3 december, 2024
Längst upp till höger på den stora TFT-skärmen framför styret visar växelindikatorn att tredje växeln är vald. Jag vrider den nya Ride By Wire-kontrollerade gasrullen och varvräknaren hastar förbi 8 000 varv-sträcket. Ljudet som trummas ut ur Powerparts-pipan talar om att det är en pigg enstånka som jobbar i den orangea rörramen. Det finns en viss platå i mellanregistret men närmare varvtalstoppet är KTM 390 Duke en glädjespridare som mår allra bäst av att kastats från den ena kurvan till den andra. Med blicken fäst på utgången ur kurvan infinner sig en härlig känsla av kontroll, jag kan pressa den här krabaten till gränsen och tillbaka utan att hamna i omloppsbana.
Ända sedan 390 Duke lanserades 2012 har den österrikiska tillverkaren haft ambitionen att erbjuda sin karaktäristiska huligan-anda i mindre format och till en överkomlig prislapp. De himlar inte heller med att den indiskbyggda modellen även skapats för att KTM ska kunna kapa åt sig viktiga andelar av den enorma asiatiska marknaden för småkubikare.
Jag är på väg in i ännu en härlig kurvkombination och det radialmonterade 4-kolvsoket med en 320 millimeter stor skiva tillåter mig att bromsa sent. För att lunga ner rörelserna bak vid riktigt hårda inbromsningar, i framför allt nedförsbackar, lägger jag an den tyvärr mindre finkänsliga bakbromsen. Förutom att framskivan växt i diameter har nya 390 Duke nu sintrade belägg. Bland inställningarna i de lättnavigerade menyerna hos den stora TFT-skärmen finns ett Supermoto-läge för ABS-systemet. Det behåller ABS för frambromsen men låter bakhjulet sladda fritt, en enkel men smart lösning. Någon traction control finns inte.
Sadeln är hård men välutformad. Benens grepp mot den nya ståltanken är bra och det är lätt att röra sig i sadeln. Tankvolymen har ökats från 11 till 13,4 liter. Både kåporna och den nya bakramen ska knyta ihop designen mer med stilen hos storebror 1290 Super Duke R, det gäller även det nya framljuset. KTM har satsat på LED för såväl blinkers, bakljus som framljus. Och det är helt rätt, tekniken är bättre än de gamla glödlamporna på alla punkter och det är förvånande att andra tillverkare är så tröga att göra skiftet till full LED-belysning.
Efter att ha snirklat mig fram genom Turins intensiva stadstrafik som flyter lika väl som i alla andra italienska storstäder belönades jag med upptorkande alpvägar och varm vårsol. KTM:s lösning för slirkoppling innebär också att motståndet i det justerbara kopplingshandtaget är tacksamt lågt, men med känslan i behåll. Här och var rinner smältvattnet över asfalten, från bergssidan vid sidan av den smala vägen och ner i dalen bakom räcket. De smala däcken gör 390 Duke snabb i reaktionerna men den långa svingen och inledningsvis mjuka dämpningen ger ett kursstabilt beteende.
Dämparna är givetvis från WP och består av en USD- gaffel och en bakdämpare med 142 respektive 150 millimeter slaglängd. Jämfört med de första 390 Duke-hojarna har gaffelns slaglängd kapats med åtta millimeter för att ge bättre känsla vid landsvägskörning. Det går dock inte att göra några justeringar förutom förspänning på bakdämparen. KTM motiverar detta med att det håller priset nere och att det underlättar för dem att upprätthålla kvalitén i tillverkningen.
Justerbara dämpare hade dock löst ett problem hos nya 390 Duke. Precis som hos andra mindre A2-hojar är dämpningen inledningsvis mjuk på gränsen till gungig. En inställning som försvaras med att modellen är populär i utvecklingsländer där vägarna och målgruppen i många fall kräver detta.
Motorn drar starkt även en bit över laglig motorvägsfart och även om körställningen justerats lite mer åt det sportiga hållet är den fortfarande relativt avslappnad. Sett till konkurrenterna är det svårt att hitta någon som upplevs lika påkostad som 390 Duke. Det är tydligt att KTM vet vikten av att erbjuda en bra instegsmodell för att få nya unga motorcyklister att fastna på kroken, helst livet ut. Men 390 Duke kan även charma ett äldre garde som vet att kubik inte är allt, den här hojen stressar mer än gärna betydligt större maskiner på småvägarna.
