruk men saknar möjlighet för passagerare. Krutet har lagts på godbitar för banan. Lättare fälgar från Marchesini, dubbelverkande quickshifter och en modifierad motor redo för vassare racekammar är prioriterat före komfort.
Det första som slår mig vid körning är motorcykelns mellanregister. Den drar starkt ut ur böjarna, till skillnad från vanliga ZX-10 R som bara levererar kraft på topp. Körningen blir lättare med vridet och jag kan koncentrera mig på att styra hojen mot nästa kurva utan att känna den nervositet i chassit som ett spetsigt register ofta leder till. Växlandet sker mjukt och fint och kopplingen behöver inte användas annat än vid start och stopp.
RR har en annan fjädringsinställning och det känns att den är banoptimerad och hårt inställd. Styrningen är exakt och kursändringar sker med små rörelser. Det är långt ifrån ansträngande och går lätt att kasta hojen från sida till sida.
Det mesta levererar som det ska och jag trivs med körningen. Men det är ändå något som irriterar mig. Bromsarna. De fina 330 millimetersskivorna och Brembos M50 4-kolvsok borde ge bättre känsla. Jag får nypa åt med nästan hela handen vilket förvånar mig. Kanske är det bromsbeläggen, kanske något annat som ger denna avsaknad av toppkänsla som jag i övrigt får från motorcykeln.
Jonathan Reas vinnarhoj står på tur några varv senare. Den han vann World Superbike med för andra året i rad och orden från genomgången på morgonen ekar i skallen.
– Snälla, vad ni än gör krascha inte motorcykeln, för det är den vi ska använda på vintertesterna efter provkörningen.
Jag är först ut av några få utvalda journalister och rullar ut ur depån full av förväntan. Även om vissa delar delas med ZX-10 RR är det en motorcykel vidareutvecklad av ett stort gäng ingenjörer för att ge sin förare det snabbaste vapnet. Första varvet går i måttligt tempo då jag vill försäkra mig om att komma till rätta ordentligt innan jag höjer tempot.
Motorn som är cirka 30 hästar starkare än original är fruktansvärt lättkörd. Gaskontrollen är löjligt exakt och samspelet mellan högerhanden och motorn, via elektroniken, gör Reas motorcykel enormt lättkörd. Inte alls skrämmande och brutal utan tvärtom. Visst drar det iväg rejält ur kurvorna och framhjulet reser sig oavsett växel men det sker odramatiskt. Likadant är det vid inbromsning. Ett finger på bromsen, fronten niger och framgaffeln förmedlar hela tiden kontakten mellan asfalt och däck. När jag tippar in cykeln i kurvan sker det mjukt och kontrollerat. Då jag lättar på bromsen och börjar ge gas gör elektroniken jobbet för att snabbt få mig framåt utan att förlora tid i någon sladd. Med små rörelser kontrolleras körningen och jag petar i växel efter växel. Elektroniken ger mellangas själv när jag växlar ner, mitt jobb är att hitta snabbaste spåret runt banan.
Det som på pappret borde vara besten är snarare lammet på banan. Logiskt. En lättkörd hoj ger snabbare varvtider och då vinner man VM – ännu en gång.
