23 november, 2024
Det osar av det ändamålsenliga och avskalade som utmärkte 40- och 50-talets trimmade och bantade bobbers. Efter att jag klivit ett par steg runt helt nya Triumph Bonneville Bobber imponeras jag över hur effektivt tillverkarens ingenjörer och designers lyckats dölja alla moderniteter hos motorcykeln. Precis som hos detaljsköna caféracern Thruxton 1200 R har Triumph dammsugit de hetaste custombloggarna för att skapa rätta känslan och anpassa den för massproduktion.
Jag sätter mig i den bekväma solosadeln som hänger fritt ovanför softailkonstruktionen som ska ge illusionen av en gammal stelbensram, snyggt men ingen viktbesparing ska det visa sig. Tändningsnyckeln vrids om på höger sida strax framför luftburken som delats i två av den snudd på horisontella bakdämparen. Styret är smalt och relativt rakt. Jag trycker in startknappen, twinnen snurrar igång odramatiskt och ett dovt tuffande från de korta piporna fyller luften. Oavsett var jag tittar någonstans är detaljfinishen hög. Den vätske- och luftkylda motorn på 1200 kubik är densamma som hos Bonneville T120 men på elektronisk väg har maxvridet flyttats ner tidigare i registret. Gasrullen som styrs via Ride By Wire har liksom kopplingsgreppet nästan inget motstånd alls. Jag lufsar iväg lugnt från parkeringsplatsen med siktet inställt på de kurviga och lagom kuperade vägarna utanför Madrid.
Modellerna som bygger på den nya vätskekylda Bonneville-plattformen från 2016 blir bara fler och fler. Samtidigt som Triumph gärna vill understryka att Bobber är något helt nytt på marknaden kan den ses som en direkt ersättare till gamla Speed Master.
Fotpinnarna sitter lagom långt fram och det smalare styret gör att jag inte utgör något större vindfång när farten ökar. Den urstarka twinnen med sin lugna och vibrationsfria gång bidrar till en genomgående solid körupplevelse. Växellådan med sina sex distinkta steg känns förtroendeingivande.
Ett elakt skrap hörs mitt i en av de första kurvorna. Ljudet kommer från en av de lågt hängande ljuddämparna. Något senare filar jag även lite på fotpinnarna innan jag börjar klura ut exakt hur lite nedläggningsvinkel som Bonneville Bobber tillåter. Jag försöker hålla motorcykeln så upprätt som möjligt genom svängen, det funkar och tempot kan höjas något igen. Ironiskt nog väger Bonneville Bobber mer än påklädda syskonet Bonneville T120. Det i kombination med en enkel bromsskiva och ett tvåkolvsok fram till skillnad från T120:s dubbla uppsättning ökar risken för mattning av bromsarna.
Ramen hos Bobber är helt ny och ger en längre hjulbas och ett kortare försprång. Den nya ramgeometrin och det större 19-tumshjulet fram gör köregenskaperna trygga. De härligt svepande kurvkombinationerna avlöser varandra och jag trivs fint i sadeln på den lätthanterliga motorcykeln. Med tillvalet handtagsvärme ikryssat skulle det här kunna vara en relativt rolig brukishoj. Speciellt för dem som mestadels kör i stan.
Det som talar emot skulle vara att det inte finns några möjligheter till skjuts. Tanken är även i minsta laget men förbrukningen är å andra sidan beskedliga 0,4 liter milen enligt tillverkaren.
