21 november, 2024
Den stora äventyrshojen har sjunkit djupt ner i sanden och känns plötsligt tung. För ett ögonblick sedan var KTM 1290 Super Adventure R hur smidig och lätthanterlig som helst, men efter att ha borrat ner sig i sanden ändrades känslan rätt radikalt.
– Jag sa ju att det var tuff miljö att köra i. Ni måste se er för riktigt noga. Nu måste vi gräva upp er, säger Chris Birch, nyzeeländaren som agerar guide för KTM:s press- och provkörningsgrupp – möjligtvis i en något klandrande ton.
Vi visste ju detta men R-modellen skulle testas i extrema förhållanden och när vi ändå fick köra på den tidigare Dakar-sträckan i Peru blev det som det blev. Följden var att tre provkörningscyklar satt fast i den mjuka sanden och måste grävas upp. Vi hade tur och fick loss motorcyklarna med relativt små ansträngningar och kunde fortsätta färden, men vi lärde oss en läxa.
Super Adventure R är en tung motorcykel, särskilt om man råkar illa ut. Den lättkörda hojen blir väldigt besvärlig att flytta på och för att få loss den ur svåra situationer får du lära dig en speciell teknik. Det räcker inte att bara lyfta under bakramen.
Trots att vår guide klandrade oss för att ha fastnat i sanden var syftet med turen att testa den nya motorcykelns offroad-egenskaper. R-modellen marknadsförs som en motorcykel som verkligen är skapad för utmanande förhållanden och vi fick nu chansen att testa detta.
KTM har redan tidigare presenterat andra Adventure-modeller, vars provkörningar du kunnat läsa i Bike. Då har vi mestadels hållit oss på asfalten men den här gången gick turen nästan helt på grusvägar, i öknen och på stigar som nästan liknade traditionell enduro. Vi gjorde alltså inte bara avstickare från asfalten utan från alla allmänna vägar.
Jag visste i förväg att motorcykeln i fråga var mycket lättkörd men jag var speciellt intresserade av hur elektroniken skulle klara sig i dessa förhållanden. Traction controlen har en egen inställning för offroad-körning vilken aktiverades omgående. Jag var ganska skeptisk till den inställningen eftersom man normalt sett är tvungen att koppla från all elektronik på dessa maskiner när siktet är inställt på enduroliknande förhållanden.
På den mycket hala grusvägen fungerade Offroad-läget till min överraskning bra för både traction control och ABS-bromsarna. Offroad-läget kapar kraften från 160 hästkrafter till mer modesta 100, vilket underlättar körningen på halt underlag. Traction controlen ger möjlighet till sladd i sidled men ser ändå till att hojen inte tappar greppet. I Offroad-läget tillåts ABS:en låsa upp bakhjulet. Man måste dock komma ihåg att elektroniken i sin helhet är mycket avancerad. Traction control och ABS anpassar sig till nedlägget på hojen. Rain- och Offroad-läget kapar effekten till hundra hästkrafter medan Sport- och Street-lägena utnyttjar hela registret på 160 hästkrafter.
När underlaget blir lösare blir körinställningarna omöjliga att använda. Offroad-läget vill man inte, och kan man egentligen inte använda med tanke på effekten, och inte ens Sport-läget känns längre naturlig. I mjuk sand måste du använda alla hästkrafterna, annars känns det som att motorcykeln ”kväver sig”, särskilt i uppförsbacke. Motorn på Super Adventure R får mig att flina brett. Förutom effekten gör vridmomentet på 140 newtonmeter att den 1 301 kubikcentimeter stora 75-graders V-twinnen känns helrätt för äventyrshojen. Det finns mer än nog med prestanda och körningen blir njutningsfull. En sådan motor borde i själva verket kännas helt obegriplig för offroad-körning. Men det ligger helt i linje med hela den här ökenupplevelsen, smått galna grejer som gör föraren glad.
Körningen i mjuk sand var i själva verket lättare än vad jag hade föreställt mig. Maskinens torrvikt är ändå 217 kilo och sadelhöjden 890 millimeter. Bara vikten hade kunnat leda en till att tro att motorcykeln är besvärlig att köra, men det var den inte. Att köra med sladd i den mjuka sanden var ingen match alls för den stora besten. Visst kände jag av vikten i extremlägen, men annars var det nästan som att köra en endurohoj. Det kändes lite förbryllande.
Efter pausen fick vi möjlighet att testa chassits funktion. Längs rutten fanns några hopp som vi fick utforska ett antal gånger. Super Adventure R har WP:s 48 millimeters USD-framgaffel och länkagelös PDS-monodämpare från samma tillverkare. Vid mindre ojämnheter fungerar chassit utmärkt men för en förare med lite större kroppshydda som jag själv är fjädringen för mjuk. Det går att göra justeringar men som standard var returdämpningen något snabb, vilket upplevdes som nervositet i landningen efter hopp. Fabriksinställningen av chassit har gjorts mjuk för komfortens skull men behöver justeras om du ska köra avancerat. Hur som helst så klarar den här motorcykeln bevisligen av hopp och det är ett stort plus. Bromsarnas funktion och motorcykelns balans var förvånansvärt bra vilket underlättade framfarten i skarpa kurvor.
Provkörningens sista sträcka var den mest utmanande. Den nyzeeländska ökenräven tog oss till en plats där den mjuka sanden konstant ändrade karaktär, samtidigt som farten bara ökade. Som bäst visade hastighetsmätaren på den nya, mycket mångsidiga TFT-skärmen hela 170 km/h. På de allra mjukaste avsnitten vandrade nosen lite men inget dramatiskt. Som avslutning på körningen i höga hastigheter fick vi äntligen bege oss ut på de efterlängtade sanddynerna. Chris Birch visade vägen med säkra tag och vi andra följde efter. Körningen där var en sann njutning. Det var något jag aldrig upplevt förut men det gick bra ändå. Tills det gick som det gick.
Vi körde mycket lugnt från dyn till dyn med driv på gasen hela tiden för att inte fastna. Jag råkade avvika en meter från guidens linje och sanden fick två nya offer – mig och en KTM 1290 Super Adventure R. Sanden sjönk och vi med den. Vi var rätt många förare i sällskapet och kunde hjälpas åt att få upp hojarna. KTM:en har en mycket kraftfull motor, så vi lade i en hög växel och gasade måttligt samtidigt som några av oss högg tag i motorcykeln och drog upp den. Slutet gott, allting gott.
När kvällen kom och åkturen var över stannade jag verkligen upp för att fundera på vad det hela handlade om. Hojen är fantastisk, men vem vill egentligen ta en hoj för 160 000 ut på endurostigar för att förstöras? Den har verkligen prestandan som krävs för körning i extrema förhållanden, men ändå.
Jag är själv en offroadkille och provkörningen i sig var en fantastisk upplevelse. Jag skulle mer än gärna kunna tänka mig att utmana mig själv i nordisk terräng med en motorcykel som denna. Priset är högt, så jag kanske undviker de allra värsta ställena men motorcykeln har verkligen alla rätta attribut. Man får också tänka på att utöver alla dessa offroad-egenskaper har motorcykeln även en mängd finesser lämpade för körning på vanlig asfalterad väg. Allt som allt är KTM Super Adventure R ett rejält paket för förare som vill och vågar gå sin egen väg.
