22 december, 2024
Okej. Visst, jag har kört en hel del enduro men denna gång var testmiljön något helt nytt. 60 kilometer tuff enduro i finsk urskog. Som crossförare har man inte riktigt samma rutin när man ska läsa spåren så förutom att utvärdera hojarna blev det en utmaning att ens hitta runt endurospåren. Nu skulle det bli en rejäl portion körning på en gång, men att leva är att lära.
KTM hade med sig de flesta representanterna av det nya EXC-utbudet. På rad stod tvåtaktarna, 125 EXC, 250 EXC, 250 Freeride och 300 EXC samt fyrtaktarna, 250 EXC-F och 350 EXC-F. Av dessa var det 125 EXC och 250 EXC som var Six Days-specialmodeller.
Skillnaderna mellan vanliga modeller och specialarna ligger i komponenter och utrustning; Six Days-modellerna har exempelvis fyrkammargaffeln 4CS, mjukare sadel, hasplåt och en rad andra skydd, en annan grafik och naturligtvis orangeeloxerade aluminiumdelar istället för de vanliga gråa prylarna. Fyrtaktarna är även utrustade med kylfläkt.
Jag bestämmer mig för att börja körningen med Freeride som jag kört mycket redan tidigare – bland annat i höstas då vi körde en duell mellan Freeride 350 och Freeride E – och som enligt mina erfarenheter var en smidig och trevlig cykel att lära sig banan med. En trevlig sak för en kort förare som mig var också det faktum att Freeride med sin 915 millimeters sadelhöjd var den lägsta hojen i sällskapet.
Med sina 93 kilo är 350-kubikaren inget kraftpaket och den tvåtaktare på 250 jag körde nu är det ännu mindre. Men dess segdragningsförmågan och vridet var dock en positiv överraskning och den dynamiska motorn gör Freeride till en lättkörd bekantskap.
När tempot ökar samtidigt som terrängen blir tuffare är inte 250 Freeride det bästa vapnet man kan ha i sin arsenal. Efter lite ofrivillig närkontakt med diverse buskar och träd valde jag att backa av på tempot och köra lugnt.
Med Freeride är det lätt. Trots att det är en tvåtaktare drar den bra från botten och även på ett hårt stenigt fält går det att köra på relativt hög växel. Tack vare den låga vikten och låga sadelhöjden är Freeride lätthanterlig och det är relativt lätt att styra den precis dit man vill. Gaspådrag får den inte att kasta sig fram ger bara en nödvändig kick och styrka för att kliva över de allra största hindren.
När jag efter en stund med Freeride grenslar 250 EXC-F förstår jag direkt vad KTM menar när de talar om Freeride som amatörhoj medan EXC-modellerna kallas för ”äkta” enduro. Den största skillnaden är chassit: Freerides chassi passar för nybörjare men när tempot i det steniga endurospåret ökar blir det lätt för mjukt, vilket speglas i att fjädringen bottnar när man exempelvis landar efter hopp. Å andra sidan kostar ju EXC-F nästan 50 procent mer och någon skillnad ska man ju få för pengarna.
Med EXC-modellerna är det något annat. På en tuff etapp strax efter hojbytet konstaterade jag att chassit på 250 EXC-F har en känsla som nästan är från en annan värld; ”Det är ju som att köra med bomull!” tänkte jag för mig själv. EXC-chassit tar emot ojämnheter som en enduro ska och det bottnar aldrig.
Sett till motorn fungerar 250 EXC-F på ett bekant sätt. Trots blott 250 fyrtaktskubik behöver man faktiskt inte växla så ofta utan den har ett oväntat brett register där den är fullt körbar. Som nybörjare kan du börja med en tillräckligt hög växel för att få en fin fart på raksträckor efter vilket de flesta kurvorna sköts med samma växel. Backar och tvära vändningar tas med en lägre växel. Vill man få ut det mesta ur 250 EXC-F kräver den dock en hel del varv och snabbare förare får vara beredda på att använda växellådan flitigt.
Hojen väger 13 kilo mer än Freeride, vilket märks vid körning genom den högre tyngdpunkten men efter ett par dagars träning skulle jag nog komma helt överens med 250-kubikaren.
Vilken hoj skulle man då välja som nybörjare? Båda två är bra alternativ men i egenskap av ”riktig” endurohoj tar 250 EXC-F nybörjaren längre. Fin fjädring och en motorkaraktär som passar såväl den fullständiga novisen som den rejält erfarne. Har du ambitionen att satsa ordentligt är EXC-F tveklöst det bättre valet.
Även Freeride är en kanonhoj, men tänkt för en annorlunda slags körning. Steniga endurospår är inte där den trivs som bäst, däremot är den som gjord för upptäcktsfärder i lättare terräng. För dig som inte har några storslagna ambitioner utan vill ha en enkel och billig hoj att leka runt på i skog och mark är den svårslagen, inte minst för att den är så lättkörd.
Personligen skulle jag nog välja Freeride den skulle bli ett utmärkt komplement till mina crosshojar.
Text: Tuomo Lampela
