24 november, 2024
Utvecklingsavdelningen i mandello del Lario invid sjön Como i Italien måste ha sneglat en hel del på Boeings B-17 Flying Fortress när de skapade MGX-21. Det räcker med att betrakta Moto Guzzin på håll med all mörk kolfiber för att du ska känna likheterna med ett av andra världskrigets mäktigaste bombplan. Respekten infinner sig också direkt när motorn mullrar igång. Den 1 400 kubik stora V-twinnen ger ett dovt muller på tomgång och när den varvas upp så låter den likt B-17:s fyra niocylindriga stjärnmotorer.
Vad passar då bättre än att provköra denna lite udda skapelse en strålande solskensdag på hösten där inslag av stormbyar råder? Jag drar iväg ur redaxgaraget och försöker ta mig ut ur stan snabbast möjligt för att ta pulsen på hojen. Ideliga stopp vid rödljusen påminner om att det är en tung motorcykel som körs och vikten känns vid krypkörning. Framför allt märks den höga tyngdpunkten kring styret när jag balanserar motorcykeln i krypfart. Men samspelet mellan den lättarbetade kopplingen och distinkta växellådan är ypperlig och det är lekande lätt att krypa fram i trafiken. Vid stoppljusen leker jag med radion och hittar fram till kanalen Rockklassiker, passande musik när jag glider fram och känner mig som en stridspilot i sadeln på Fortressen. Det blir grönt och jag öppnar spjällen och känner den tunga besten dra iväg överraskande piggt.
Växlarna matas i ända upp till sexan när trafiken glesnar och samtidigt känner jag den kalla höstluften krypa in i alla öppna vrår mellan jacka och byxor. Tempot höjs efter några mil och vindbruset tar över rockmusikens sköna toner. I motorvägsfart känns Moto Guzzin stabil tills det kommer vindbyar som sliter tag i motorcykeln. Då känns den helt plötsligt orolig trots sin stora tyngd. Likadant är det när det är spår av tung trafik på vägbanan. De breda däcken gör att motorcykeln har svårt att hålla spåret rakt fram. Istället vandrar den gärna fram och tillbaka över spåren.
När tempot åter sänks och den spårskadade motorvägen ersätts med en underhållande kurvig motorcykelväg känner jag att Flying Fortress åter börjar trivas. Det är naturligtvis ingen sporthoj på något sätt men den protesterar inte när jag kör den aktivt även om jag får jobba lite mer med kroppen för att göra kursändringar. Chassimåtten avslöjar att Fortress är mer ett tungt bombplan än ett attackplan. Hjulbasen är på hela 1 700 millimeter, styrvinkeln är flacka 32 grader och försprånget mäter 187 millimeter. Då bestäms kursen långt i förväg och sedan håller man sig till den.
Bromsarna som består av dubbla 320 millimeters skivor och 4-kolvsok från Brembo är lättdoserade och ger bra känsla vid inbromsning. ABS är standard och erbjuder tre olika lägen. Fjädringen som består av en 45-millimeters framgaffel och dubbla dämpare bak är i stötigaste laget. Den känns inte följsam över ojämnheterna när jag kör den solo, men som ett bombplan så är det säkert dimensionerat för tung last och trivs bättre då. Tyvärr hade jag inte med mig den lasten på denna provkörning då ingen annan på redaktionen ville sitta bakpå och frysa tillsammans med mig.
Instrumenteringen är tydlig och informativ och visar det mesta du önskar dig. Färddator och radio styrs enkelt med hjälp av knapparna på styret som håller hög kvalitet och är logiska att använda. Flying Fortress har en hög utrustningsnivå som standard och förutom färddator och välljudande stereo finner du även farthållare, traction control (som griper in direkt när du hastigt lägger ned hojen) och tre olika motormappningar. Fulleffektsläget kallas Veloce och ger den rappaste gasresponsen. Turismo är mellanläget för de långa turerna och har snällare gasrespons. Det mildaste läget heter Pioggia och används vid regn eller dåligt grepp då vridmomentet begränsas och likaså motorbromsen.
När jag åter rullar ned i garaget efter ett antal mil på allehanda vägar är jag lite kluven i mina tankar. Detta stora bombplan som från början nästan avskräckte mig har fått mig att tänka om. Det är något vackert med den speciella looken, känslan och allt kolfiber.
